Prs(Dragon Fantasy)

Uriah nickade och hälsade tillbaka på alla. Han var glad att de inte ignorerade Mina, hon var värd uppmärksamheten. De kom till bryggan. Arnold var ett tag med dem men måste sedan gå och 'göra en aktivitet',som han så oskyldigt beskrev det, med sin flickvän. Uriah skrattade, det kändes skönt att vara tillbaka. Då han och Mina lämnades ensamma vände han sig mot henne. "Du verkar må bra!" log han hest och strök en av sina beniga finrar över hennes handrygg .

Mina log mot honom.
"Bättre i alla fall, folk pratar med mig....." hon var tyst en lång stund och såg ut över sjön. Allt var inte bra, nej det var det inte men sakta men säkert började det bli bättre.
"Jag vill bara att du blir frisk, men jag är glad att du lever." sa hon ömt och kysste hans kind. Allt var inte så bottenlöst svart längre, visst hade hon sina dagar med, men de var inte så många som förr. Sen någon dag, någon så skulle hon berätta om sin barndom för Uriah.

Uriah nickade. "Förlåt, dumt påstående, jag menade bättre. Men det är bra att det går åt rätt håll i alla fall." log han ömt och vände på huvudet. Han kysste henne mjukt och log. "Jag minns inte mycket av de senaste dagarna men en sak minns jag. När jag sist vaknade gav de mig ambriosa. De smakade som dina kyssar..." mumlade han aningen generat.

Mina log roat och kysste honom, "Om ambrosia smakar det måste det vara en bra smak." log hon och kysste honom åter för att bevisa det.
"Rena medicinen." skrattade hon och var glad att hon inte rodnade lätt.

Uriah skrattade och nickade. "Ja, jättegott smakar det!" mumlade han och kysste henne igen. "Bästa medicinen!" rättade han henne sedan och log.

Mina log med strålande ögon. Hon såg levnadsglad och frisk ut, nu skulle han bli det med. Så de kunde träna samman, simma ja allt samman.

Uriah tog Minas hand och såg ut på vattnet. "Jag längtar tills vi kan simma tillsammans i vårat hörn. Sedan ska jag ta dig till min grotta..." mumlade han.
Han hade en egen liten grotta, inte långt bort från vad som alltid varit 'hans hörn' i vattnet. Man var tvungen att dyka rätt djupt men sen när man kom in i grottan så fanns där luft.

"En grotta?" sa Mina med glänsande ögon.
"En hemlig grotta? Du får se till att bli frisk då." sa hon mjukt och smekte hans hand. Han borde äta mer, vara ute mycket, hon skulle göra honom frisk igen.

"Ja. Bara för dig och mig!" sa han ivrigt. Han log ömt mot henne. "Väggarna är blå, av stenen i grottan och det kommer in ljus över ifrån. Det är verkligen jättevackert, nästan lika vackert som du!" log han upprymt och tänkte på sin grotta. Han saknade den. "Jag längtar tills jag blir frisk igen!" mumlade han och kysste henne.

(Ska vi hoppa lite tills han blir bättre?)

(Det gör vi )

Dagarna blev till veckor och Uriah blev allt bättre. Mina sov med honom i sjukstugan och tog ut honom var dag. Hon blev allt friskare kanske inte till sinnes men kroppen. Hon åt bra nu, tränade till ordentliga muskler så hon blev smidigare. Hon blev mer solbränd så hon till och med flagnande på näsan och fått fräknar.