Voldemorts dotter och fången från Azkaban

ja

här är fortsättningen :p

Kapitel 19: hur man gör en man av en råtta

”Jag ska iväg och resa ett tag. Ja jag behöver semester från allt dödande! men jag tänkte att innan jag drar så kan ni ju få en del till. Bara för att jag är på bra humör. Tryck på knappen då!

Hermione skrek till, Sirius hoppade upp och Harry ryckte till som han hade fått en stöt, Ron bara stirrade dumt, Remus verkade inte veta vad han skulle säga, själv lutade jag mig mot en av säng stolparna och såg på min gudfar.
”Jag hittade den här vid foten av Det piskande pilträdet.” Sa Severus och slängde bort osynlighetsmanteln utan att rubba staven som han riktade mot Lupins bröst. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. De tre vuxna männen var fienden sen långt tillbaka. Jag gillade inte att ha dem i samma rum.
”En mycket användbar sak, Potter. Tack ska du ha…” jag såg triumfen i Snapes ögon och jag visste inte vems sida jag skulle stå på. Varför blev allt så komplicerat? ”Ni kanske undrar kanske hur jag visste att ni var här? Jag kommer direkt från ditt kontor, Lupin. du glömde ditt elixir i kväll så jag tog med det till ditt kontor, vilket var tur… tur för mig. På ditt skrivbord låg en viss karta och efter att jag hade kastat en enda blick på den såg jag dig försvinna ner i den här gången och bort från kartan.”
”Severus…” började Lupin, men Severus avbröt honom. Och jag började bli riktigt orolig för vad han skulle hitta på. Han kan en hel del hemska förbannelser.
”Jag har sagt till rektorn hela året att du har hjälpt din gamle vän Black in på slottet, Lupin. Men jag trodde knappast ni skulle använda det här gamla rucklet som gömställe…”
”Severus, du har fel.” Sa Lupin envist och jag började bli lite irriterad på att Severus inte kunde lyssna. Men det var inget till skillnad fån Sirius, jag kunde nästan känna hatet runt honom. ”Du har inte hört allt…jag kan förklara. Sirius är inte här för att döda Harry, han…”
”Det blir två fångar till Azkaban i kväll.” Sa Severus överlyckligt.” Det ska bli intressant att och se hur Dumbledore reagerar på det här, du som är en harmlös och tam varulv…”
”Din dumbom” sa Lupin lågmält. ”Ska du verkligen skicka en oskyldig man till Azkaban bara för en gammal skolpojkrivalitet?”
Pang. Tuggan, ormliknande rep sköt ut från Severus stav och lindade sig runt Lupins mun, handleder och vrister. Han tappade balansen och ramlade på omkull på golvet. Sirius kastade sig mot Snape med ett ursinnigt rytande. Jag satte mig bredvid Lupin på golvet, och visade att han skulle vara tyst och tog sedan bort repen från hans mun och handleder. Han satte sig upp och tog bort den från vristerna. Snape såg på Black som nu stod framför honom, han hade sin stav riktad mitt mellan ögonen på Black.
”Ge mig en anledning”, viskade han. ”Ge mig bara den minsta anledning, så svär jag att jag gör det.”
Sirius hejdade sig och jag var inte säker på vem av dem som speglade mest hat. Lupin såg på mig. När jag var på väg att ställa mig upp.
”Vad ska du göra?” viskade han och han lät lite orolig, jag mötte lugnt min lärares blick.
”Jag vet vad jag gör.” svarade jag honom och ställde mig upp och tog fram min stav. Jag såg på personerna i rummet, Harry såg på de båda männen och försökte bestämma sig för vem som talade sanning och vem som var galen. Ron bara försökte hålla i Scabbers som sprattlade och försökte komma loss, men Hermione tog ett steg mot Snape och tog sedan ett djupt andetag innan hon sa
”Professor Snape, det…det kan väll inte skada att lyssna på vad de har att säga?”
”Hermione Granger, du riskerar redan avstängning från Hogwarts.” fräste Snape. ”Du, Potter och Weasley befinner sig utanför skolans område och du Cara är riktigt, riktigt illa ute!” Sa han argt till mig innan han fortsatte.” Ni är dessutom i sällskap med en dömd mördare och en varulv. Så håll nu truten för en gångs skull i ditt liv!”
”Men om…om det nu är ett misstag…”
”TIG MED DIG, DIN DUMMA FLICKA!” Skrek Snape och han såg plötsligt helt vansinnig. Jag hade aldrig sätt honom skrika så här förut. ”PRATA INTE OM SÅNT SOM DU INTE BEGRIPER!”
Hermione tystnade och jag såg hur hon kämpade med att hålla tillbaka tårarna, Harry la en arm runt henne.
”Hämnden är ljuv”, viskade Snape till Black. ”Vad jag hoppades på att det skulle bli jag som fångade dig…”
”Du gör dig till åtlöje igen, Severus.” Morrade Sirius ilsket. ”Om bara den där pojken tar med sig råttan upp till slottet…” Han knyckte med huvudet mot Ron”…så följer jag med frivilligt…”
”Upp till slottet?” Sa Severus med silkeslen röst och jag visste att de inte betydde något bra.” Jag tror inte vi behöver gå ända dit. Det enda jag tänker göra är att kalla på dementorerna när vi kommer ut här ifrån. Jag tror de kommer bli så glada att se dig, förtjusta nog att de dig en liten kyss…”
Den lilla färg som fanns kvar i Sirius ansikte försvann och jag såg argt på Severus och höjde staven.
”NU FÅR DU GE DIG, SEVERUS!” skrek jag till honom och han ryckte faktiskt till och vände sina svarta ögon mot mig, och jag såg något i den som jag inte sätt förut. De såg nästan galna ut. Jag förstod honom men jag tyckte han gick för långt nu.
”LÄG DIG INTE I DET HÄR CARA!” sa han till mig och jag såg på honom och ställde mig framför honom.
”DU BRUKAR VARA FÖRNUFTIGARE ÄN DET HÄR. MEN OM DU NU SKA VARA SÅ BARNSLIG OCH TRÅNGSYNT ATT DU TÄNKER SKICKA SIRIUS IN TILL DÖDEN FÅR DU MED MIG ATT GÖRA!” sa jag argt och mina vänner såg förskräckt på mig. Harry och ron visste inte vad de skulle göra och Hermione hade aldrig sätt oss skrika på varandra. Lupin visste inte heller vad han skulle göra och, ja Sirius han hade ingen aning om vad som hände.
”FLYTTA DIG CARA. DU HAR PROBLEM SOM DET ÄR! DET HÄR ANGÅR INTE DIG!” fräste Severus.
”JO DET GÖR DET VISST! NÄR DU SKA BEGÅ ETT LIVSMISSTAG SÅ GÖR DET DE” fräste jag tillbaka.
”JAG FÖRBJUDER DIG ATT HJÄLPA HONOM. SÅ FLYTTA DIG. NU!” han gav mig en iskall blick, andra hade nog ryggat tillbaka, men jag visste att han aldrig skulle skada mig.
”DU ÄR INTE MIN FAR! DU KAN INTE BESTÄMMA ÖVER MIG! MEN JAG KAN BESTÄMMA ÖVER DIG! OCH JAG FÖRBJUDER DIG ATT SKADA DEM!” skrek jag och alla i rummet såg förvirrat på mig.
”DU GÖR VAD?” sa han till mig och jag såg på honom. ”TÄNK PÅ VEM DU PRATAR MED!! AKTA PÅ DIG NU!” sa han och puttade bort mig och riktade staven mot Sirius. Jag kokade av ilska inte för att han hade puttat bort mig eller skrikit på mig utan för att han inte förstod, jag höjde staven och skickade iväg, Stupefy. Severus stelnade till och ramlade sedan framlänges.
”Cara…du…han är lärare…och du angrep honom.” fick Ron fram, Hermione bara stirrade på mig
”Han kommer bli rasande.” sa hon till mig. Harry bara stirrade på oss.
”Du skulle inte gjort det där.” sa Sirius och mötte in blick. ”Du skulle ha överlåtit honom åt mig…”
”Ja för det gick ju så bra…” sa jag och höjde ett ögonbryn.
”Cara…varför?” sa Remus tillslut och reste sig, jag hade nästan glömt bort honom.
”För att han för tillfället är en idiot. Han kommer förstå, jag behöver bara prata med honom.” sa jag och de andra såg tveksamt på mig, Lupin nickade och la en hand på min axel och gned sedan sina handleder där repen skurit in.
”Varför försvarar du dem? Vi vet ju inte ens om vi ska tro dem” sa Harry och såg på mig.
”Jag tror på dem! Men jag tror det är dags att ni ger dem bevis på att ni talar sanning.” sa jag och de nickade
”Du har rätt. Du där, pojk, ge mig Peter. Nu!” sa Sirius men Ron tryckte Scabbers hårdare mot bröstet
”Kom inte med det där igen.” sa han med svag röst. ”Vill du verkligen påstå att du bröt dig ut ur Azkaban för att få tag i Scabbers? Jag menar…” Han mötte Harry och Hermiones blick för att få stöd. Jag slog mig ner på ett bord som stod i rummet. ”Okej, om vi nu säger att Pettigrew kunde förvandla sig till en råtta, hur kan Black då veta vilken råtta han är på jakt efter? Det finns ju miljontals råttor…”
Jag såg på Sirius, de var faktiskt en bra fråga vilket de andra verkade tycka, och Lupin sa
”Det är en bra fråga. Hur kom du på vart han egentligen fanns Sirius?”
Sirius stoppade in handen innan för klädnaden och tog fram ett tidningsklipp med Rons familj på och Scabbers var med på bilden.
”Fudge gav mig den här förra året när han var på inspektion. Peter var på första sidan. Jag kände genast igen honom. Hur många gånger hade jag inte sätt honom förvandlats? Och i texten stod det att pojken skulle återvända till Hogwarts efter lovet…där Harry också var…”
”Herregud.” sa Lupin lågt och stirrade på fotot och sedan på Scabbers ”hans framtass…”
”Vad är det med den?” frågade Ron trotsigt och jag förstod inte hur de inte kunde förstå
”Det fattas en tå på den.” sa Sirius
”självfallet”, viskade Lupin. ”Så enkelt…så genialt…Visst skar han av sig den själv?”
”Precis innan han förvandlade sig”, sa Black. ”Han skrek ut över hela gatan hur jag hade förrått James och Lily. Innan jag han kasta en förbannelse över honom, sprängde han gatan i luften med staven han hade gömt bakom ryggen. Han dödade allt och alla inom tio meter…och sedan kilade han ner i kloakerna med de andra råttorna…”
”Hörde du aldrig talas om det, Ron?” frågade Lupin. ”Den största biten av Pettigrew som de hittade efter explosionen var ett finger”
”Ja men har säkert bara mist sin tå i ett slagsmål! Han har varit i våra familj i åratal, ända sen…”
”I tolv år faktiskt.” sa Sirius. ”Bortsett från när han försvann en period för snart tre år sedan.”
”Du har aldrig undrat varför han har blivit så gammal?” sa Lupin
”Vi har tagit väl hand om honom…” svarade Ron
”Han ser inte ut att må så bra för tillfället. Jag antar att han har förlorat vikt ända sedan han fick reda på att Sirius hade rymt…” Sa Lupin
”Han har varit skräckslagen för den där galna katten!” sa Ron och nickade mot Krumben som låg i sängen och spann.
”Han är inte galen.” svarade Sirius och strök honom över huvudet. ”Han är den intelligentaste av sin sort jag någonsin stött på. han listade ut att Peter inte var en råtta och lika så att jag inte var någon hund. Det tog ett tag innan han litade på mig, tillslut lyckades jag få honom att förstå vad jag var ute efter så han försökte fånga Peter och ta med honom ut till mig och när de inte funkade stal han pergamentet med lösenorden åt mig och de var då jag mötte en annan klyftig person.” Sa Sirius och log mot mig och jag gav han ett leende tillbaka. Harry såg argt på mig, men jag struntade i det. ”Men Peter anade att något var i görningen, Krumben som ni kallar honom berättade att Peter lämnat blod på lakanen, antagligen bet han sig själv. Han hade ju redan lyckats iscensätta sin död en gång…”
Men nu vaknade Harry till och han verkade vara rasande
”Jag undrar varför? Jo just det han visste att du var ute efter att döda honom, liksom du dödade mina föräldrar!” skrek Harry och jag tror till och med dem i Kina hörde honom.
”Och nu har du kommit för att göra slut på honom!”
”Ja, det har jag”, svarade Sirius med ondskefull blick på Scabbers.
”Då borde Snape fått dig. Och du Cara ska du också vara med och mörda honom? Eller räcker det med att du tog ut din ilska på Snape?” fräste han åt mig och jag såg förvånat på honom, jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken, om han bara visste varför jag gjorde det här och hur svårt det hade varit att kasta förtrollningen på Sev.
”Harry!” sa Lupin hastigt. ”Skäll inte på Cara. Hon gjorde det här för din skull! Förstår du inte? Ser du inte hur det hänger ihop`? Hela tiden trodde vi att det var Sirius som förrådde dina föräldrar och Peter satte efter honom, men det var tvärt om! Peter förrådde dina föräldrar och Sirius satte efter honom…”
”DET ÄR INTE SANT!” vrålade Harry. ”HAN VAR JU DERAS HEMLIGHETSVÄKTARE! DET MEDGAV HAN INNAN NI DÖK UPP! HAN SA ATT HAN DÖDADE DEM!”
Han pekade på Sirius som långsamt skakade på huvudet, och jag såg hur hans kroppsspråk ändrades, det märktes hur ledsen han var.
”Harry…jag så gott som dödade dem.” Kraxade han och jag hörde sorgen i hans röst. ”Alice Longbottom var deras hemlighetsväktare första gången. Alla trodde jag var deras hemlighetsväktare, vi lät de verka så för att skydda dem. Någon förrådde dem, jag visste inte att de var Peter då. De hade själva en liten pojke då och de hotade honom. Lily och James var inte arga på dem. Så när James utsåg mig till hemlighetsväktare den andra gången trodde alla han var galen. Jag var deras hemlighetsväktare i nästan tio år, jag reste jorden runt för att Voldemort aldrig skulle få tag på mig, men när han började komma mig på spåren, bad jag dem kontakta Peter och be honom bli hemlighetsväktare eftersom det skulle vara säkrare. Jag fick dem att byta, det är min skuld. Den natten då de dog åkte jag till Peter för att se till att han var i säkerhet, men när jag kom dit var han försvunnen. Men det fanns inga tecken på strid. Det kändes att något inte stod rätt till. Jag skyndade mig till dina föräldrars hus och när jag såg huset som var helt förstört, och deras kroppar…då insåg jag vad Peter måste ha gjort. Och vilken skuld jag själv hade i det.”
Rösten bröts och Sirius vände sig om och jag såg in i hans blanka ögon och hoppade ner från bordet och jag honom en tröstande kram. Harry bara stirrade på mig, han visste inte vad han skulle göra eller tro.
”Nej nu får det vara nog med det här.” sa Lupin och jag hörde en stålklang i hans röst som jag inte hört förut. ”Det finns ett enda sätt att bevisa vad som verkligen hände. Ron, ge mig den där råttan.”
”Vad tänker ni göra med honom?” frågade Ron spänt.
”Tvinga honom att visa sin rätta skepnad och om han verkligen är en råtta kommer inte skada honom.” sa Lupin och jag såg på Sirius som nickade kort mot mig och fick något hårt och kallt i blicken. Jag backade och satte mig på bordet igen och såg hur Scabbers sprattlade och försökte komma loss från Lupins grepp när ron räckte över honom. Det såg ut som hans ögon skulle tränga ut ur sina hålor.
”Är du beredd, Sirius?” frågade Lupin, jag räckte över Snapes trollstav till honom och han nickade och gick fram till Lupin och den kämpade råttan.
”Tillsammans?” frågade Sirius tyst
”Jag tror det är bäst.” svarade Lupin och höll Scabbers i ett järngrepp med ena handen och staven i den andra. ”Jag räknar till tre. Ett…två…tre!”
En blixt av blåvitt ljus sköt ut från båda stavarna. Först var Scabbers som fastfrusen mitt i luften medan det ryckte våldsamt i hans lilla svarta kropp. Ron tjöt till och råttan föll i ner på golvet. Det kom ännu en bländande blixt och sedan…
Sedan gick allting så fort, jag visste vad som skulle hända men det var ändå konstigt att se. Först växte det fram ett huvud, sedan kom resten och snart stod det en fullvuxen man där. Han kröp ihop och det såg ut som han försökte gömma sig. Vilken ynkrygg han kunde åtminstone stå upp för det han gjort! Krumben fräste till och mina kompisar stirrade bara på mannen. Han var inte särskilt lång, han hade tovigt hår och såg ut att ha förlorat mycket vikt den senaste tiden. Han flackade nervöst över rummet. Han såg på Harry men vände snart bort blicken, han såg bedjande på Ron som bara stirrade dumt på honom, sedan såg han på Hermione som inte visste vad hon skulle tro. Sedan mötte han de två herrarnas blickar med en skrämd syn. Som vanligt la folk inte märke till mig.
”Nej, men hej, Peter.” sa Lupin vänligt, precis som om råttor brukade förvandlas till gamla skolkamrater. ”Det var verkligen längesedan”
”S-Sirius…R-Remus…” till och med hans röst var pipig och jag förstod inte vad pappa hade sätt hos honom. Hans blick flackade mot dörren. ”Mina vänner…mina gamla vänner…”
Jag såg hur han tog ett språng mot dörren och jag hoppade snabbt ner och stod snart framför honom med staven höjd.
”Tänk inte ens tanken! Du har några frågor att besvara!” sa jag vasst och Remus och Sirius som också hade höjt staven såg på mig. Remus sänkte Sirius stav och gick sedan fram till mig och sänkte min. jag såg på honom och han skakade på huvudet och jag nickade lätt.
”Som Cara sa så vill vi att du svarar på några frågor. Vi har just stått och pratat om natten då Lily och James dog. Du kanske missade de när du sprattlade runt borta på sängen.” sa han med en lätt oberörd röst.
”Remus”, flämtade Pettigrew och det syntes hur han svettades. ”Du tror honom väl inte, eller hur? Han försöker döda mig. Remus…”
”Ja, vi har hört sägas det”, Svarade han kyligt. ”Jag skulle vilja klara upp några saker med dig, Peter. Om du skulle vilja vara så snäll…”
Vi såg alla på den lilla mannen och väntade på ett svar. Man kunde nästan ta på spänningen och hatet som var i det lilla rummet. Peter öppnade munnen.

”Och vad han svarade tänker jag inte berätta för er. Nu behöver jag få en av de där husalferna att packa åt mig.”

*Kash*

Bra.

Tackar jag gillade de här kapitlet bortsätt från att de var lite jobbigt o få ihop allt med Peter xD men jag gillade Cara o Sevs bråk :p

Ja.

jag gillade deras bråk och azum

bra

Ja :p jag hoppades ni blev lite förvånade i alla fall :p o tackar ♥

Men en fråga hur lågnt har du kommit med din bok?

Inte så längt xD bara fyra kapitel :p