The Marauders - Always and forever [SV]

Wonderful

lika bra som vanligt

jättebra

Awesome!

Awesome!

Ägigt!

Awesome!

Kapitel 57
En kall kväll.
juli 1995

En kvart senare stod de allihop – Remus, Kingsley, Tonks, Emmeline Vance, Monsterögat Moody, Elphias Doge, Hestia Jones och Dedalus Diggle – på en mörk, regnig gata i Little Whinging.
Remus såg sig omkring. I de flesta av husen var det släckt, men det fanns ett hus med ett tänt fönster. Det var ett grått tegelhus märkt med en fyra.
’’Här är det’’, sa han och vinkade med sig de andra upp för garageuppfarten.
Det första som hände när de lirkat upp dörren var att Tonks hade sönder en tallrik, så Harry hade antagligen redan hört de. Remus kom ihåg det tända fönstret och ledde gruppen upp för trappan.
’’Alohomora’’, viskade han mot den låsta dörren till höger om trappavsatsen.
Ett ljudligt klickande hördes och dörren for upp.
Det var mörkt, bortsett från den ensamma lampan som dinglade i fönstret, och det enda man kunde se var en siluett…
’’Sänk trollstaven, pojk, innan du sticker ut ögat på nån’’, sa Moody.
’’Professor Moody?’’ Hördes Harrys osäkra röst.
’’Ja, det där med professor vet jag just inte. Det blev inte så mycket av med min undervisning, eller hur?’’ Kom hit, så vi kan se dig ordentligt.
Silutten sänkte misstänksamt handen några snäpp, men tog inte bort trollstaven helt.
’’Det är ingen fara, Harry. Vi har kommit för att ta dig härifrån’’, sa Remus.
’’P-professor Lupin?’’ Frågade Harry misstroget. ’’Är det ni?’’
Remus hann inte svara innan Tonks sa:
’’Varför står vi i mörkret allesammans? Lumos.’’
Hennes trollstav flammade till och hallen lystes upp. Harry såg ut nästan precis som han gjort ett drygt år tidigare – fast han var såklart längre, aningen äldre och om möjligt ännu mer lik sin far.
Remus log mot Harry, som trots sin chock lyckades åstadkomma ett svagt leende tillbaka.
’’Ooo, han ser precis ut som jag trodde’’, sa Tonks. ’’Tjäna mors, Harry!’’
’’Ja, jag förstår vad du menar, Remus’’, sa Kinglsey. ’’Han ser precis ut som James.’’
’’Utom ögonen!’’ Sa Elphias Doge. ’’Lilys ögon.’’
’’Är du alldeles säker på att det är han, Lupin?’’ Brummade Moody. ’’Det vore just snyggt om vi kom tillbaka med nån dödsätare förklädd till Harry.’’
’’Harry, vilken skepnad antar din patronus?’’ Frågade Remus.
’’En hjort.’’
’’Det är han, Monsterögat.’’
Harry gick ner för trappan samtidigt som han stoppade ner trollstaven i bakfickan på sina jeans.
’’Stoppa inte ner trollstaven där, pojk!’’ Ropade plötsligt Moody. ’’Tänk om den tänds? Bättre trollkarlar än du har blivit av med sin rumpa på det viset!’’
’’Känner du nån som har blivit av med sin rumpa?’’ Frågade Tonks intresserat, och Remus undvek med nöd och näppe att rycka på mungiporna.
’’Strunt i det, håll bara trollstaven borta från bakfickan!’’ Brummade Moody. ’’Elementär trollstavssäkerhet, det är ingen som bryr sig om nu för tiden!’’
Han haltade iväg in mot köket, och Tonks himlade med ögonen.
’’Det där såg jag minsann!’’ Tillade han irriterat.
Remus log och sträckte fram sin hand för att skaka Harrys.
’’Harry, hur mår du?’’
’’F-fint… ’’ sa han, men hans förvirrade ansiktsuttryck var kvar.
Det var omöjligt att inte tycka synd om honom där han stod, förvirrad och med allas blickar på sig.
’’Det är verkligen tur att Dursleys är ute…’’ mumlade han.
’’Tur, haha!’’ Sa Tonks glatt. ’’Det var jag som lockade bort dem. Jag skickade ett brev med mugglarposten där det stod att de var med på slutlistan till Englandstävlingen om mest välskötta förortsgräsmatta. De är på väg till prisutdelningen just nu… eller de tror att de är det.’’
Harry log lite grann.
’’Vi ska väl ge oss av? Snart?’’ Frågade han.
’’Nästan genast’’, sa Remus. ’’Vi väntar bara på faran över - signalen.’’
’’Vart ska vi? Till Kråkboet?’’
’’Nej, inte till Kråkboet’’, sa Remus och vinkade till Harry att följa med de andra in i köket. ’’Det är för riskabelt. Vi har inrättat ett högkvarter på en plats som är omöjlig att upptäcka. Det här är Alastor Moody, förresten’’, sa Remus och pekade på Moody.
’’Ja, jag vet’’, sa Harry lite besvärat.
Harry hade ju på sätt och vis känt den här mannen i ett år, trots att de aldrig träffats.
’’Och det här är Nymphadora…’’
’’Låt bli att kalla mig Nymphadora, Remus. Jag heter Tonks’’, sa Tonks och rös.
’’…Nymphadora Tonks, som föredrar att bara kallas vid efternamn.’’
’’Det skulle du också gjort om din idiotiska mamma hade döpt dig till Nymphadora’’, muttrade Tonks, men Remus tog ingen notis om henne.
’’Och det här är Kingsley Shacklebolt. Elphias Doge. Dedalus Diggle…’’
’’Vi har träffats förut!’’ Pep Diggle nervöst.
’’Emmeline Vance’’, fortsatte Remus och pekade på Vance. ’’Sturgis Podmore… och Hestia Jones.’’
Harry såg förvirrat på den stora massan med trollkarlar och häxor som stod i köket.
’’Ett förvånansvärt stort antal personer erbjöd sig att komma och hämta dig’’, sa Remus som svar på Harrys oställda fråga.
’’Javisst, men ju fler desto bättre’’, sa Moody. ’’Vi är din stödgrupp, Potter.’’
’’Vi väntar bara på en signal om att kusten är klar’’, sa Remus och kollade ut genom fönstret. ’’Vi har ungefär femton minuter på oss.’’
’’Visst är de väldigt renliga i det här huset?’’ Bytte plötsligt Tonks ämne. ’’Min pappa är född mugglare och han är en riktig slusk. Jag antar att det varierar, precis som det gör med trollkarlar?’’
’’Öh, javisst…’’ sa Harry. ’’Alltså…’’ han vände sig till Remus igen. ’’Vad händer egentligen? Jag har inte hört nånting från nån, vad håller Vol…?’’
Alla hyschade, Diggle tappade sin hatt och Moody morrade:
’’Håll klaffen!’’
’’Va?’’ Sa Harry.
’’Vi diskuterar ingenting här, det är för riskabelt’’, sa Moody.
’’Hur ska vi ta oss dit vi nu ska?’’
’’På kvastar’’, sa Remus. ’’Enda sättet. Du är för ung för att transferera dig, de kommer att bevaka flampulvernätverket och det kostar oss mer än det smakar att använda en icke auktoriserad flyttnyckel.’’
’’Remus säger att du är en duktig flygare’’, sa Kingsley.
’’Han är helt överlägsen’’, sa Remus och kollade på sin klocka. ’’Det är nog bäst att du går och packar, Harry, vi vill vara klara att ge oss iväg när signalen kommer.’’
’’Jag hjälper dig’’, sa Tonks glatt och följde efter Harry upp för trappan.
Remus vände sig mot Moody, som höll på att spänna på sitt magiska öga igen.
’’Tror du vi kommer hinna?’’ Sa han ängsligt. ’’Från Surrey till London på en timme och en kvart?’’
Inga problem’’, sa Moody.
’’Problemet är nog att det är fem grader ute’’, sa Hestia Jones envist. ’’Vi kommer frysa ihjäl.’’
Moody muttrade något nästan ohörbart om uthållighet och sedan blev det tyst. Några minuter senare kom Tonks och Harry ner, bärande på en koffert och Hedwigs bur.
Remus kom plötsligt att tänka på brevet han skrivit till familjen Dursleys. Han tog upp det och förseglade kuvertet.
’’Utmärkt’’, sa han när Tonks och Harry kom in. ’’Vi har ungefär en minut på oss, tror jag. Vi borde nog gå ut i trädgården, så vi är beredda. Harry, jag har lämnat ett brev till din morbror och moster och skrivit att de inte ska vara oroliga…’’
’’De kommer de inte vara.’’
’’…att du är i säkerhet…’’
’’De kommer de inte bli det minsta glada över…’’
’’…och att du träffar de igen nästa sommar.’’
’’Måste jag det?’’
Remus log.
’’Kom hit, pojk!’’ Sa Moody barskt till Harry och höjde trollstaven. ’’Lupin säger att du har en osynlighetsmantel, men den sitter inte kvar medan vi flyger. Det här kommer dölja dig bättre.’’
Han slog till Harry på huvudet med sin trollstav och Harry blev plötsligt os… nej, inte osynlig. Han syntes fortfarande, men han var liksom… genomskinlig. Han hade samma färg och mönster som väggen han stod vid.
Med andra ord – han hade förvandlats till en mänsklig kameleont.
’’Snyggt kamouflage, Monsterögat’’, sa Tonks uppskattande och stirrade på Harry.
’’Kom nu’’, sa Moody och låste upp bakdörren med trollstaven.
De gick ut på den välskötta gräsmattan (inte konstigt att Dursleys gick på att det skulle få pris för den…) och tittade upp i skyn.
’’En klar natt’’, grymtade Moody. ’’Vi skulle behöva lite mer molnskydd. Men hör på nu. Vi kommer flyga i tät formation. Tonks kommer vara rakt framför dig, håll dig tätt efter henne. Lupin täcker dig underifrån. Jag kommer vara bakom dig. De övriga cirklar runt oss. Vi bryter inte formationen för nånting, uppfattat? Om nån av oss blir dödad…’’
’’Finns det risk för det?’’ Frågade Harry oroligt, men Moody ignorerade honom.
’’…fortsätter de andra flyga, stanna inte, bryt inte formationen. Om de tar kål på oss allesammans och du överlever, Harry, står eftertruppen beredd att ta över; fortsätt att flyga österut så förenar de sig med dig.’’
Remus drog lite på munnen åt Moodys predikan.
’’Det var värst vad du låter munter, Monsterögat, han kommer tro att vi inte tar det här på allvar’’, sa Tonks ironiskt medan hon band fast Harrys koffert vid sin kvast.
’’Jag berättar bara om planen för pojken! Vår uppgift är att leverera honom i säkerhet till högkvarteret och om vi dör under försöket…’’
’’Ingen kommer dö’’, sa Kingsley med sin lugnande röst, och Remus greps av tacksamhet mot honom.
’’Sitt upp, här kommer första signalen!’’ Sa han och pekade mot de röda gnistorna på himmelen.
Några sekunder senare exploderade ett grönt fyrverkeri på samma plats.
’’Andra signalen, nu ger vi oss av!’’ Fortsatte Remus och de sparkade i väg från marken.
Kylan bet genast fast i ansiktet då de susade genom den svala nattluften.
Remus tittade upp och såg Harry susa fram ovanför honom. Han påminde oroväckande mycket om James då hans svarta hår flög i vinden bakom honom. Han såg verkligen ut att njuta av att flyga igen, precis som hans far hade gjort varje höst efter en sommar utan quidditch...
Moody ropade något, men Remus kunde inte urskilja orden. Istället följde han efter när Tonks gjorde en skarp vänstergir och formationen svängde.
’’Riktning söderut! Stad föröver!’’ Skrek Moody.
Formationen vände åt höger.
’’Styr åt sydost och fortsätt att stiga, det är några låga moln framför oss som vi kan gömma oss i!’’ Fortsatte Moody.
Var han helt dum i huvudet? De höll allihop på att frysa ihjäl redan som de var. Remus tittade upp. Harry hade börjat darra av kölden.
’’Vi kan inte flyga genom några moln!’’ Skrek Tonks ilsket. ’’Vi kommer att bli alldeles genomblöta, Monsterögat!’’
De närmaste fyrtiofem minuterna var säkert några av de andras plågsammaste minuter i livet. (Remus var ju dock med om något som var på långa vägar värre varje månad.)
Händerna var stela och tårna hade domnat – tårarna som uppstod av all kraftig motvind hade fryst till is och bet sig ilsket fast i huden.
’’Vi borde vända tillbaka en bit, bara för att försäkra oss om att vi inte är förföljda!’’ Ropade Monsterögat.
Tonks uttryckte Remus tankar orddagrant innan han hann säga något;
’’Är du galen, Monsterögat? Vi håller ju på att stelna till is på kvastarna allihop! Om vi hela tiden ska avvika från kursen kommer vi inte fram förrän i nästa vecka! Dessutom är vi nästan där nu!’’
’’Dags att börja nedstigningen! Följ efter Tonks, Harry!’’ Ropade Remus, lättad över att det var dags innan Moody han säga emot Tonks kloka invändning.
Hela gruppen steg neråt – de landade perfekt framför Grimmaldiplan bland alla gatlyktor.
’’Var är vi?’’ Frågade Harry, men Remus tystade honom;
’’Vänta ett ögonblick.’’
Moody letade igenom sina fickor med sina frusna händer och tog upp det lilla föremålet Dumbledore lämnat åt dem.
’’Här har jag den’’, sa han, och ljuset omkring de susade in i den lilla prylen. ’’Lånade den av Dumbledore. På det här viset är vi garderade om nån mugglare tittar ut genom fönstret, förstår du? Kom med här nu, fort.’’
De stegade allihop över gräsplätten, tills de stod precis utanför “dörren”.
’’Här har du, mumlade Moody och räckte Harry lappen med lösenordet.
’’Vad är Fenixord…’’ började Harry, men Moody avbröt honom ilsket.
’’Inte här, pojk! Vänta tills vi kommit in.’’
Det måste vara irriterande att bli tilltalad ’’pojk’’ helatiden, tänkte Remus för sig själv.
Harry såg sig omkring på den konstiga husplaceringen. 10, 11, 13…
’’Men var är…?’’ Började Harry.
’’Tänk på det som du nyss lärt dig utantill,’’ sa Remus lågt i hans öra.
I samma ögonblick dök dörren mellan 11 och 13 upp, och Remus slog ett lätt slag på den med sin trollstav. De metalliska klicken hördes och det gnisslade när dörren gled upp.
’’In med dig fort, Harry,’’ viskade Remus. ’’Men gå inte för långt in och rör ingenting.’’
Harry klev in och Remus backade några steg för att hjälpa Tonks med Harrys koffert.
När de kom in hade disilluisoneringsförtrollningen släppt och Harry såg normal ut igen.
’’Stå stilla nu medan jag ordnar med lite ljus här inne,’’ sa Moody.
Molly kom inskyndande i rummet.
’’Å Harry, så roligt att se dig!’’ Viskade hon och drog in honom i en kram. ’’Du ser mager ut, du behöver gödas, men du får nog vänta en stund innan det blir middag, är jag rädd.’’
Sedan vände hon sig till de andra.
’’Han har nyss kommit, mötet har börjat.’’
De gick allihop ut till köket, där Dumbledore, Sirius, Arthur och Snape redan satt. Det såg ut som om Snape nyss sagt något spydigt, för Sirius satt surt och blängde åt ett annat håll.
’’Å, Remus!’’ Sa Dumbledore glatt när han fick syn på honom. ’’Gick allt bra?’’
’’Allt gick lysande’’, sa Remus och nickade.
’’Kallt?’’ Sa Sirius med ett snett leende.
’’Vad…?’’
’’Ni har istappar i håret allihop.’’
’’Åh…’’
’’Jag gör te’’, sa Molly som skyndade förbi trängseln i dörren till köket. ’’Kingsley, du kan väl tända en brasa?’’
’’Incendio’’, mumlade Kingsley och pekade med trollstaven på brasan som omedelbart flammade upp. De gick allihop och satte sig vid den, och Remus kände nästan direkt hur kalla vattendroppar började rinna ner för ryggen på honom.
’’Jo, jag sa nyss’’, sa Dumbledore. ’’Att vi måste sätta ut någon som vaktar ni-vet-vad…’’
Ilskna vrål hördes plötsligt och alla tittade upp.
’’Är det Mrs Black nu igen?’’ Frågade Hestia Jones med en suck.
’’Nej, det är nog Harry’’, sa Tonks som stod närmast dörren och hörde upp för trappan.
’’Borde vi gå upp…?’’ Frågade Remus, men Sirius skakade på huvudet.
’’Äsch, de klarar sig fint’’, sa Sirius och log.
’’Det verkar inte så’’, sa Molly med en rynka i pannan medan hon lyssnade.
’’Tro mig, om han inte får skrika lite nu så blir det värre sen, visst, Remus?’’
Remus kom att tänka på James raseriutbrott och nickade leendes.
’’Men…’’
’’Molly, den stackaren har suttit instängd hos sin moster och morbror i en månad, ni måste förstå att han blir lite frustrerad. Han får inte reda på någonting och plötsligt kommer nio trollkarlar hux flux och tar honom till något främmande ställe och dumpar av honom här och ingen berättar någonting och han ska bara finna sig i det?’’
Molly suckade medan hon hällde upp teet, men hon sa inte emot Sirius.
’’Oj, vad klockan går!’’ Sa Dumbledore. ’’Jag måste kila nu.’’
’’Vill du inte stanna på middag?’’ Frågade Molly vänligt.
’’Tack Molly, men jag har mycket att ta itu med. Severus, jag antar att inte du ska stanna?’’
’’Tyvärr inte’’, sa Snape med sin äckliga, släpiga, ton.
’’Äsch, inget att vara ledsen för’’, muttrade Sirius sarkastiskt.
Snape ignorerade honom och reste sig istället upp tillsammans med Dumbledore.
’’Vi ses’’, sa Dumbledore och de båda gick ut.
Molly gick iväg för att hämta ungdomarna. Tonks och Remus följde efter ut i hallen för att låsa dörren efter Snape och Dumbledore.
’’Vi äter nere i köket’’, viskade Mrs Weasley till Harry, Hermione och barnen Weasley som kom ner för trappan. ’’Harry, lille vän, om du bara vill tassa på tå över hallen så är det in genom dörren här…’’
Ett pang hördes. Mrs Weasleys skrek innan Remus hann fatta vad som hade hänt.
’’Tonks!’’
’’Förlåt!’’ Kved Tonks som låg på golvet. ’’Det är det där dumma paraplystället, det är andra gången jag snubblar över det…’’
Remus och Molly rusade fram mot sammetsdraperierna och försökte förgäves dra ihop draperierna. De ville inte sluta sig och Walburgas händer viftade som om hon försökte klösa de båda i ansiktet.
’’Dynghögar! Avskum! Snuskiga och vidriga avfallsprodukter! Halvblod, mutanter, missfoster, försvinn från denna plats! Hur vågar ni besudla mina fäders hus…’’
’’Förlåt! Förlåt, Åh att jag alltid ska vara så klumpig!’’ Ursäktade sig Tonks och reste paraplystället igen.
Molly släppte taget om draperiet och lamslog istället alla andra porträtten i hallen, då de också hade börjat vråla.
Sirius kom utrusande i hallen.
’’Håll mun, din hemska gamla häxa, håll mun!’’ Röt han och grep tag i draperiet som Mrs Weasley gett upp kampen om.
’’DU! FAMILJEFÖRRÄDARE, FÖRHATLIGA VARELSE, SKAM FÖR MITT KÖTT OCH BLOD!’’
’’Jag… sa… håll… mun!’’ Vrålade Sirius och tog till en rejäl kraftansträngning för att han och Remus äntligen skulle lyckas dra ihop draperierna.
Med en smäll åkte de ihop och det blev tyst.
Sirius pustade ut och drog håret åt sidan, innan han vände sig mot sin gudson.
’’Hej Harry’’, sa han bistert. ’’Jag ser att du har träffat min mor.’’
Harry stirrade på draperierna.
’’Din…?’’
’’Min kära gamla mamma, ja. Vi har försökt ta ner henne från väggen i en månads tid, men vi tror att hon har satt en permanent fasthäftningsförtrollning på baksidan av tavelduken. Kom så går vi ner, innan hon vaknar igen.’’
’’Men vad har ett porträtt av din mamma här att göra?’’ Frågade Harry medan de gick ner för den smala stentrappan som ledde till köket.
’’Har ingen talat om det för dig? Det här var mina föräldrars hus. Men jag är den sista kvarlevande av familjen Black, så det är mitt nu. Jag erbjöd Dumbledore att ha det som högkvarter – ungefär det enda nyttiga jag har kunnat bidra med.’’
Sirius tystnade. Han tänkte inte ösa alla sina bekymmer på Harry när stackarn knappt kommit innanför dörren.
’’Harry!’’ Sa Mr Weasley och skyndade fram för att hälsa på Harry. ’’Vad roligt att se dig!’’
’’Gick resan bra, Harry?’’ Ropade Bill medan han försökte plocka upp alla pergamentrullar som använts på mötet. ’’Monsterögat tvingade er väl inte att ta vägen över Grönland?’’
’’Han försökte’’, sa Tonks, och Sirius kunde inte låta bli att dra på munnen.
Mrs Weasley plockade ihop de sista grejerna, och Sirius sa åt Harry att sätta sig ner.
’’Du har träffat Mundungus, eller hur?’’
Fletcher snarkade till och tittade snabbt upp.
’’Va de nån som sa mitt namn?’’ Mumlade han sömnigt, och höjde sedan en hand. ’’Jag instämmer med Sirius!’’
Ginny Weasley fnissade.
’’Mötet är över, Dyngan’’, suckade Sirius. ’’Harry är här.’’
’’Öh? Ja... jösses, de e han. Jaha… e de bra me dej, Harry?’’
’’Javisst.’’
De slog sig allihop ner vid bordet.
Krumben hoppade upp i Sirius knä och han började klia den rödgula katten bakom öronen. Han vände sig mot Harry.
’’Har du haft en trevlig sommar hittills?’’
’’Nej, den har varit botten.’’
Sirius kunde inte låta bli att le.
’’Jag förstår faktiskt inte vad du har klaga över.’’
’’Va?’’
’’Personligen skulle jag ha välkomnat en dementorattack. En kamp på liv och död om min själ hade varit ett trevligt avbrott i enformigheten. Du tycker att du har haft det svårt, men du har åtminstone kunnat gå ut, sträcka på benen, ge dig in i ett par slagsmål… jag har suttit fast inomhus i en hel månad.’’
’’Hur kommer det sig?’’
’’Därför att Trolldomsministeriet fortfarande är efter mig, och Voldemort känner säkert till att jag är en animagus vid det här laget, för Slingersvans måste ha talat om det för honom. Så min listiga förklädnad är meningslös. Det finns inte mycket jag kan göra för Fenixorden… eller det är i alla fall vad Dumbledore tycker!’’
Harry kollade på honom, och sa sedan, med en uppmuntrande tonfall:
’’Du vet åtminstone vad som har hänt.’’
’’Å, javisst. Jag har fått lyssna på Snapes rapporter, fått lov att ta emot alla hans spydiga antydningar om att han är ute och riskerar livet medan jag bara sitter här på min rumpa och har det skönt… han frågar mig hur det går med städningen…’’
’’Vilken städning?’’
’’Vi försöker få det här stället människobeboeligt. Det har inte bott nån här på tio år, inte sen min kära mamma dog, såvida man inte räknar hennes gamla husalf, och han har blivit helt vrickad…han har inte städat någonting på evigheter.’’
’’Sirius’’, sa plötsligt Fletcher. Han verkade inte ha lyssnat, utan satt och granskade en tom bägare. ’’E de här äkta silver, hörru?’’
’’Ja’’, sa Sirius och kollade med avsmak på den. ’’Finaste tomtesmitt silver från 1400-talet, prydd med familjen Blacks vapen.’’
’’Fast det skulle nog gå å få bort’’, sa Fletcher och gnuggade med tröjärmen mot det skinande silvret.

Bra!

JÄTTESUPERMEGAAZUMAWESOMEVÄLDIGTFANTASTISKT!!!!

jup thats Ture