The Vampire's revenge(Dragon Fantasy)

David nickade sakta, han hade inget emot whiskey, och ville inte vara oartig heller. Han strök Solena sakta över håret.

Greven hällde upp och såg på den sovande kvinnan med någotäömt faderligt i blicken.
"Lägg över henne filten och kom och sätt dig." sa han lågt till David och pekade på en soffgrupp vid brasan där han själv satte sig.

David nickade sakta och la över filten innan han kom och satte sig hos greven. Han kände sig lättad för tillfället då Solena sov så lugnt. Han tog sitt glas och tog en klunk.

Greven studerade honom noggrant och tog sedan till orda.
"Jag ska inte neka att jag och Solena har haft våra affärer tillsammans men jag har mer ja......broderskänslor för henne." som ett lugnande påstående, Solena hade haft sina kärleksaffärer som sagt.

David sa inget, men han kunde inte dölja sina känslor. Han stirrade lätt ner på glaset, det syntes att han kände sig osäker. Solena verkade ha haft många, tänk om han bara var en i mängden? Han såg upp på greven. "Jag förtjänar henne inte" sa han lågt. "När jag var människa...Jag var deprimerad en tid, mina föräldrar hade dött i en olycka och...Jag var otrogen mot henne, hon upptäckte det...".

Greven betraktade honom tyst men det blixtrade till i hans ögon vid Davids ord.
"Och hur tog hon det?" frågade greven en aningen skarpt, men nickade sedan.
"Vad jag vet har hon aldrig älskat någon, bara känt sig otroligt, otroligt ensam genom åren." sa han och suckade.
"Låt oss säga att vi tröstade varandra." mumlade han och tog en klunk.

David svalde hårt och hans ögon fick en skrämd blick vid minnena. "Hon...Blev arg..Hon tog mig hem till henne och låste in mig...Utnyttjade mig innan hon blev sig själv igen..". Han ryste till och försökte skaka av sig minnena.
Han såg sedan på greven. "Är det sant som det är i böckerna? Jag menar om dig...".

Greven skrockade lätt och nickade.
"Ja, jag kan ju säga att du förtjänade en del, kanske inte allt. Låt oss säga att hon inte haft det lätt i livet och har mer än en gång försökt ta sitt liv." sa han allvarligt och tog sedan en klunk, funderade.
"Vad säger böckerna? De utvecklas, läggs till tas ifrån och är olika på olika platser." säger han enkelt.

David nickade sakta, han skulle aldrig glömma bort det. Han nickade sedan sorgset igen, han hoppades det inte skulle hända mer, att de skulle vara lyckliga.
"Bram stoker...Att du hade en älskade som dog och flera hundra år senare så träffade du en kvinna som såg exakt ut som henne...Men att du ändå inte fick henne tillslut".

"Delvis." svarade greven utan att röra en min men i hans ögon fanns en sorg en svart obotlig sorg och en oändlig trötthet.
"Ibland önskar jag att jag bara fick dö." mumlade han fram ut i tomma intet med blicken i det förflutna.