The Vampire Diaries[Roll]

"Han är väl sitt vanliga jag", säger Damon med en suck. "Fast han var bättre på 1800-talet" Damon blinkar . "Jag antar att han har blivit lite skraj på sistonde. Känner du till det där om..?" Damon stängde munnen, han kunde ju inte avslöja alla Stefans hemligheter, de var ju trots allt bröder.

Stefan har tänkt lite och bestämt sig. Han hämtar pålen.som Finn lämnat kvar och går tillbaka till dom andra.

"Nope, säg!" skrattar Elena.
Elena avbryter säg när Stefan kommer in.

"Vi behöver nog den här" säger Stefan och visar pålen.

Caroline tittade medlidsamt på Klaus, det var alltid plågsamt att se någon lida...
"Okej, men Bonnie ligger i koma, så jag tror inte att jag kan få liv i henne, men det kan väl du Kol?", sade Caroline med en menande blick. Det kunde hon inte, det var en omöjlig uppgift för henne. Vampyrblod skulle inte hela Bonnie från detta, så det fanns inget Caroline kunde göra.
"Jag ska skynda mig, möt mig där hörrni!", sade hon och tittade åt Kols håll.
Med en varm blick på Klaus sprang hon iväg, så fort hennes ben tillät. På 15 minuter var hon i Mystic Falls, bara några sekunder till sjukhuset nu...

Kol bar Klauas på sin rygg medan han sprang. Det var förnedrande, om någon som inte gillade honom skulle veta om hans tillstånd så skulle han vara död för länge sedan.
Då de äntligen var framme vid sjukhuset efter 25 minuter stannade Kol och lade ner Klaus bakom en stor bilpå parkeringen.
"Hur ska jag väcka Bonnie?" frågade Kol andfått.
"Kom på något, du har livlig fantasi. Använd den!"sade Klaus ansträngt, hans krafter var nästan slut och huvudet kändes dimmigt.

"Varför det? Vi ska inte döda någon, bara fråga ut Klaus om hans brors fritidsaktiviteter", sade Damon.

Caroline var inne på Bonnies rum, hon hade haft förhoppningar om att Bonnie skulle vara vid liv och lika glad och ja, vara den Bonnie hon kände helt enkelt...
Men där låg Bonnie, inte vid liv, utan med samma stela (nästan döda) ansiktsuttryck. Caroline gick fram till Bonnie och tog hennes iskalla hand, och tryckte den varmt i sin hand. En ensam tår föll ner på Carolines kind, men hon var noga med att torka bort den med sin lediga hand. Bonnie skulle vakna snart så hon skulle inte vara sorgsen i onödan, men det första hon skulle vara med om var att hjälpa någon annan. Egentligen var det grymt mot Bonnie, eller det var det kanske inte, men det kändes så...
Det fanns ingen annan utväg, annars skulle Klaus... Hon skakade bort tanken, det skulle inte hända.
Dessutom visste inte Bonnie något om Carolines och Klaus nya "relation", och hon kände sig inte redo att berätta. Men Klaus och Caroline var inte heller tillsammans så hon behövde inte ljuga, bara be om en liten tjänst.
Kol kom in i rummet med ett sammanbitet uttryck, och Caroline släppte långsamt Bonnies hand.
Hon tittade föraktande på Kol, hon visste ju egentligen inte om hon kunde lita på honom...

Klaus lutade sig tungt mot bilen, i hopp om att hans krafter skulle återvända - om det ens var möjligt. Bara Kol och Caroline skulle komma på ett sätt att få liv i Bonnie, det kunde ju inte vara omöjligt. Inget var omöjligt, trodde han.
För en gångs skull var han faktiskt rädd, hans mor kunde dyka upp varifrån som helst tillsammans med Finn och döda honom innan han kunde lyfta handen. Damon och Stefan kunde ju förstås också dyka upp med sina trynen och döda honom...

Caroline stod i en beskyddande ställning vid Bonnie.
Kol skrattade ironiskt och stannade i ett steg.
"Caroline, Caroline, jag kommer inte göra illa din lilla häxvän denna gång. Om det inte blir nödvändigt förstås", sade Kol och flinade sitt vanliga flin.
Caroline flög fram mot honom och tryckte med all sin kraft in honom mot väggen. Hon sade ingenting utan såg endast vansinnigt på Kol när hon pressade honom mot väggen.
Kol stod helt still mot väggen en stund, sedan puttade han bort henne utan minsta ansträngning och hon fick anstränga sig för att inte ramla in i sängen.
"Det var dumt gjort, flicka. Jag är inte Nik, du har ingen som helst tillåtelse att försöka bekämpa mig", sade han lugnt och sansat när han gick fram till Bonnie.
Caroline känd sig förnedrad, men stod endast stilla och tittade på Kol.
"Så, vad gör du nu då?", sade hon uppnosigt till Kol.
"Det är det jag inte vet, förslag?", sade Kol frånvarande och fingrade på en lock från Bonnies hår.