(PM) En mugglare på Hogwarts

Tack, tack! har fastnat lite så jag tror jag helt enkelt kommer hoppa lite i boken så det kommer ha gått ett tag från det senast inlägget till det jag håller på nu.

Oki vi väntar

Det viktigaste är inte när det kommer, utan att det kommer!!! Älskar denna ff!!!

Sant!

Hehe, vad jag menade var att i Fanfictionen skulle det ha gått några dagar mellan båda inläggen. inte att det skulle ta tid att skriva det. Det var mest att jag inte kunde komma på något att skriva under tågresan och middagen i stora salen eller om allas reaktioner när de berättade om den magiska trekampen men i alla fall så kommer ett nytt inlägg här och det har gått några dagar sen hon lämnade Fred och George ståendes i deras kupé




Kapitel 45
Jag nere i éntrehallen och väntade på Hermione Ron och Harry. Det var deras första dag och jag var som vanligt inte med på några lektioner. Jag hade frågat Professor Dumbledore om jag inte kunde vara med på några lektioner, lektioner som inte krävde att man kunde magi. Det enda han kunde tänka på var örtlära. Men han hade sagt att han skulle kolla eftersom han också inte tyckte att det skulle vara särskilt produktivt att bara gå omkring i slottet varenda eviga dag. Men som det var just nu så stod jag bara nere i éntrehallen och väntade på att lektionerna skulle ta slut så att vi kunde äta någon gång. När de äntligen kom var Ron på dåligt humör och Hermione gjorde det inte riktigt bättre av att hon var på otroligt gott humör. Jag suckade. Snart skulle Malfoy komma och då skulle både jag och Ron bli helt galna av ilska. Men han skulle få igen… med den tanken i skallen log jag nästan när jag hörde Draco ropa,
”Weasley! Hallå där, Weasley!” jag vände mig om och märkte att jag inte ens kunde titta på Draco utan att se rött. Jag var rasande på honom redan.
”Vad är det nu, Malfoy?” sa Ron och verkade inte alls vilja veta vad det var.
”Det står om din pappa i tidningen, Weasley!” sa han skadeglatt, och jag kände för att slå in hans vita tänder så långt ner i halsen så att han skulle kvävas. Draco började utan att vänta på svar läsa i tidningen och gjorde bara en paus för att påpeka att de stavat Arthurs namn fel. Jag hatade honom mer och mer och jag förstod verkligen hur Ron kände sig när Draco kallade Mrs. Weasley tjock. Mrs. Weasley hade på sätt och vis blivit lite som en mamma de här månaderna och jag skulle gärna försvara henne på ett eller annat sätt, men jag tvingade mig själv med all min viljestyrka att hålla tyst och stå still.
”Jaha, och din mamma då, Malfoy?” sa Harry vasst och försökte samtidigt hålla tillbaka Ron. Jag önskade verkligen att de skulle hålla tillbaka mig också. För om de hade tittat på mina händer hade de sett att knogarna var vita och att det kliade i dem efter att skada Draco. Jag hade också en stark känsla av att vilja sparka honom i skrevet. ”Uttrycket hon har i ansiktet, som om hon just luktat på en komocka? Ser hon alltid ut så där, eller är det bara när on är med dig?” fortsatte han. Jag log stort av tillfredsställelse när jag såg att Draco rodnade, men jag slappnade inte av.
”Understå dig inte att förolämpa min mamma, Potter.” svarade Draco högt.
”Håll din stora feta trut då!” svarade Harry och vände sig om. Antagligen för att lämna Draco ståendes där och se fånig ut, men Draco hade tagit fram sin trollstav. Jag hörde hur han muttrade något och hur en vit blixt for rakt mot Harry. I boken stod det att den skulle missa. Men jag såg också att den här inte skulle missa. Den skulle träffa honom rakt i huvudet.

Jättebra!

Super!

Jättebra!!

Suuper bra!!!

Wow, det finns inte ord för att beskriva hur bra det är!!!