Narnia

"Låt oss säga såhär.. gudarna är inte sådär jätteuppmärksamma emot sina barn. Vissa mer än andra", sade Percy som en förklaring. Andrew styrde stegen mot stuga 11, som låg nästan sist i U-formationen av stugor.

"Okej, men så trevligt att strunta i sina barn." säger Sam och snörpte på munnen, "Gör min det ska jag allt tala allvar med den." säger hon bestämt men skrattar sedan och de står nu framför hus 11 sist bland stugorna och helt klart fullast.

"Försök du att få dem att lyssna. Många har försökt och inte lyckats", sade Percy. Andrew fick lust att le och berätta att någon, om några år, skulle tvinga dem. Men han hoppades på att hans förälder (som han fortfarande var ganska skeptisk till att denne fanns) skulle visa sig för honom snart.

"Visst." skrattade Sam och de kliver in i stuga nummer 11.

(Du får beskriva eftersom jag inte vet hur den ser ut xD)

(Haha okej okej)

Den första anblicken av stuga 11 var inte imponerande. Hela golvet var nämligen fullt av sovsäckar. Och det tog ett tag att hitta de två ihop rullade sovsäckarna som tillhörde dem för tillfället. Det fanns också sängar, men de var till för de som faktiskt var barn till Hermes.

"Som att campa" ler Sam och ser sig om, syugan var tom nu men skulle säkerligen bli proppfull till kvällen då alla skulle sova. Men det var ändå trevligt på något vis, mysigt. "Det ser mysigt ut iallafall." säger Sam och tar den sovsäck de hittar och lägger den på en ganska så tom plats om man knuffade undan några andra lite grann.

Andrew lägger sin bredvid Sams, ungefär det enda stället det faktiskt fanns åtminstone lite plats för dem på. Visserligen verkade folk här inte ha något emot att dela stuga 11 med alla nykomlingar. För annars skulle de väl byggt en egen stuga för dem? Säkert.
"Det måste ju vara ett femtiotal som bor bara här!", säger Andrew.

"Säkert" sa Sam och följde sedan med Percy ut hon hoppades att det var middag snart hon höll på att hungra ihjäl när hon kände den härliga doften av mat.

De följde efter Percy ut ur stugan, och att döma av vart de gick så skulle de till lägerelden där de åt mat. Och det doftade verkligen god mat också. Men det gjorde det ju ganska ofta på sommarläger, och det här var ju ett sorts sommarläger, som man kunde vara på året om.

Sam ler glatt då de går mot lägerelden, det doftade underbat. Det doftade kött och det hade inte Sam och Andrew ätit på evigheter. Det vattnar i munnen och pinsamt nog så kurrar det i hennes mage med. Hon är dock glad att hon som Andrew inte hade lätt för att rodna.