wolfy & rollspelare prs

”Vem br..” började han protestera men kom av sig då hon sa något väldigt lovande om kvällen. Det var inte någonting han tänkte riskera att gå miste om. Cleo visste precis vad hon skulle åt honom oavsett situation, men han var ju också lindad runt hennes fingrar.
”Ja, ja.” Han försökte låta motvillig på rösten trots att ivern brann i hans ögon.

Cleo log nöjt och la sina händer på hans kinder. Hon log nöjt och granskade honom lite snabbt.
"Seså, var en snäll pojke nu." retades hon och pussade lätt hans läppar innan hon lätt nöp hans kind. Hon drog sig undan och började gå då kön flyttade sig framåt.

”Ja mamma,” nickade han lydigt och fyrade av ett gullgosse leende mot henne, tog några steg framåt då kön rörde på sig. Det var förstås inte mycket men helt stilla stod den inte heller vilket åtminstone var något att hurra för.

Cleo fnittrade till och pillade lite med sitt hår. Hon såg sig omkring och kysste mjukt hans kind efter en stund. Hon blev ganska uttråkad ganska snabbt, det var nästan så att hon önskade att han skulle föreslå att de skulle tränga sig i kön.

”Är du säker på att vi inte kan tränga oss före alla andra? Jag somnar snart,” suckade Jonathan och trummade med fingrarna mot sina lår. Skulle de snällt vänta på sin tur så skulle de spendera säkert en halvtimme i kön, det var mer tid än vad han ville sätta ut på att köa.

"Men seriöst, vad gör vi ifall nån klagar?" frågade hon och sträckte lite på sig. Hon tog hans händer och bet sig hårt på läppen. Hon var enormt konflikträdd och undvek konflikter så mycket som möjligt.

”Ignorerar dem?” Jonathan kunde ju alltid använda sig av tankekontroll också. Han hade bara använt det i vissa fall på morois men han trodde att det skulle vara ännu enklare att utföra på människor. ”Lita på mig.” Han tog hennes hand i sin innan han började ta sig framåt i kön.

Hon gnällde lite och försökte göra sig själv så liten som möjligt, då hon inte alls ville bli sedd. Hon gick tyst efter honom och motstod impulsen att lägga sin lediga hand över sitt ansikte för att gömma sig helt.

Naturligtvis klagade folk högljutt på att steg trängde sig förbi dem andra. Rösterna fångade killen som kontrollerade biljetternas uppmärksamhet. Jonathan greppade tag om hans axel för att vända honom mot sig.
”Vi har hela tiden stått längst fram, ignorera alla andras protester,” sa han samtidigt som han vidgade ögonen en aning. Killens ögon blev för ett par sekunder lite suddiga innan de klarnade igen, nickade ett par gånger.

Cleo tittade upp på Jonathan och rynkade på pannan. Hon spärrade upp ögonen och tittade förvirrat på kontrollanten som släppte förbi dem. Hon släppte Jonathans hand och la armarna i kors. Det faktum att han kunde säga till folk vad de skulle göra skrämde henne något enormt mycket, det tänkte hon verkligen inte ljuga om.