wolfy & rollspelare prs

Han satt förvirrat kvar en kort stund, kunde inte för allt i världen begripa vad det var som hände. Det var ju inte meningen att det skulle sluta på det här viset. Han vinkade åt sig arbetaren som lossade hans sele. Jonathan skyndade sig efter Cleo och ställde sig framför henne.
”Nej,” protesterade han med en osäker blick, ”inte utan att du säger vad det är.”

Cleo hade försökt ta sig därifrån så snabbt som möjligt då hon fattat att han skulle vara snabb med att vara efter henne. Hon gnällde lite när han fick tag på henne och undvek att titta på honom.
”Om jag inte säger då? Kommer du tvinga mig?” Frågade hon hest och försökte backa undan ifrån honom lite.

Han sa ingenting utan stirrade bara på henne en lång stund, nickade lite för sig själv innan han vände sig om mot en av de äldre beskyddarna för att vinka honom till sig.
”Skjutsa hem henne,” var allt han sa innan han vände sig om för att ta några steg bort från henne. Trots att han inte ville något annat än kasta sig på knä på marken för att förklara för henne att han aldrig skulle försöka manipulera henne, men han tvivlade starkt på att hon skulle förstå honom nu i det tillståndet hon var i.

Cleo torkade bort en tår och tittade bort från honom. Hon blev en aning besviken av att han bara tänkte slussa iväg henne utan att försöka övertala henne om att han inte skulle göra sånt mot henne. Hon tog det som ännu en anledning till att han gjort det mot henne innan. Hon skakade lite på huvudet och backade undan från dem alla.
”Jag behöver ingen skjuts. Jag kan ta en taxi.” Sade hon och började gå.

Jonathan var fast övertygad om att det inte skulle spela någon roll om han försökte förklara för henne att han aldrig gjort och aldrig skulle manipulera henne heller. Det var redan illa nog att hon ens trodde sådant om honom. Det stressade honom enormt mycket. Att hon skulle åka taxi var struntprat i hans öron och han nickade mot beskyddaren att följa efter Cleo.

”Kan Jordan skjutsa mig?” Frågade hon sedan, ifall hon var tvungen att åka med någon så åkte hon helst med någon hon tyckte om. Hon kände inte gubben som följt med henne och hon ville inte att så många av deras sort skulle veta vart hon bodde.

Jonathan ville nästan skratta till men lyckades hålla sig från att göra något oönskat ljud. Så Jordan hade hon inga problem att umgås med? Han nickade mot den unga killen. Var det Cleos önskan att åka med honom så var han ju ingen att förneka henne det.

Cleo började gå med Jordan mot utgången. Hon sa inget alls utan tittade hela tiden ner, det var inte det att hon kände sig mycket tryggare med Jordan men det kändes skönt att ändå åka med någon hon pratat med.

En av beskyddarna la handen på Jonathans axel och log svagt.
”Det kommer lösa sig.” Sade han och klappade honom lätt på axeln. Vart de skulle nu och vad de skulle göra låg helt i Jonathans händer.

Jonathan frågade sig ibland om han någonsin kunde göra något rätt. För stunden kändes det inte som så. Han log halvt mot beskyddaren som klappade honom på axeln.
”Vi kan så småningom börja åka tillbaka.” Såvida inte beskyddarna hade någon större lust att åka någon attraktion ännu, såg han ingen orsak till varför de skulle stanna kvar.

Jordan låste upp dörren till bilen och klev in. Det var sällan han brukade köra eftersom de äldre alltid envisades med att göra det, så han kände sig både glad och lite fundersam. Med jämna mellanrum kastade han svårtydda blickar på Cleo.
”Vad hände?” frågade han nyfiket trots att deras bekymmer inte angick honom.

Cleo tittade upp på Jordan när hon hörde hans fråga och suckade tyst. Hon satte sig i bilen och drog frustrerat händerna över ansiktet.
”Han typ sa till nån att något hade hänt, en lögn, och killen bara trodde på honom. Han typ manipulerade honom.” Sade hon tyst och försökte lugna sin andning. ”Har han gjort det på mig?”

Han nickade lite och log svagt.
”Oroa dig inte för mycket, Jonathan. Ni är väldigt unga och hon är ny in på allt, det kommer ta tid.” Sade han lugnt och höll blicken framåt. Han visste att det inte alls var hans ensak men han hade jobbat hos hans familj väldigt länge och sett Jonathan växa upp.