If the stars keep shining [Sv]

Håller verkligen med!!!! *snyft*

wonderful!!!

När kommer det mer?? O.o

Skrev hon inte att det kommer mer på lördag???

Det var super bra hoppas nästa del kommer snart!

Tycker verkligen jättemycket om den här berättelsen, älskar sättet du skriver så att det känns så naturligt att läsa, som om man själv är med. Det finns bara ett frågetecken för mig & det är:
Är Fleur gravid för första eller andra gången under dubbelbröllopet? För i originalet så föds deras första barn Victorie dagen då de vann kriget (2 mars) därav namnet.

Kapitel 45 –
George Weasley

Jag satt åter vid min tvillings grav. Det var länge sedan jag besökt den. Men jag kände att jag var tvungen att berätta allt som hänt för Fred.
"Fleur är gravid. Hon ska föda i mars.", berättade jag, medans jag stirrade på den gråa stenen.
Jag berättade om allt. Jag berättade om bröllopet, om hur Ron räddat mig ur vattnet och Ginny som blev sjuk.

Jag ville gråta, men tårarna hade tagit slut. De fanns inte mer. Fred skulle alltid finnas med mig, och även om jag saknade honom varje dag så var jag tvungen att försöka gå vidare.

En hand landade på min axel. Jag ryckte ofrivilligt till, innan jag insåg att det var Angelina.
Vi log mot varandra. Hon var så fin. Det finaste på hela jorden, och jag tänkte aldrig låta henne försvinna ifrån mig.
Då skulle jag inte klara av livet längre.
Våra läppar snuddade snabbt vi varandra. Jag flinade ner i marken.
"Det börjar bli kallt. Ska vi gå till Kråkboet och ta en kopp te?", erbjöd jag. Hon nickade, och vi gick långsamt hem på den frostiga byvägen.

När vi kom in i huset insåg jag att det var helt öde. Det oroade mig inte så mycket, men jag kunde inte låta bli att vara lite fundersam. Eftersom allt verkade så öde, men så nyligen lämnat.
Det började tjuta. Angelina såg sig förskräckt omkring innan hon insåg att det var vattenkokaren. Hon skyndade fram och tog av den från den kokheta plattan.
"Någon stack utan att stänga av spisen.", sa jag förvånat. Varken mamma eller mina syskon brukade vara särskilt glömska.

Det var riktigt mysigt att sitta och dricka te tillsammans med Angelina.
Förstördes gjorde det när dörren slogs igen och mina yngre syskon, med respektive makar kom instampande. De var rosiga om kinderna och huttrade.
"Var har ni varit?" Jag försökte dölja nyfikenheten i min röst. De tittade snabbt på varandra.
"Sirius hus.", svarade Hermione efter en stunds tystnad.
De fyra lämnade oss och gick upp på övervåningen.

Angelina flyttade närmare mig i soffan. Jag lade leende min arm över hennes axlar. Så satt vi framför den sprakande elden ett tag. Vi förblev tysta. Även om vi båda kände att det var något osagt som behövde komma ut.

Till slut tog Angelina ett djupt andetag.
Hon böjde sig fram mot mig. Hennes andedräkt kittlade i mitt öra.
"Jag älskar dig.", viskade hon.
"Jag älskar dig också Angelina! Snälla säg att vi aldrig kommer skiljas åt."
"Aldrig."

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH SÅ BRA!!!!

åhhhhh ♥ mer!

Supermegaduperaassaaafantastiskt!! ♥