PRS(Dragon Fantasy)

Nalel tog emot äpplet. Hon var faktiskt mer hågad på att äta frukt och bär än vanlig mat. Hon tog en tugga. Hon log sedan lite. "Hur länge ska vi stanna i Gondor?".

Meira ryckte på axlarna, "Vet inte, tills fler soldater kommer hit, tills alla har tränats." sa hon med munnen full med äpple. "Det är inte en småsak att förbereda allt, men som tur är så är det bara ert folk som behöver tränas, och de som behöver träns mer av vårt." sa hon dvärgarna och alverna hade det nästan sen barnsben.

Nalel nickade förstående. "Ja...vi hober slåss nästan aldrig, det är därför så få av oss är här". Hon svalde en tugga äpple. "Hoben som klådde upp San igår...Han kom från min by".

Meira nickade, "Så borde det vara, det är ett fint sätt att leva." sa Meira och nickade sedan åter, "Det var fint av honom, visade hur förbannad han var över det hela." sa hon.

"Ja, men vi är helt försvarslösa då vi blir anfallna, jag vill kunna slåss och försvara mig själv!". Nalel log och nickade sedan. "Han heter Migul, vi lekte ofta som barn".

"Det är därför du är här, du kommer lära dig." sa Meira och log, "Han verkar vara trevlig, det jag sett av honom i alla fall." log hon.

Nalel nickade igen. "Ja, han är trevlig, därför jag lekte med honom förut". Men de hade glidit ifrån varandra tillslut, det hände. Hon la sig ner på rygg och såg upp på himmelen.

"Prata med honom då, gör något kul." sa Meira. "Om du inte vill vara själv kan jag vara med." sa hon och sträckte på sig.

Nalel nickade sakta. "Kanske bordet det" mumlade hon. Hon hade ibland saknat honom, men vad skulle de göra nu? När båda var vuxna?

"Ni kan gå ut och plocka bär och bara prata." sa Meira som hon läst Nalels tankar, "Och jag är ute och jagar, då är det bara att skrika om det är något." sa hon lätt.