Skriva av sig-tråden

sanna1324566 - vill du prata om det? c: icen uggla eller nåt om du vill ♥
Cara Riddle - YOU GO GIRL! såklart du inte ska behöva ge bort en julklapp om du inte vill! Det är ju ditt egna val som ingen annan ska lägga sig i ♥

Lunah~: Jag skulle gärna göra det, om jag kunde få tbx min dator cx

Cara Riddle
Sånt är verkligen inte kul
Ibland är det bättre att säga upp kontakten med en vän än att det bara går utför. Vänskap är också en relation som man ska vårda och ta hand om, och kanske behöver ni bara en paus från varandra?
Eller ett rejält samtal där ni verkligen pratar ut, men det beror ju på hur pass mycket du värdesätter relationen ni har

Tack ♥

vi lr ja jag försöker ha en paus men hon fattar inte riktigt grejen och jag blir så trött på henne. och vi kan inte prata ut i verkligheten för hon undviker det bara

Lunah~ tack ♥
grejen är att om hon inte hade snällt så mkt hade jag kunnat ge henne en julklapp!

Snart är det julafton! Exakt en vecka kvar. Och för exakt 1 år sen dog Evert. Jag vill typ hedra honom på något set, men jag vet inte hur. Skulle vilja köpa blommor och lägga på hans grav, eller något sånt, men jag har ingen tillgång till att köpa några blommar. Ett tag tänkte jag skära mig för att hedra honom, men kom snabbt på att han inte skulle vilja bli hedrad så. Han vill kanske inte bli hedrad alls… Fast nä… jag tror inte han riktigt brydde sig, han skulle säkert bli riktigt glad om man köpte något till honom, men blir säkert också glad att man kommer ihåg honom, och tänker på honom. Att han vet att vi älskar honom.

Är jag galen? Jag brukar prata med honom ibland. Typ förra julafton så åkte vi skrana innan gästernas kom. Stina, Nils, Arvid och Hilda ville inte åka mer, så de gick in. Då låg jag i snön och tänkte på Evert, och helt plötsligt började jag prata med honom. Det var underbart, trots att han inte gav mig något tecken på att han hörde mig, så var det som att han låg bredvid mig. Det var som att prata till honom. Men samtidigt var det riktigt hemskt.Jag visste att han inte skulle kunna svara, som om det var ett osynligt lager mellan oss, så att vi bar kunnde se varandra och höra varandra, men aldrig kunna nudda varandra. Men jag mådde faktiskt bättre efter det!

När mamma berättade att Evert hade dött, kännde jag ingeting förutom chocken. Vi fick stanna hemma från skolan den dan. Det var skönt att slippa alla onödiga frågor. Men jag grät aldrig, var aldrig riktigt ledsen. Bara chockad. Elina skulle hem till mig den dagen. Jag var osäker om hon skulle göra det under omständigheterna, men det gjorde hon. Vi spelade Wii, hade roligt, precis som om allt var som vanligt. Jag fattade aldrig att Evert var död. Han hade inte dött, han fanns kvar!
Det var först 3 månader senare jag riktigt förståd att Evert ALDRIG skulle komma in genom yttedörren igen. Att man aldrig skulle kunna gå över till farmor och Evert igen, utan bara till en ensam farmor. Han fanns inte, han var död. Men samtidigt kunnde jag inte riktigt tro på det. Han fanns här, jag kännde hans närvaro. Men jag hade varit med på hans begravnig, jag visste att han faktiskt var död. Farmor hade berättat att hon höll hans hand när han slutade att andas. Hur kunnde han då leva?

Nu, 9 månader efteråt (exakt), vet jag att han faktiskt inte har lämnat oss. Han finns kvar i mitt hjärta. Och trots att jag håller på att glömma honom lite, hur hans röst lät, vilken färg på ögonen, så vet jag att Evert faktiskt inte har lämnat mig helt och hållet. Han finns kvar, och vakar över mig. Och andlednigarna till att jag pratar med honom ibland, är för att jag vet att han finns där och hör mig. Han finns faktiskt kvar, och han kommer alltid finnas med mig, var jag en går. Men det kan inte alltid trösta mig. Lisa har förmodligen redan glömt honom, trots att ha alltid finns kvar där inne i henne också, och Nils glömmer honom sakta men säkert.

Farmor sa en gång att min lellebror sagt (han är 5 år) hade sagt:
”Farmor, Evert pratade en gång med mig, men när jag öppnade ögonen, var han inte där!”
Han hade alltså drömt om Evert. Mina ögon svämmades över av tårar, som jag envist blinkar bort. Jag ville inte påminnas just då. Det var för smärtsamt!

Fick tillbaka min bästis idag, den bästa julklappen jag hade kunnat få ♥ har legat som en jävla tung sten i magen på mig i månader. Känns så jälva skönt ♥

Elma00 Det där var typ det finaste jag har läst, seröst fick nästan tårar i ögonen ♥

Varför blir jag sist vald? Jag och D, vi blir alltid sist valda. Som förrigår, på lunchen. F satt och åt med M och G och K satte sig med dem. När jag och D kom fanns det inga platser kvar. Ni ville inte flytta in stolar, som vi annars gör. Ni ville inte byta till ett större bord.
Jag vet. Jag vet att K hade bytt bord om det varit W. Man märker hela tiden att det är W hon gillar mest.
Igår på fackeltåget var det ni, W, T, K och F som gick tillsammans. Jag och D gick lite bakom, som små borttappade barn i stora mataffärer. Vi hade kunnat vara nördiga, prata om våra älskade karaktärer i andra världar, om böcker. Det gjorde vi inte. Jag tror att vi båda kände det tydligt: Vi är inte med dem. De vill inte att vi ska vara med dem. De har valt bort oss.
Eller som på slöjden förra veckan. Min sköldpadda var inte riktigt klar, men slöjdlärarinnan sa att jag fick stanna kvar och sy klart om jag ville. De andra, W, F, T och I skulle precis gå när W kom på: "Men ****** då?" de andra valde att gå, men hon stannade. I alla fall för en kvart tjugo minuter. Då gick hon också. Jag och slöjdläraren, vi känner knappt varandra. Trots det känns det som att i just det ögonblicket var hon min enda vän på skolan.

Ändå. Jag älskar er. Men samtidigt är ni så... elaka?

Jag grät i går kväll. Delvis för det här, delvis för en annan sak. När jag vaknade mådde jag bra igen. På förmiddagen sms:ade jag F. Jag var inte arg längre. Med tårarna som hade torkat bort på mina kinder och på kudden hade även ilskan och sorgen försvunnit.

Det är så där det brukar vara.
Jag känner mig ensam och nertryckt fast jag står mitt ibland er. Jag säger inget, trots att allt inom mig kokar. Jag kommer hem. Är ledsen. Somnar. Mår bra när jag vaknar och så är allt är förlåtet. Efter ett par dagar upprepas allt. Igen. Och igen.

alltså this, så mycket ♥

En ganska larvig grej men det känns lite konstigt. Till jul längtar ju alla typ. När jag frågar min kompis vad hon tycker mest om på julen säger hon:"Paketen såklart........ nää jag bara skoja värsta själviska typen i så fall. Men det är väl stämningen i så fall".
visst jag älskar också stämningen och att äta gröt och så. Men jag tycker att det är hur kul som helst att sitta runt granen och öppna paket! Är det själviskt? Jag vill ju inte ljuga om vad jag tycker men det blir ju lite.... ja vad ska jag säga? Det känns konstigt att vara nästan den ända som gillar paket.