Narnia

Andrew duschade bara tillräckligt länge för att få sig själv ren. Det var väl sådant där "fattigmans-tänk", men det hade fastnat i hans hjärna sen han sett hur det var i distrikt 7. Hur magra de verkligen var.
När han torkat sig drog han på sig de jeansen som låg framplockade åt honom och den orangea tröjan med Camp Half-Blood texten på. Han brydde sig inte om håret, utan lämnade handduken i en korg med en lapp som det stod "smutsigt" på.

Sam betraktade sin nu mera magra kropp i spegeln, denna kropp som hon så hett eftersträvade förr såg nu ut i hennes ögon allt för mager och tunn ut. Allt fett hade förtvinat men tack vare arbetet i skogen musklerna vidbehållts. I de här kläderna syntes det, tröjan var tight och shortsen lika så. De hon fått i 7an hade vart stora och inte alls så figurnära. Sedan drar hon på sig sandalerna och går ut för att vänta på att Andrew skulle bli klar.

Andrew går ut, och efter att ha väntat på Sam ett tag så kom hon också ut. Fast först verkade hon inte se honom, som om hon trodde han var därinne fortfarande.
"Skönt att duscha?", frågade han henne. Han märker att nu, med mer åtsittande kläder, så ser hon mycket magrare men mer muskulös ut än tidigare. Gjorde han det också? Inte för att han brydde sig egentligen.

"Superhärligt." ler Sam och går till honom då hon ser honom. Att hon förr var sur på honom var som bortblåst och nu känner hon sig enbart glad. Dock ser hon på Andrew och biter sig i läppen av oro, han var så mager så hemskt mager, men ändå muskulös. Men Sam ville inte att han skulle vara sådär mager, hon brydde sig inte om sig själv men om honom gjorde hon det. "Du borde äta mat." säger hon oroligt och ser sig om, "Får man mat här eller?" säger hon och känner vad hungrig hon är, i 7an hade man nästan lärt sig att dölja sina hungerkänslor.

Andrew skrattar när Sam säger att han borde äta mat. Har hon inte sett sig själv i spegeln?
"Jag tror du behöver det lika mycket som jag", säger han och ler. "Jag vet inte, jag tror vi missade lunchen när vi omedvetet kom hit", svarade han. Andrew kände hur magen krävde mat, men han visste inte om man bara kunde få mat, eller om man var tvungen att vänta.

Sam skrattar roat, "Jo, det borde jag." säger hon och ser sig om, "Okej, men då får vi be om mat då. Vart finns den?" säger hon och ser på Andrew som verkade veta om allt det här.

Andrew nickade och försökte komma ihåg hur man hittade till det ställe där det brukade serveras mat. Men mycket behövde han inte leta förrän han såg det. Men han hann aldrig säga något till Sam, innan han hörde Percys röst.
"Så ni är klara nu", sade han. "Om ni kan vänta med att äta kanske en halvtimme eller timme till så är det middag sen. Vi måste ju ge er era platser i stuga 11 tills vidare. Ni kommer finna det rätt så trångt, men tro mig, det är bättre än att bo ensamma i en annan stuga."

Sam ler lättat då hon ser Percy, någon som verkade hitta här. "Jo visst kan vi det." skrattar hon lätt för att inte visa att hon helst skulle kunna äta upp en hel häst här och nu. Men samtidigt, att vänta en timme till, var inte så farligt när man hade svultit i flera veckor i 7an.
"Okej, skulle vi bo där för vi inte vet vem som är vår gudförälder ännu eller?" frågar hon och fortsätter, "Får man en stuga sen eller vadå?" sa hon smått förvirrat.

"Ja, precis. Där bor alla som inte vet vilka ens föräldrar är. Några har bott där i år utan att få veta, men de flesta får veta det efter ett tag. Man byter stuga när man vet vem den gudomliga föräldern är", sade Percy. Andrew nickade förstående. Han visste redan hur fullt det var inne i Hermes stuga.

"Jobbigt läge." konstaterar Sam, "Att bo där i år liksom...,." säger hon funderande och frågar sedan, "Varför får vissa veta snabbt och andra inte?" undrar hon och de börjar gå till stugorna och troligen den stuga som skulle bli deras.