Vilien på Hogwarts!^•^

=Kitty=


”Cassie… uhm… skulle du kunna gå?” Undrade Kitty viskande.
”Nej! Varför då?” Svarade Cassie förvånat och Kitty visste inte hur hon skulle förklara det hela. Hon ville inte att Cassie, Remus, Jake… eller någon annan skulle vara i närheten när hennes föräldrar var där.

Fast nu var det försent. Men tittade inte hennes föräldrar lite för noga på allting? Som om de försökte lägga allting på minnet.

”Katarina.” Sa hennes mor stelt och Kitty motstod impulsen att himla med ögonen. Hon gav Cassie ett bedjande ögonkast.

”Åh. Cassandra.” Nu var rösten rent av kall, iskall och hård som sten. Kitty blev irriterad. Hennes mor hade aldrig gillat Cassie men hon behövde inte visa det, eller? Hennes mor granskade Cassie kritiskt, som om hon bara var ett objekt som var värt hennes uppmärksamhet för stunden.

”Jag som trodde du valde vänner med omsorg, Katarina.” Sa en hesare röst, hennes far hade äntligen ansett situationen värdig hans uppmärksamhet, tydligen. Kitty klarade av att göra mycket, men när det kom till hennes föräldrar. Var hon livrädd.

Kitty kände hur hon bara vill springa därifrån, precis som hon brukat göra förut. Men hon kunde inte förmå sig att göra det och lämna Cassie. Samtidigt ville hon absolut inte stanna här med sina föräldrar. Kitty gav Cassie ännu ett ögonkast.

”Hade du inte något du behövde göra, Cassandra?” Undrade Kitty hårt. Cassie såg förvånad ut över det men gick sin väg. Kitty ångrade sig redan. Hon behövde Cassie, men samtidigt ville hon inte ge sin mor eller far nöjet att vara nedvärderande mot hennes vän. Kitty knöt händerna bakom ryggen och nöp sig själv så att hon inte skulle springa efter Cassie. Om hon gjorde det skulle hon säkert inte få stanna på Hogwarts. Då skulle hon vara odisciplinerad. Hennes mor och far hatar odisciplinerade människor. Därför skulle de genast ta hem henne och tvinga henne till hård hemskola.
”Jag är bara en sådan… mes.” Tänkte Kitty sorgset. Fast hon visade det inte.
”Var är Daniel?” Frågade hennes far med sin hesa röst. Kitty höll nästan på att rycka på axlarna innan hon samlade sig.
”Låt den inte rasa nu, Kitty. Låt det inte rasa.” Tänkte hon sorgset. Hennes egen fasad som hon så omsorgsfullt byggt upp, den kunde inte rasa. Hon måste hålla kvar den. Hennes föräldrar älskade den, falska Kat
”Jag vet, tyvärr, inte, far.” Svarar Kitty artigt. Nej, det var fel. Det var Katarina som pratade med hennes föräldrar. Det var Katarina som var fasaden. Katarina kunde få vara henne ett tag. Bara tills fasaden inte behövs längre. Det blev bra, det fungerade nog.

”God förmiddag, far, mor.” Sa Daniel som kom runt hörnet. Det syntes att mor sken upp, man kunde se det. Hon gick genast fram och kramade honom. Kitty kunde känna tårarna bränna under ögonlocken. Katarina behöll sitt ansikte lika känslokallt som innan.

”Bara några timmar, bara några timmar.” Upprepades om och om igen inuti Kittys huvud. Hon ville stanna här. På Hogwarts, hon måste hålla kvar fasaden. Hennes far började prata med Daniel istället för henne. Nu måste hon bara bibehålla uppförandet. Men hon visste att hon hade en dag full med besvikelser, jämförelse och kommentarer framför sig. Särskilt från hennes moders håll skulle hon få många pikar. Många fler än Kitty ville veta av.

Dagen hade gått. Kitty hade klarat det. Det enda som var kvar nu var att be Cassie, Remus och Jake om ursäkt efter hennes kalla uppträdande mot dem vid middagen. Hon hade fullständigt ignorerat dem. De kommer aldrig förlåta henne. Eller jo, Cassie verkade förstå. Fast det är ju klart, hon kanske inte berättade det för Remus och Jake.

”Farväl far, Adjö mor.” Sa Katarina som avsked åt sina föräldrar som knappt lyssnade på henne. När Kitty var säker på att de är borta från området så rusade hon in till närmaste tomma rum och grät. Daniel försökte inte ens komma efter henne, vad skulle det hjälpa ändå? Han var ju ändå favoriten. Den perfekta Slytherinaren, renblodet. Ännu värre var att hennes föräldrar under hela dagen granskat skolan som om det var något som de skulle stjäla. Eller förstöra. De verkade lägga alla detaljer på minnet. Kitty oroade sig för det, vad höll de på med?

Tårarna bara rann ned för kinderna och hon orkade inte ens hålla tillbaka dem. Plötsligt kände hon någon som kramade om henne och när hon tittade upp såg hon Cassie och de andra. Vilket gjorde att hon bara grät ännu mer.

”Förlåt.” Viskade Kitty sorgset åt Cassie och kramade henne hårt.

"Jag förtjänar er inte." Fortsätter hon i samma ton.
-----------------------------
Ja... vad håller föräldrarna på med egentligen när de spejar efter detaljerna?



Ev. fel och sådant kan ni gärna berätta så försöker jag fixa det. XD

Jättebra

AZUM

Awsome! Nu är det min tur va?

AH o.o va det? Aw tack! ♥

EDIT: Förlåt jag är så smart, det är din tur

Jag har redan en idee vad jag (Remus) ska göra! Mohahahaha! Du.. Blir väl inte sur om jag förolämpar Kittys föräldrar lite? På ett sneeky sätt, så att de inte fattar det?

Uhh.. nej. XD Kitty hatar ju dom... jag hatar dom... ja... dom är väl inte de mest älskade... XD

Åh, vad bra!!

Haha okej ;D

Fast nu blev jag nyfiken! D: SKRIV KAPITLET! T_T