We are left, they disappeared. (Rollspel)

Thomas håller om Nikki tröstande och vaggar fram och tillbaka. "Det är okej" mumlar han en gång även fast han själv vet att det inte är det. VArgen skulle knappt ha någon chans att överleva ch hur i hela friden skulle dem kunna ta sig ut från huset?

Nikki orkar inte svara, han orkar inte förlora en till. han hör Mokona dra ett lågt andetag och vet att han är död utan att se på honom, han kan inte se på honom heller, han vill inte se på honom. han klamrar sig fast i Tom och känner hur tårarna rinner och hur Toms shorta blir blöt men han bryr sig inte, han orkar inte hålla dem tillbaka. Nikki är säker på att någon har förgiftat Mokona och han hatar den personen

Thomas tar ett hårdare tag om Nikki då han känner hans tårar sjunka in i sin skjorta och tillslut nudda hans hud där under. Tom vet inte riktigt vad han ska göra men väljer att fortsätta hålla hårt och tröstande i Nikki och lägga sin kind mot hans hår som ett tecken på att han håller om honom och skyddar honom.

Nikki slutar tillslut gråta men han kan inte röra sig, han vill bara lägga sig ner och dö. han ville inte förlora mer, och han hatade att tänka på att någon förgiftat Mokona för att han var i närheten av honom. tänk om de skulle skada Tom med, han lyfter förskräckt huvudet och ser på Tom
"Tänk om de dödar dig med" sa han panikartat

Thomas kollar frågande ner på Nikki med ett besvärat uttryck. "Varför det? Vad har dem att vinna på det?" frågar han och ler sedan. "Nej, jag tror inte dem dödar mig, i så fall sparkar jag dem med mina fotbollsfötter" skrattar han för att liva upp stämnibngen.

"Jag vet inte, det känns som folk dör runt mig och jag är orolig för dig" sa han och strök Tom över kinden och log svagt, han ville fortfarande inte se på Mokona, han klarade inte av det just nu. han skulle behöva begrava honom det visste han men inte just nu

"Men hallå, du hittade vargen för några dagar sedan ju? Den kanske var förgiftad redan innan, det kanske inte var just pågrund av att du var i närheten av den" säger Thomas och försöker låta smart fast det är han inte.
"Och jag kalrar mig, jag är ju med dig det håller mig vid liv" säger han sedan lägre med ett pojkaktigt leende.

"Jag tror inte det, jag tror nån förgiftade honom i natt" sa han lågt och log svagt mot Tom "ja jag antar att du har rätt" sa han och reste sig och gick bort till sängen och kröp ner "väck mig när mardrömmen är över" sa han lågt och drog täcket över huvudet, det var kanske bara en mardröm, Mokona kanske inte var död och kanske inte hans mor heller

Thomas stannar kvar förlamad vid golvet framför vargen och blinkar oförstående.
Han reser sig sedan upp och lutar sig mot väggen samtidigt som han iakttar Nikki som bara är en bula under ett täcke. Tom blundar och andas tungt då han funderar över när han någonsin ska kunna förstå sig på andra människor.

Nikki stirrar ut i mörkret under täcket. han ville hem från det här förbaskade huset som verkade vara hemsökt, eller i alla fall ett hus där det bodde en mördare. han ville bara kunna ta sig här ifrån med livet i behåll och med Tom