(PM)Jag hatar din blotta existens

kolsmak, jag åt vårrullar helt proppade med kol.. (inte den svarta man använder för att elda, den andra sorten)

Kål,yay&yusch

Kål? Usch!

Jag tycker kål är gott I Vårrullar och pizzasallad. Inte annars

Jag tycker det äckligt!

Hur som helst så tycker jag att din ff är skit bra!

jag älskar vårrullar men gillar inte att äta det bara så där rakt av...

Snälla, håll er On-Topic! Inte för att jag gillar att få beröm, utan för att det blir så jobbigt för alla som läser annars...

okidoki

Mer, snälla, du är asbäst!

Jag ber om ursäkt för att jag aldrig hinner skriva en gång per dag längre, här kommer ett lite längre kapitel som kompensation
------------------------------------------------------------
Jess
”De är sena”, konstaterar farmor uttryckslöst och hennes stickor av metall rör sig snabbt upp och ner och klirrar då och då mot varandra. Jess får för sig att farmor stickar så snabbt för att hon är arg, men ruskar lätt på sig. Farmor är inte den som låter ilskan ta överhanden. Farmor är inte som Jean tänker Jess elakt, men utåt visar hon ingenting av hur ful hennes insida egentligen är utan nickar bara svagt.
”De kanske fastnade någonstans”, föreslår Jess lamt och önskar att hon kunde sjunka genom trästolen hon sitter på och ner genom det matta trägolvet. Självklart har de fastnat någonstans! Annars hade de ju varit här vid det här laget!
”De lovade att komma klockan fem”, mumlar farmor svagt och sneglar mot all mat som ligger inpackad i burkar och kartonger, och som bara väntar på att värmas upp och ätas av. Jess biter sig i läppen för att inte börja gråta. Hon har blivit så känslig de senaste dagarna, det är som om det trasiga porslin som hon är gjord av på något sätt har blivit ännu skörare och bräckligare än vanligt.

”Nu är klockan halv sex”, konstaterar farmor uttryckslöst, till synes utan att lyfta sin iskalla blick från stickningen som snabbt växer i storlek. Jess tittar ner i golvet och borrar in sina naglar i sina handflator.
Ett slamrande hörs och Jess vänder på huvudet så snabbt att hon får sendrag. Jess grimaserar av smärta och andas i stötar tills det har slutat göra ont och hon kan koncentrera sig ordentligt igen. Didier och Jean står bara några steg ifrån henne, båda med mungiporna uppdragna i breda flin.
”Farmor?” Börjar Jean och Jess kan inte låta bli att rysa till i avsky när hon hör Jeans melodiska röst. Visserligen låter deras röster väldigt lika, det har farmor sagt, men det är bara ytterligare ett skäl till att Jess hatar när Jean använder hennes röst för att prata! Jess önskar hett att hon kan försegla Jeans strupe för alltid.
I ögonvrån ser Jess hur farmor lyfter huvudet och tittar på Jean med sina kalla ögon som är omgärdade av mjuka rynkor. ”Ni är sena”, säger hon kallt och lägger ner stickningen. ”Det hoppas jag att ni förstår, och om ni blir sena en gång till så hoppas jag att ni förstår vad som händer? Ni har väl inte glömt höstlovet än får jag hoppas?”
”Nej, men…” Börjar Jean men Jess avbryter honom och ger farmor en bedjande blick.
”Snälla farmor! Det är ju jul, kan du inte låta dem slippa undan bara den här gången?” Ber Jess och sneglar på Didier. Även om han inte visar att han kommer ihåg vad som hände på höstlovet så gör Jess det, och hon vill absolut inte att Didier ska behöva slita i kylan!
”Det finns ändå ingenting att göra just nu eftersom Jessica har varit så snäll och hjälpt mig med maten”, säger farmor och Jess slappnar av. ”På tal om maten så kan vi äntligen äta eftersom ni har kommit nu… Jessica, hjälper du mig att värma upp och ställa fram maten?” Ber farmor och Jess reser sig upp samtidigt som hon nickar häftigt. Äntligen! Äntligen skulle Didier få smaka på hennes musslor!
”På tal om det…” Börjar Jean trevande och farmor stannar till i dörrhålet och vänder sig långsamt om mot Jean.
”Ja?” Frågar farmor uppfordrande och väntar otåligt på svar. Jean ser ut som om han inte riktigt vet vad det är som han vill säga, och Jess ger Jean samma överlägsna leende som en vetenskapsman skulle ha gett ett litet barn som nyss har frågat varför jorden inte är platt som en pankaka.
”Faktiskt så tänkte vi inte äta här idag”, säger Didier och Jess’ leende rinner av henne på samma sätt som den defekta bölddrycken som Elise hade ”tappat” över Jess ansikte hade runnit ner längs Jess kinder och droppat nerför Jess’ haka, och det enda spår av att det faktiskt hade befunnit sig i Jess ansikte hade varit de ilsket lila sårskorpor som brygden hade lämnat efter sig. Nu finns det inte ens ett spår kvar av Jess leende. Vad menar Didier? Vart skulle de annars äta?
”Dumheter, att svälta sig själv är inget passande straff, och förresten så har jag ju redan förklarat att ni slipper straff den här gången”, säger farmor hårt och gör en ansats att vända sig om och gå in i köket.
”Men det är så!” Utbrister Jean frustrerat. ”Vi har blivit bjudna på fest av en kille, vi kom bara hem för att säga det!”
”Med andra ord så kommer vi inte att äta här ikväll, om det är okej vill säga?” Frågar Didier med ett snett leende. Farmors ögon blir alldeles glansiga och Jess undrar oroligt om farmor kanske är på väg att svimma? Innan Jess hinner fram till farmor verkar hon dock ha samlat sig och granskar Jean och Didier från topp till tå.
”Det verkar trevligt, då måste ni självklart gå”, säger farmor med ett litet leende.
”Men… men maten då?” Undrar Jess i en desperat ton.
”Åh, oroa dig inte för den”, säger farmor med ett litet leende. ”Men ni får gå på ett villkor, och det är att ni tar med er Jessica.”
”Va?!” Nästan skriker Jean och Jess är frestad att säga samma sak.
”Det låter bra!” Säger Didier glatt och Jess ler blygt mot honom. ”Men vi måste gå nu om vi ska hinna.”
”Gå då, jag vill inte att ni ska bli försenade. Ha det så roligt med er nya vän!” Säger farmor och som på given signal skyndar Jean och Didier mot dörren. Jess står kvar och tvekar.
”Men… nu blir ju du helt ensam”, mumlar Jess svagt och farmor stryker henne ömt över ena kinden med en rynkig hand.
”Oroa dig inte för mig, jag är ändå lite av en ensamvarg, men det behöver inte du vara så gå och ha roligt nu! Jag ska inte förstöra din jul genom att tråka ut dig”, säger farmor med ett litet leende och Jess inser att det är omöjligt att säga emot.
”Tack”, mumlar Jess och ger farmor en kram innan hon skyndar iväg för att försöka hinna ifatt Jean och Didier.

När Jean och Didier sa ordet fest hade Jess antagit att det var en fest med jämnåriga killar och tjejer. Jess ser sig osäkert omkring bland alla medelålders män med ölmagar och, i vissa fall, muskler som väller ut genom de tunna t-shirtarna. Vad gör hon här egentligen? Jean och Didier har försvunnit någonstans och Jess vågar inte ta sig in i massan av män och leta efter dem. Det har bara gått en timme sedan de kom och Jess har redan fått flera smällar på sin rumpa och lite för uppskattande blickar från förbipasserande män. Hon är bara fjorton för guds skull!
”Wow! Snacka om ros bland tistlar!” Utbrister en man med djupt liggande ögon och blinkar uppskattande åt Jess. Jess krymper ihop och försöker göra sig så liten och osynlig som möjligt. Hon vill inte vara kvar här längre! Och hon önskar hett att hon kunde byta ut allt vilieblod som rinner i hennes ådror mot trollblod. På så sätt skulle hon slippa det här!
En hand grabbar tag i Jess ena bröst och klämmer till. Jess rycker sig tårögd loss och snubblar längre in i lokalen. Hon vill inte vara kvar här längre! Hon måste hitta Jean och Didier och tvinga dem att gå hem!

Efter ytterligare några hemska hopstötningar med vad som hela tiden verkar vara samma personer hittar Jess de personer som hon söker och hon rusar dit så fort hon kan samtidigt som hon noga undviker att stöta ihop med någon.
Jean och Didier står bakom bardisken och häller upp drinkar, men av deras höga röster att döma misstänker Jess att de själva har fått i sig ett par drinkar var. Jess slår ljudligt ner handflatorna på den blanka disken och blänger på Jean och Didier.
”Jag vill gå hem.” Jess förvånas själv utav hur bestämd hon låter, men när Jean och Didier väl verkar märka henne ser de inte det minsta intresserade ut.
”Men gå hem då”, sluddrar Jean och skrattar högt. ”Det är ju inte schå att någon hindrar dig.”
”Men ni måste följa med!” Utbrister Jess och tittar bedjande på Didier.
”Vaddå? E’ru rädd för att gå hem schälv eller?” Frågar Didier i en retsam ton och Jess känner hur hon ilsknar till.
”Fint. Fint! Då går jag hem nu, och jag kan lova att farmor kommer att få reda på vad ni håller på med!” Nästan skriker Jess och vänder sig häftigt om innan hon stegar mot utgången med målmedvetna steg. Hon känner en varm hand på sin axel och vänder långsamt på huvudet bara för att stå öga mot öga med Didier. Jess drar häftigt efter andan, så här nära har han aldrig varit förut!
”Snälla, säg ingenting”, ber Didier och Jess känner hur hon tvekar.
”Vad gör det dig om jag säger något? Du kan ju bara åka hem om det inte passar”, säger Jess lågt och blundar för att inte sjunka ner i Didiers förrädiska ögon.
”Inte för min skull, men för Jeans. Han är fan bräckligare än du tror… eller vänta, du gillar inte Jean… men gör det inte för min skull, så ger jag min schkull till Jean…” Börjar Didier sluddra och Jess rycker sig loss och skyndar mot utgången. Ingen är tydligen riktigt klok här!

”Wow, vilken snygging!” Ropar en man som står utanför lokalen och röker. Han visslar högt och grabbar tag i Jess’ rumpa. Jess har tappat räkningen på hur många gånger det har hänt ikväll, och hon känner sig smutsig. Mannens cigarettrök skymmer stjärnorna som annars brukar lysa så klart, och Jess känner hur all hennes osäkerhet byts ut mot ren och skär ilska. Hon tar ett steg närmare mannen och kör med all sin kraft upp sitt knä i mannens skrev.
Jess ser hur mannens ögon tåras men vågar inte stanna kvar utan börjar springa så fort hon kan åt det håll som hennes hus ligger åt. Hon vågar inte titta bakåt av rädsla för att mannen är henne tätt i hälarna, och känslan av att någon flåsar henne i nacken får henne att springa ännu fortare än vanligt.

”Oj, är ni redan hemma?” Hörs farmors förvånade röst från fåtöljen som hon alltid sitter i när Jess snubblar in genom ytterdörren och flåsande går mot farmor. ”Var det ingen roligt fest?”
Jess svarar inte utan lägger all sin energi på att inte ramla. Hennes ben dallrar som gelé efter att ha sprungit hela vägen hem och hon har en äcklig smak av järn i munnen.
”Men herremingud, vad har hänt?!” Utbrister farmor skräckslaget när Jess rasar ner framför farmors fåtölj. Jess får inte ur sig ett enda ord utan brister i tyst, skakande gråt. Hon känner hur farmors händer ömt stryker henne över huvudet och ryggen och farmors värme sprider sig i Jess’ kalla kropp. Jess kommer att tänka på det som farmor hade sagt tidigare på kvällen, det om att farmor var tråkig, och hon öppnar munnen.
”Du är inte alls tråkig”, mumlar Jess tyst, men farmor svarar inte. Kanske hade hon sagt det för tyst? Jess försöker säga det igen men lyckas inte få stämbanden att röra sig. Tröttheten övervinner äntligen Jess’ vilja att hålla sig vaken, och Jess somnar med huvudet i farmors knä – skakandes av gråt.