We are left, they disappeared. (Rollspel)

Thomas tänker efter men kommer inte på något vettigt. "Jag kan lära dig göra visselpipor eller brödgråtor. Brödgråtor är dem lättaste" föreslår han fast tycker att det är för tidigt att gå ut nu.

Nikki ler "det låter kul, men i så fall måste vi hämta Mokona för han måste komma ut" sa han leende och tog Toms hand och gick tillbaka till sitt rum och såg att Mokona fortfarande sov
"Det är inte normalt" mumlade han och satte sig vid vargen och såg på hans långsamma andning och började bli orolig, något var fel men han visste inte vad

Thomas hinner inte protestera med att det är för tidigt då Nikki släpar med honom till hans rum. Han sätter sig på kanten av sängen då Nikki försöker växka vargen och drar handen genom sitt hår. "Sover inte vargar längre en till 5? Hon är knappt 5 än" frågar Tom som inte har något eget husdjur och vet ganska lite om djur.

Nikki ser på Tom "nej de brukar vakna några gånger under natten särskilt ungar" sa han lågt och ser på Mokona och försöker väcka honom, men inget verkar fungera och han undrar vad som är fel, han verkade vara sjuk på något sätt, men han visste inte på vilket sätt och han hade inga grejer att ta reda på om han ex hade feber och han försöker tränga tillbaka tårarna

Thomas reser sig från sängen och går fram till vargen och Nikki. Han får en rynka i pannan och studerar vargen som knappt ser ut att andas. "Konstigt" mumlar och och sätter sig ner på huk. Tom lägger armen runt Nikkis axlar som ett sätt att trösta honom på ifall att det var något allvarligt med vargen.

Nikki ser på Tom snabbt och sen på Mokona som verkar vara ner sövd och han undrade om han kanske ätit något giftigt och han höll på att dö. han studerade Mokonas tandkött som var väldigt blekt och sedan ögonen som var helt glansiga och han lyssnade efter tarmljud men hörde inga och han såg oroligt på vargen och kände på nosen som var varm och torr och han visste att det inte var bra
"Jag vet inte vad jag skall göra Tom, jag är rädd att han skall dö" sa Nikki och såg sorgset på Mokona

Thomas tittar sorgset på både vargen och Nikki. "Jag har faktiskt inte heller något bra svar på det." säger han och kliar sig på hakan som var lite stickig.
"Om vi bara kom ut från det här huset någon gång! Då skulle vi ju i alla fall kunna skaffa hjälp" säger Tom på gränsen till argt.

"Nej jag räknade inte med att du skulle ha något svar på det" sa han lågt och lutade sig mot Tom och strök Mokona över huvudet
"Vi kommer nog inte ut här ifrån förens personen som låst in oss här vill det" sa Nikki sorgset han visste inte om han skulle klara av att se Mokona dö

Thomas sväljer hårt och blickar ut genom fönstret. "Om den nu vill det" tillägger han lågt och kan inte riktigt förstå vad som kan hålla dem instängda. Tom stryker handen över Nikkis rygg rytmiskt och ser ner på vargen igen.

Nikki förstår vad Tom menar, de kanske skulle vara fast här för alltid? han visste inte om han skulle klara av det. han vänder bort blicken från Mokona och lutar pannan mot Toms börstkorg och käner tårarna stömma ner för kinderna