Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna ler, trots att hon känner något bara sticka till inom henne. Att hon skulle lämna Thalia, som också har mardrömmar, för att gå och hjälpa Finnick. Det kändes så fel samtidigt som det kändes rätt. "Jag sparkar in dörren annars, om jag inte får den. Och om det är något, får du mer än gärna komma och knacka på. Och du vet var jag är om jag inte är inne hos mig, eller hos dig" säger hon innan hon går ut genom dörren och knackar på Finnicks dörr. Inte för att han vaknar, så hon får istället leta upp vakterna för att få tillgång till en extranyckel. Inte för att det var så enkelt nu, men Johanna fick förklara att hon visste vad som skulle kunna hjälpa honom och att han skulle störa de andra som bodde på hennes våning.

Thalia skakar på huvudet åt Johanna innan hon försvinner, "Nej, det skulle bara kännas fel, jag vill inte störa dig och Finnick. Så bra känner jag honom inte." säger hon undvikande, och det var sant. Hon kände honom inte så bra, som en vän kanske men inte en nära. De hade inte pratat så mycket med varandra och det mesta hon visste om honom hade hon gissat sig till.
Sedan ställer hon sig upp och stänger och låser dörren efter Johanna, men sätter sig bara i sängen hon orkade inte somna om.

När Johanna väl kommer in i Finnicks lägenhet så skriker han fortfarande. Hon går fram till sängen och lägger sig bredvid honom, och börjar stryka honom över håret medan hon viskar saker till honom som får honom att lugna ner sig. Till slut mumlar han bara saker som "nej, jag vill inte" eller "låt mig vara". Trots att hon försöker hålla ögonen öppna så somnar hon snart. När mardrömmarna väl börjar ta form är det som om hon ligger ensam, inne i torteringsrummet i Huvudstaden. Men när hon väcks igen är det inga apparater som står hotfullt över henne, utan det är en leende Finnick som tar upp halva hennes synfält.

Thalia hör Finnicks skrik och med ens Johannas också, hon stelnar till och kryper ihop på sängen. Apatiskt håller hon hårt för öronen, för att stänga ute allt. Det var som att vara tillbaka i huvudstaden, att vara tillbaka i rummet och höra Johanna skrika. Att inte kunna göra något att bara höra hennes plågade skrik.

Johanna ler tillbaka. "Hur länge har du varit vaken?" frågar hon, och hoppades att han inte skulle ha suttit uppe alldeles för länge och väntat på att hon skulle vakna. "Bara några minuter" svarar han. Johanna nickar och säger sedan att hon ska in och klä på sig riktiga kläder igen. Vilket hon gör lite snabbt innan hon ställer sig mellan hennes och Finnicks dörr och väntar. Dels på Finnick och dels på Thalia.

Det slutar förmodligen efter ett tag, Thalia vet inte för hon håller fortfarande sig i samma krampaktiga ställning tills hon märker på klockan att det är morgon. Sakta lösgör hon sina stela lämmar och tänjer på dem, sedan drar hon på sig ett av de tråkiga 13 kläderna de alla bar, hon gillade dem verkligen inte. Sedna går hon ut där Johanna var, "Hur är det med Finnick? och med dig?" säger hon lågt och ler lite.

"Lika bra som vanligt" säger Johanna och ler. Det fanns ju ingen riktig anledning för dem att inte vara det egentligen. Sådant där hände varje natt för dem, så de var mer eller mindre vana vid det redan. "Du själv?" frågar Johanna sedan och ser lite oroligt på Thalia.

"Bara bra." ler Thalia, okej det var inte sant och det visste även Johanna att det var, liksom att Thalia visste att det inte var helt okej med dem. Men ja, hon fick väll vänja sig precis som dem? "Jag hörde er skrika, som jag hörde dig i huvudstaden, det var ohyggligt." säger hon sedan, men rycker på axlarna åt det hela, det fanns inget att göra något åt precis.

"Förlåt" säger Johanna, inte ville hon att Thalia skulle bli påmind om huvudstaden tack vare henne. Eller tack vare Finnick heller. Det kändes så elakt trots att de inte kunde hjälpa det. Det var Huvudstadens fel, helt enkelt. Och vissa hanterade det bättre än andra.

"Inte ditt fel och jag överlever ju." sa hon och log sedan glatt då Finnick kom ut till dem, lika snygg som alltid. Ja, men vem kunde egentligen inte tycka att han inte var snygg? Inte för att hon älskade honom, nej inte som Clem, men ja han var snygg helt enkelt.