wolfy & rollspelare prs

Han vände sig om mot Cleo som släppt hans hand och nu stod med armarna i kors. Han härmade henne genom att göra exakt på samma sätt. Han förstod att hon inte var helt nöjd med vad han gjort men å andra sidan så hade de inte kommit så här långt om det inte vore för lite manipulation. Men set hela var förstås nytt för henne och han förstod om det skrämde henne.

Cleo vek undan med blicken från honom och svalde hårt. Hon var ganska rädd över att prata med honom, det kändes som att han kunde manipulera henne till att göra allt. Hon svalde hårt och började fundera på ifall han redan hade manipulerat henne till något. Hon gick tyst mot vagnarna med blicken på sina fötter.

”Söte Jesus,” mumlade han för sig själv och drog en hand över ansiktet. Han borde inte ha envisats med att tränga sig förbi i kön utan snällt väntat på deras tur. Hon borde inte ha fått veta om hans förmåga på det här viset. En aning osäkert gick han efter henne till vagnen.
”Prata med mig.” Det var hon som alltid tjatade om att han behövde prata mer med henne om saker han tänkte på, men det samma gällde henne också.

Cleo satte sig i vagnen och skakade lite på huvudet. Hon tittade på honom och log snett.
"Nej, det är inget. Den här verkar läskig bara, måste vi åka?" log hon och kysste lätt hans kind. Hon ville inte erkänna att han skrämde henne mer än någonsin, inte innan de skulle åka iallafall då det skulle bli enormt stelt. Hon satte upp sitt hår och bet sig nervöst på läppen. Hon var livrädd över att han skulle manipulera henne till att berätta vad det var men hon var lite rädd för berg- och dalbanan så en hel lögn sade hon inte.

Jonathan köpte inte hennes lögn för en stund heller men han pressade henne inte heller. Inte här och nu, det var kanske bäst att ta det hela privat, trots att han egentligen ville få reda på vad det var redan nu. Hon hade väl ändå inte blivit rädd för inom? Hur skulle han kunna leva med sig själv om så var fallet? Risken att det skulle hända upprepade gånger var ju större än han trott, för det här var inte första gången i såfall hon kände sig skrämd av honom. Han satte sig ner tillrätta i vagnen och vilade händerna mot knäna.

Cleo tog hans hand för att inte väcka fler misstankar och för att hon var ganska rädd. Hon lät de som jobbade spänna åt hennes bälte och log gulligt som tack. Hon svalde hårt och tittade upp på Jonathan lite osäkert.

Han sneglade ner på hennes lilla hand som höll hans i sin. Med ett leende på läpparna sneglade han mot henne och kramade om den. Trots att det var ganska uppenbart att hon försökte låta bli att visa sina egentliga känslor så var det inte svårt för honom att förstå hur det egentligen stod till.
”Du är inte rädd för åkturen,” började han tillslut, ”det är inte hela sanningen.”

Cleo flätade samma deras fingrar och såg sig nervöst omkring, eftersom hon inte alls ville åka när hon redan var rädd men hon kunde inte bara ställa sig upp att gå. Hon stelnade lätt till när hon hörde hans ord och rynkade på pannan. Hon visste inte alls vad hon skulle svara.
”Jag gillar inte berg- och dalbanor.” Sade hon tyst och kände nästan sitt hjärta dunka.

”Det är inte hela sanningen,” upprepade han med bekymrat tonfall. Det var värre än han trott med tanke på att hon faktiskt ljög för honom. ”Du är rädd för mig.” Han sa det som om det inte alls berörde honom på något sätt, trots att han kände sig väldigt besviken på sig själv inombords. Han borde vid det här laget förstå att han inte kunde göra vad som helst framför Cleo. Åtminstone inte utan att förklara allt för henne först.

Cleo kollade på honom med stora ögon och svalde hårt, hon kände sig så otroligt hjälplös. Hon sträckte lätt upp handen så en av de som jobbade kom fram.
”J-jag vill inte åka, så snälla släpp loss mig.” Bad hon hest, det var inte långt kvar till att hon skulle börja gråta. Arbetaren såg aningen förvånad ut men tog upp selen från henne. ”Jag tar en taxi hem, Jonathan.” Sade Cleo tyst innan hon reste sig upp och gick mot utgången.