Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

"MONA!!" utbrast Niel.

Mona försökte komma loss igen. "Jag vet inte vad som hände, men jag kan inte röra mig eller se!". Hon försökte komma loss igen och kände hur hon föll ner, på ett golv. Hon stönade lågt av smärta. "Vi verkar vara fastbundna..".

Niel morrade ilsket.

Mona försökte komma loss ett bra tag till, tills hennes handleder var alldeles ömma. Tillslut slutade det gunga och en röst hördes. "Så ni är vakna". Hon kände igen den, det var mannen som förföljt henne.

Niel kände igen rösten. Hans morrande gick från fullt mänskligt till djuriskt, och armen började göra ont.

Mona kände hur mannen gick intill henne och drog upp henne. "Om du bara gett mig henne från början, hade du och din vän inte behövt hamna här" sa mannen hånfullt till Niel. Han började försöka dra med sig Mona igen.
"Nej! Låt mig var" sa hon förtvivlat, hon kunde inte ens se vad han förde henne.

Niel försvann. Mannen muttrade förvirrat och vrålade till när Niel dök upp på hans rygg, starkare och snabbar än vanligt. Han slog mannen blå och gul, utan att ens se något men mannen fick övertaget när Niels skumma jag försvann.

Mona föll till golvet igen då mannen tappade henne då Niel attackerade honom. Hon försökte vända på sig, och ögonbindeln åkte äntligen ner. De var i en mörk vagn, fylld med tunnor, och så de själva.
Dörren till vagnen var öppen, och där ute skymtade hon solljus. "Låt honom vara!". Hon lyckades ställa sig upp då mannen tog över igen. Han tog tag om hennes arm. "Men, nu kan jag sälja er alla, visserligen får jag inte lika bra betalt för er som för särlingen, men det bli extra pengar" morrade mannen.

Niel låtsades vara avsvimmad. Hans huvud var helt blodigt och det mesta andra också. Dock var det bara på tinningen som Niels egentliga blod befann sig, resten var mannens.

Mona drog efter andan då hon såg honom. "Niel! Släpp mig! Låt mig ta hand om honom!". Men mannen lyssnade inte, han drog bara ut henne ur vagnen.