prs yehet & kkaebsong

Nej, det är inte okej, anser Joshua. Fullkomligt patetiskt, även om han menat det som ett skämt. I tystnad biter han sig i läppen, spräcker den omedvetet, men det förtjänar han. Och sextonåringen undrar varför i hela friden folk lämnar honom , så himla värdelöst.
"Nej det är inte det minsta okej," viskar sextonåringen och drar händerna över ansiktet. Varför hade han inte tänkt dig för?

”Joshua, sluta!” Utropade Zihao lätt panikartat och satte sig på huk framför sextonåringen. De svala hönderna kupades runt den andres kinder, försiktigt men samtidigt stadigt.
”Titta på mig”, sade han skarpt och sökte efter Joshuas ögon med sina egna. ”Tänk på hur många idiotiska saker jag har sagt, det där du nyss sa kommer inte ens i närheten av dem.” Han strök med tummarna utmed kinderna först, innan han varsamt torkade bort blodet från underläppen.

Joshua grimaserar, gud vad löjlig han är. Tyst biter han ihop och ser mot väggen, även om Zihao må ha rätt, kan han inte undgå att hata sig själv.
"Det spelar ingen roll.. det var inte överhuvudtaget okej för mig att säga något sådant," viskar sextonåringen med ett svagt, bittert leende. Efter en liten stund låter han ögonen möta den andres innan han tvingar iväg blicken igen. "Förlåt."

Zihao skakade på huvudet samtidigt som de svala fingrarna letade sig ner mot Joshuas händer.
”Varför ber du om ursäkt? Det är ingenting att be om förlåtelse för”, mumlade han med rynkade ögonbryn, fortfarande med blicken fäst på den andre. Skuldkänslorna kröp sig närmare inpå sjuttonåringen, fick honom att djupt ångra sin dåliga reaktion över orden. Han hade inte menat att bli så stött och defintivt inte att låta så arg. Det hade bara blivit så.

"Det är klart det är!" Protesterar Joshua, låter blicken falla ner mot deras händer. Gud, han förtjänar inte den äldre. Försiktigt kramar sextonåringen om Zihaos komiskt större händer. "Det var riktigt drygt och dumt, jag ska tänka mig för." Fortsätter Joshua med ett litet leende strykande över läpparna.

”Det är okej”, försäkrade Zihao. ”Jag tycker vi tar och glömmer allt det här, eller vad säger du?” Föreslog han sedan och drog lite på munnen. All vrede som han känt över det Joshua nyss sagt, var som bortblåst. Den hade bubblat upp för att nästan direkt sjunka undan. Usch, hans stackars hjärna klarade snart inte av alla de där jävla humörsvängningarna. Det var bara en tidsfråga innan han faktiskt skulle slita av sig skinnet av frustration över dem.

Joshua granskar den äldres ansiktsuttryck, försöker tyda om Zihao fortfarande är arg eller inte, om han fortfarande är sårad. När han inte finner något tecken på det, nickar han lätt.
"Okej," svarar han med svag röst och ett leende över läpparna. Försiktigt tar sextonåringen tag i Ziahos händer, vinklar upp dem så att han kan sätta handflatorna mot varandra. Som han trott, längden på fingrarna och storleken på händerna skiljer sig från varandra massivt.

Zihaos händer måste ha varit nästan en halv decimeter längre än Joshuas. Handflatan var bra mycket större och fingrarna åtminstone två centimeter längre.
”Dina händer är så små”, konstaterade han faschinerat och böjde fingrarna över sextonåringens fingertoppar. ”Jag menar, titta på det här, det är ju nästan på gränsen till komiskt”, fortsatte han med ett skratt. Antingen hade han själv väldigt stora händer, eller så hade den andre extremt små. Kanske det var en blandning av de två alternativen?

Ett litet skratt sipprar ut mellan Joshuas läppar när den äldre böjer sina fingrar över hans.
"Dina händer är så stora," påpekar han tillbaka, säkerligen vet han att han har små händer, men jämfört med Zihaos ser det nästintill sjukt ut. "Det är rätt komiskt," blicken höjer han upp mot sjuttonåringens ansikte, känner sig en aning liten. "Rätt orättvist faktiskt, kan du inte dela med dig lite av din längd?"

”Nej”, sade Zihao med ett flin på läpparna. ”Jag råkar gilla min längd, så du får allt stjäla från någon annan.” Längden var väl egentligen en av de enda aspekterna han uppskattade hos sig själv. Visserligen kunde den vara opraktisk ibland, men oftast var den främst positiv. Han lipade mot Joshua och rätade på sig, sträckte armarna över huvudet. De knakade som vanligt till, men när han sedan sänkte dem igen insåg han snart att axeln hade hoppat ur led.
”Varför gör den alltid sådär? Det är väldigt irriterande.”