Mugglis författare 2012

Absolut ! Jag är aernfklanfklanfklavmvhitnvyiaöGLAD nu Jag fattar det liksom inte... O_O

High five Nelly!

jag sa ju det till dig din text var super bra, får jag lägga upp den??

btw så var alla texter as bra

Ska vi andra oxå lägga upp våra texter? Som förra gången menar jag

Seriöst, kom min text 4?

Japp, du får lägga upp den ^^

haha skall bara leta upp den xD

Shit vad jag är förvånad! :O Trodde jag skulle bli sist!

Gud vad kul att läsa de andra! längtar till andra uppgiften

Här är de vinnande bidragen

Erica Potter:s bidrag

’’Friday… Friday? Snälla svara. Titta på mig! Allt kommer bli bra, jag lovar… ‘’ Men innerst inne visste jag att mina ord var falska. Mina tårar rann när jag tittade på den vackra flickan med det röda håret och de gröna ögonen. Hon hade inte många minuter kvar, där skottet hade träffat henne började blodfläcken bli farligt röd. Och det hjälpte inte precis att se in i hennes vackra ögon och förstå nu att de var den här flickan jag älskade. Den här flickan som egentligen hade funnits i hela mitt liv. Men jag hade aldrig brytt mig om henne…
’’John…?’’ hennes röst var bara en viskning.
”Ja, Friday jag är här!” rösten kanske var lite väl hög men jag brydde mig inte. Jag lutade mig framåt för att visa att jag var där hos henne.
”John…” det högg i mig att se hur hon ansträngde sig för att få fram orden, och att se hennes bröstkorg höjas och sänkas i oroväckande hastighet. ”… Det var alltid dig… dig jag såg upp till när jag var liten… alltid dig, inte någon annan av pojkarna i byn…” hon grät och kämpade för att kunna fortsätta prata. ”… och jag förstod aldrig varför innan jag insåg att jag älskade dig. Jag älskar dig.”
Det kändes som om jag skulle rivas upp inifrån. Vad hade jag gjort?

När jag var tio år och Friday åtta, så tyckte jag bara att hon var jobbig när hon smög på oss andra killar. Vi jäklades med henne och försökte fånga henne med lassot om hon kom för nära oss. Hon hade ingenting med oss och göra. Medan vi lärde oss allting om hur man arbetade som en cowboy av våra fäder så fick hon hjälpa till i hushållet.
Vår by hette Millard och där bodde det ungefär femtio människor där. I byn fanns en sheriff var namn var Yardley. Alla vi pojkar såg upp till honom… eller alla och alla, vi var sju stycken i åldrarna 9-15 år. Sen jobbade de flesta i byn som cowboys, i de små och få butiker som fanns eller på resturangen.
Efter ett tag verkade Friday fatta at hon bara skulle få stryk om hon försökte vara med oss. Så hon höll sig undan och åren gick…
När jag blev arton år fick jag en bekräftelse om att jag nu kunde kalla mig själv en cowboy. Men jag kunde inte njuta av dem åtta år av slit länge innan sheriff Yardley sökte upp mig. Han började bli en gammal sheriff nu och han bad mig göra någonting som jag aldrig kommer förlåta mig själv att jag gick med på. Han bad mig fånga in en revolverman som hade rymt från grannbyn och ansågs vara psykiskt galen. Han hette Charlie Kellin och enligt Yardley så trodde man att han var på väg att söka upp det beryktade banditgänget Ravioli. Först vägrade ja såklart, men sen mutade sheriff Yardley mig. Han lovade mig en stor summa pengar… och då menar jag stor om jag lyckades fånga in honom. Jag tvekade ändå först. Men sen bestämde jag mig för att ta på mig jobbet. Jag fick inte lång tid på mig att packa ihop mina saker och ge mig av, redan några timmar senare hade jag stått och sagt adjö till min familj och mina vänner. Jag fick gåvor, mat och allt annat jag skulle tänkas behöva. Detta inräknade en pistol. Jag hade först bara glott på den när Yardley hade räckt fram den, men sen förstod jag varför. Det var egentligen inte meningen att jag skulle FÅNGA Kellin om jag hittade honom, jag skulle DÖDA honom. Sedan hade jag hoppat upp på min vita häst Mio. Jag fick en tunn vägbeskrivning om hur jag skulle rida för att lättats hitta revolvermannen, jag kände mordet sjunka redan innan jag hade lämnat byn.
Jag red i tre dagar utan nästan några vilopauser förutom när jag åt eller sov.
På den fjärde dagen så kände jag mig förföljd… jag tittade mig bakom axeln många gånger utan att se någon, vid elvatiden den dagen kom jag in i ett ökenliknande landskap. Efter att ha ridit en bra bit in i det så kollade jag mig över axeln igen. Ja, tvåhundra meter bakom mig red någon. Jag hoppade av Mio och tog upp pistolen ur bältet, personen kom närmare och verkade inte ha några bekymmer med min pistol, jag såg inte om det var en hon eller han, personen hade en cowboyhatt som skymde ögonen. När det bara var femtio meter kvar emellan oss ropade jag till personen:
”Vem är du? Visa dig! Jag är beväpnad!”
Personen bara fortsatte att rida mot mig, när avståndet mellan oss bara var tio meter steg hon av hästen och tog av sig hatten. Det röda håret ramlade ner över ryggen och hon såg på mig med sina gröna ögon.
”Friday?”
”Näe, en halt åsna vid namn Tom, KLART DET ÄR JAG.” Jag minns inte att jag hade hört henne prata sedan hon var åtta år och första gången frågade om hon fick leka med oss, jag märkte direkt att hennes röst hade blivit betydligt mer beslutsam och vuxen, men i och för sig så var hon sexton år nu.
”Och vad gör du här då?”
Hon drog ett djupt andertag och sade sedan snabbt.
”Eftersom Kellin anses vara galen så tror jag det är lättare att vara två än en om man ska fånga honom, och eftersom ingen verkade vilja följa med mig så tog jag på mig den uppgiften.” Hon bröt vår ögonkontakt och tittade ner på sina fötter.
”Men… vet de i byn om att du följde efter? Eller stack du bara? Och varför bryr du dig över huvudtaget?” Hon tittade upp.
”Nej, de vet ingenting om att jag följde efter. Och jag gjorde det för… jag har ju ingenting att förlora.” hon skrattade glädjelöst ”Ärligt talat, tror du ens att de har märkt att jag är borta?” Såklart de inte hade. De hade säkert inte tänkt en tanke på var hon var, möjligtvis hennes föräldrar men jag hade hört att de brydde sig lika mycket om henne som deras sopkvast. Jag bara nickade en gång utan att säga någonting mer och sen satte jag mig upp på Mio igen, hon hoppade upp på sin häst hon med och bara följde efter mig. Vi red i några minuter innan jag vände mig om i min sadel och tittade på henne.
”Vad kan du då?” frågade jag. ”Varför tror du att du kan vara till hjälp?”
”Jag vet inte… jag kan skjuta ganska bra, fast det kanske inte är någon som uppskattar längre…” NU såg jag att hon hade en pilbåge över bröstet. Jag hade ingen aning om var hon hade kunnat lära sig använda den, de enda jag kände till som använde båge var indianer – om det ens fanns några kvar.
”Ska jag visa?” frågade hon trevande. Jag ryckte på axlarna och hon lade en pil över pågen. Hennes vänstra hand som höll om båden sågs tydligt, liksom ett brett ärr tvärs över handryggen. Det vände sig i magen på mig.
Det var jag som hade varit med och orsakat ärret, jag hade hållit i en sprattlande elvaårig Friday medan Derrick slog till med piskan. De var roligt då. Men när hennes tårar började rinna så slutade vi. Vi hade aldrig sett Friday gråta någon av oss och vi lät henne bara springa därifrån med bloddränkt handrygg. Om jag minns rätt så var det sista gången hon frågade om hon fick leka med oss.
Friday sköt, jag hade inte sett vad hon siktade på, men när pilen stannade så satt den långt in i en liten, smal trädstam tjugo meter bort. Först bara glodde jag på henne, men bara för att inte verka alltför beundrad nickade jag bara en gång till och vi fortsatte rida.
Under de följande dagarna pratade vi inte så mycket med varandra och om vi gjorde det så smågrälade vi om vilken väg vi skulle ta. Men en kväll, när vi satt och pratade, då grälade vi inte. Långt ifrån.
Det var elva dagar sen vi hade lämnade Millard och det såg inte ljust ut, vi hade ännu inte hittat ett enda spår av Kellin. Vi bestämde oss för att slå läger och äta. Friday hade skjutit en hare under dagen och den smakade trettiotvå gånger bättre än vad vi hade ätit de senaste dagarna. Jag minns att jag sa någonting lustigt och att Friday hade skrattat så hon höll på att sätta haren i halsen. Hon hade ett fint skratt, och hon var väldigt vacker när hon skrattade när den röda solen från solnedgången speglade sig i hennes hår. När vi hade ätit klart lade hon sitt huvud mot min axel. Det pirrade till i magen utan att jag visste varför. Vi satt så en stund och sedan sneglade jag på våra händer som låg precis bredvid varandra, utan att veta varför flätade jag samman min högra hand och hennes vänstra, Friday lyfte lite på huvudet och såg med sina klargröna ögon på mig. Det var ungefär en decimeter mellan våra läppar, nej, fem, tre, en, det fanns ingenting mellan våra läppar. När våra tungor möttes exploderade det i min mage och jag blev helt varm i hela kroppen, jag visste inte varför, jag hade ju inte varit kär innan. Visst, jag hade kysst massa flickor bakom resturangen där hemma. Men den där kyssen var tiotusen gånger bättre. Jag vet inte hur länge vi kysstes, men när jag öppnade ögonen och avslutade kyssen hade solen gått ner. I skenet från brasan såg jag hur Friday log, osäkert, busigt, men ändå glatt. Bara för att leendet var så fint var jag tvungen att trycka mina läppar mot hennes igen och den här gången lade hon sina armar runt min hals och jag lade mina runt hennes midja.

Tanken på kyssen fick mig nästan att rivas upp inifrån och ut. Och jag undrade varför jag inte förstått tidigare att jag älskade henne?
”Friday” viskade jag så stadigt jag kunde ”Jag älskar dig också, jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för vad jag gjorde mot dig när vi var små, jag var – och är – en hemsk människa. Jag kommer heller aldrig förlåta mig själv för att jag inte förstod tidigare att jag aldrig kommer att älska någon annan så som jag älskar dig. Kan du förlåta mig?” Hennes tårar rann när hon nickade. Jag andades in och fortsatte: ”Kom du ihåg vår första kyss vid solnedgången? När den var över visste jag att jag aldrig skulle kunna släppa dig längre. Jag stannar här till slutet, och längre.” Med de orden placerade jag mina läppar försiktigt och mjukt mot hennes. Det exploderade i magen lika mycket som det hade gjort kyssarna innan. Jag älskade henne verkligen.
”John, jag kommer alltid att finnas här med dig… jag kommer alltid att älska dig.” Grät hon och slöt ögonen och hennes bröstkorg blev stilla. Jag fattade inte att det var sant. Jag skulle aldrig mer se henne le, jag skulle aldrig mer höra hennes röst.
Jag lyfte upp hennes livlösa kropp och gick fram från vårt gömställe. Jag såg på den galna mannen och kände ett sådant stort hat så att om blickar kunde döda hade han varit död för länge sedan.
”SER DU VAD DU HAR GJORT?! DU DÖDADE HENNE!” vrålade jag åt Charlie Kellin. ”DÖDA MIG OCKSÅ, JAG KAN INTE LEVA UTAN HENNE!”
Jag tänkte bara på en enda person i hela världen när skottet från pistolen löd

och Kiera:s bidrag

Mannen tittade hastigt bakåt och såg att de stod precis på kanten till ett stup och vägen framåt var blockerad, han försökte samla tankarna, vägen bakåt ledde till en säker död, vägen framåt till en ännu säkrare död. Han undrade hur han hamnat i den här situationen? Han visste självklart svaret på det. Tankarna gick genast tillbaka till gårdagen och då han ridit in i Down Town.

Stegen ekade mellan husen och han sökte med blicken efter tecken på något liv, han såg hur någon drog för gardinerna i ett fönster och hans misstankar stämde, de var honom de var rädda för. Han var egentligen inte förvånad, han hade ett ryckte som sa att han var kännslokall och att det inte spelade någon roll för honom vem som skulle fångas in eller hur det gjordes. Hans jobb var ju trotts allt få tag på de som var på fel sida lagen och han skydda inga medel när han gjorde det. En grå och sliten byggnad tornade upp sig framför honom och han drog lätt i tyglarna och skäcken bromsade genast in och sanden yrde runt dem, han hoppade av och motstod impulsen att hosta när sanden yrde upp i näsan på honom. Han la tyglarna över pålen och gav hingsten en klapp på halsen.
”Jag är snart tillbaka Abelard min vän” sa han och hästen frustade nöjt. Mannen gick upp för trappan och in på sheriffens kontor, trägolvet under hans fötter protesterade högt när han gick över det. Han granskar mannen bakom skrivbordet, han är lång inte lika lång som han själv, men längre än de flesta. Han skulle uppskatta hans ålder runt femtio med tanke på att han började få gråa hår i håret men trotts det såg mannen ut att vara både stark och alert.
”Jag är glad att ni kunde komma” sa mannen och reste sig upp och sträckte fram handen. ”Jag är stadens sheriff, namnet är Yonas”
”Desh” svarade mannen lågt utan att ta handen, han fann Yonas stavning på namnet lustigt men sa givetvis inget. Yonas drog åt sig handen igen och mötte Desh mörka blick.
”Vi har problem med en man som kallas The Shadow” sa Yonas och Desh gav honom en kylig blick men log sedan.
”Jag har hört hans namn förut, ingen har lyckats fånga honom” sa han med sin mörka röst.
”Det är därför du är här. Du är den bästa, skulle du kunna göra ett försök?” frågar Yonas
”Mot förskorts betalning” sa bara Desh ointressant och Yonas slänger fram en börs på bordet, Desh tar upp den och räknar mynten. ”lyckas jag har ni honom innan veckan är slut”
”Jag är tacksam för det och…” började Yonas men Desh hade redan lämnat rummet och satt upp i sadeln. Han skänklade på Abelard som genast satte av i kort galopp, han drog upp bandanan över ansiktet för att slippa det värsta av dammet. Down Town blev mindre och mindre bakom honom och han saktade ner hingsten som nu skrittade lugnt och ett stort leende syntes på hans läppar, om sheriffen visste vad han precis hade gjort. Desh slängde en blick mot himlen, solen stod mitt på himlen, timmen skulle strax slå för sitt tolfte slag och han styrde till sitt läger som han hade bland klipporna. Han stannade Abelard och satte smidigt av och landade på marken.
”Jag kan inte leva på gräs som du det vet du” sa han när hingsten gav honom en uttråkad blick. Desh gick mot en av fällorna han lagt ut tidigare och log när en hare fastnat i en av dem. Han drog kniven och skar halsen av och torkade av blodet på en sten. Han lossade repet runt djurets ben och la det bredvid sig. Han tog lassot och la snaran igen, hade han tur skulle något större fastna i den, men haren fick duga så länge. Han gick tillbaka till Abelard som såg ut att rynka på mulen av blodlukten när Desh hoppade upp och la haren framför sadeln och red den sista biten till lägret.
Elden hade för länge sedan slocknat, och vindskyddet hade blåst ner, men inget av det bekymrade honom. Han satte av och slängde haren mot eldstaden och sadlade sedan av Abelard och ryktade enkelt av honom och lät sedan hästen beta fritt, han försvann aldrig långt. Desh hämtade några kvistar och grenar och tände en eld som han grillade den flådda haren över och det var inte förens nu han insåg hur hungrig han var, han hade helt förträngt den känslan och han tog en stor tugga av det döda djuret och gick sen bort till vindskyddet och reste det upp igen, han spände tältduken så att det inte skulle samlas något regn där, han la sedan sadeln på marken under skyddet, han hämtade sin filt och släckte elden med lite jord och la sig sedan ner för att sova, trotts att timmen inte var sen var han utmattad efter den senaste veckan.

Han vaknade några timmar sedan av att Abelard gnäggade högt och han visste att det betydde fara och reste sig genast upp. Han sadlade och tränsade Abelard på några minuter och var sedan redan på väg bort från lägret, han red in på den norra vägen bara för att finna den blockerad och han svängde vänster och visste att den här vägen gick förbi, skallerorms stupet, men det var knappt någon levande människa som kände till den så han skulle kunna passera obemärkt, men han såg att det var en fälla, de hade räknat med att han skulle ta den vägen. Framför honom stod det fyra ryttare och snart fanns det fyra till bakom honom. Desh tog log mot dem och begrundade situationen och backade Abelard mot stupet så han fick lite utrymme mellan sig och männen framför sig. Han visste inte vilka de var men han förstod att de inte hade fredliga avsikter, de var stråtrövare.
”The Shadow, vilken trevlig överraskning” säger en av männen och Desh ler, så de listade ut det. Han hade räknat med att en dag skulle människor lista ut att Desh och The Shadow var samma person. Han hade tjänat stora pengar på det. Han fick de andra laglösa att hänga i galgen medans han i själva verket var en av dem. Han såg mot mannen som verkade vara ledaren, en tjock nästan helt flintskallig man, tittade man noga kunde man urskilja röda hår lite här och där, men det som gjorde att man la märke till mannen var de gröna ögonen, de lyste nästan som på en katt. Desh lutade sig mot sadelknoppen och mötte lugnt deras blickar.
”Så vad händer nu?” frågade han neutralt.
”Först hade vi tänkt döda dig, men sen kom vi och tänka på belöningen som är satt på ditt huvud, femhundra tusen dollar är ingen dålig summa så det är enkelt, vi tar med dig till Down Town.” sa den flintskalliga mannen.
Desh tittade hastigt bakåt och såg att de stod precis på kanten till stupet och vägen framåt var blockerad, han försökte samla tankarna, vägen bakåt ledde till en säker död, vägen framåt till en ännu säkrare död. Han log sedan när han återvände från tankarna, han hade tänkt igenom sitt liv, sina beslut och sedan sina valmöjligheter och han log. Desh hade alltid gjort som han velat och det tänkte han göra nu med.
”Är du med mig Abelard?” frågade han och hingsten nickade, männen framför honom såg fundersamt på honom och Desh reste sig upp och såg på dem ”jag är ledsen mina herrar men jag följer inte order” han tog tag i Abelards vänstra tygel och hästen svängde genast runt, Desh slängde en sista blick ut över himlen och såg solen gå ner i fjärran, och så tog Abelard det sista steget som skulle leda dem till deras nästa äventyr. Marken försvann under dem och de gav aldrig ifrån sig ett ljud, de bara föll rakt ner och sedan blev allt svart.