Skriva av sig-tråden

Varför kan inte jag få ha det där felfria ansiktet? Varför måste jag ha en massa äckliga utslag i ansiktet som folk retar mig för?
Varför kan jag inte bara berätta för någon om tvångstankarna, sömnproblemen och hur dåligt jag sköter läxorna och skolarbetet?

Igår fick jag höra det mesta underbara på evigheter. Jag har haft ångest sen jag var liten och om något händer får jag panik attacker och mår dåligt hur länge som helst. Har haft ångest utan stopp i tre år och känner ingen annat än ångest. Igår berättade pappa att han också har haft ångest sen han var liten och att det var likadant för hans farmor, som till och med hamnade på psykhem. Känns så underbart att veta att det faktum att jag har haft så mycket ångest inte är för att jag mår otroligt dåligt, utan för att jag har de gener jag har.

jag behövde inte det här, men ändå så ville jag att det skulle hända. fast nej, det ville jag ju inte.
men jag visste att det skulle hända.
precis när jag trodde att det hade blivit okej mellan honom och mig, att vi kunde fortsätta vara vänner som vi var innan vårt bråk då vi inte sågs på 3 månader.
och så händer det här. hon ljuger för honom, får honom att tro att jag ljög, och han tål absolut inte folk som ljuger för honom, så han sa att han inte ville ses något mer. han vill inte ens se mig mer.
hon säger till mig att hon inte vet vad hon säger ibland, att hon är seg på morgnarna och kvällarna och det är då de ses. vilken bra ursäkt, verkligen trolig osv.

och det suger, för jag skulle verkligen göra allt för honom. jag bryr mig förjävla mycket om honom.
och min kompis som ljög, snackade med honom om det, hon frågade vad jag gjort, och han sa "inget, jag vill bara inte vara kompis med henne mer."
så klart. jag visste att det här skulle komma, och det gör ont.
men det är ju inte första gången, så jag gissar att jag är van?

varje gång jag bryr mig om någon så mycket som nu, it turns to shit. literally. jag har fortfarande inte kommit över det där för 2 år sen, jag vet fortfarande inte vad som hände. nu lider jag varje gång vi har konfamöte, jag kan inte ens titta på honom. min kompis är så på honom, hon vet att jag känner såhär. så jävla bra allt känns.

och nu när jag ändå är i gång och skriver så kan jag ju skriva att jag var på vårdcentralen häromdagen. läkaren frågade om mina tankar om mat var normala, och mamma sa "jadå, sofia äter ordentligt och regelbundet."
bullshitbullshitbullshit.
jag blev så glad över att höra att hon inte fattat något, men samtidigt lite lite ledsen för att hon inte märker något. alls.

I know THAT feeling! Men vet du vad som är så stört mäktigt? När man övervinner tiden då tankarna och tillvaron tagit en till en sådan plats. Du kommer orka lyfta dig och finna en tillvaro som fungerar kära du ♥ Ta hand om dig hjärtat! Du är fantastisk och fin, vettig, intelligent och cool. Låt inte rädslan för livet vara något negativt utan låt det bli till en fördel. Satsa, våga, kör din grej! Stå på dig! ♥

Ginny00: Du är grym och har fantastiska betyg! Okej? Det finns perioder i livet som man inte rår för. Stunder, situationer och faser man snubblar in på och måste arbeta sig genom - det kan ta tid och det kan påverka betygen. Betyg. Jag vet känslan: man satsar, kämpar men har så mycket annat att tänka på också. Det går inte att enbart prioritera och fundera på skolarbete när vardagen i sig inte fungerar. Det kan vara familjesituationen, median- och kompisarnas påverkan vad gäller utseende, mat, kläder... ALLT. Det är så mycket man berörs av och påverkas av i sin omgivning. Sedan är det alltid drygt när man känner att man gör allt och lite till och så har man ändå (enligt läraren) inte hajat ämnet, syftet eller området för att nå det där häftiga betyget som många når hur enkelt som helst. HUR går det till liksom? Så himla drygt. Men oavsett vilken bokstav så är du grymt bra tjejen! Kämpa vidare och tro på dig själv. Det är när man vågar släppa taget, slappna av och tro på sig själv som det är enklare och roligare att klara av vardagens alla måsten. Du är cool och fin, smart och trevlig! Ta hand om dig och var glad över de grymma betygen som du har nått hittills. ♥

Alma... Jag vet att det kanske är lite sent nu, men du är inte inte inte ensam! du kan ringa, messa, uggla, kika mig NÄRSOMHELST. Du kan rymma hem till mig NÄRSOMHELST. vad det än gäller. Du är bäst. ♥

Kintsugi: ♥ Nejmen, min vardag har verkligen inte fungerat. För det första bytte jag skola, och för det andra blir det väl inte lika bra betyg när fokus varit på ätstörningar cirka hela hösten Men jag är stolt över mitt fina Svenska-A ♥

alla säger saker i stil med "han blev i alla fall gammal och du fick ju lära känns honom. han har det bättre nu." men nej! bara sluta säga så. han led hela mitt liv, jag fick aldrig lära känna honom. jag vet ingenting om honom och först nu inser jag allt jag hade velat fråga honom, men nu är det försent. visst, han är där han ville vara nu, med farmor. han ville inte leva vidare, han har ju själv sagt och visat det. men jag fick ändå aldrig lära känna honom. ingen förstår hur det har varit, hur det har varit att han en farfar som varit svårt psykiskt sjuk. som har försökt ta självmord, inte velat leva vidare och som aldrig riktigt sett en. som knappt har kommit ihåg ens namn och även om han gjort det så spelade det ingen roll för det betydde ingenting. allt han tänkte på var honom själv. och nu har jag inte ens honom.

asdfghjkl pappa!
varför ljuger han? varför säger han inte bara att han ska träffa sin tjej, istället för att säga att han ska åka upp till stockholm hela veckan och jobba?
jag har inget emot henne, inte alls. men jag orkar inte med att han ljuger om det hela tiden. han tror ju att det blir bättre så.
varför sa han att han jobbar så att han inte kunde skjutsa mig till skolan när jag glömt busskortet, när han igentligen drack klockan 8 på en torsdagsmorgon?
visst, jag förstår varför han dricker. men han behöver ju inte ljuga om det, speciellt inte för mig!
min bror kanske behöver höra lögner, men inte jag.
han sa inte ens något när vi åkte hem från honom på fredagkvällen, och vi hade bara varit där runt 6 timmar...

usch ja, det är mycket saker att skriva av sig om.
Dels av allt så är jag väldigt deprimerad och står ofta framför spegeln och hatar mig själv. Jag är ful, dålig och osmart. Har det senaste året bara velat ta självmord. Ser ingen mening med livet längre. Vill bara skrika och försvinna från livet.
Varför kunde inte jorden gå under så jag kunde ha dött?
Jävla svarta liv, mörda mig!
Ser ingen framtid att leva i.
.......................................

Nä gud orkar inte kan jag inte bara få dö tack?