The Marauders - Always and forever [SV]

Amazing! men synd om tramptass

Azuuuuuuuuuuuuuuuuuum♥♥♥

Assssss bra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Nu kommer var femte kapitel vara flashback
Och bara för att jag är ondskefull får ni inte veta vad det var som Arthur ville riktigt än x)

____
Kapitel 55
Död.
November 1981.

Remus stod i sitt kök. Han såg sig omkring. Det lustiga var att allt såg precis ut som vanligt. Om han inte hade vetat om det hemska som hänt skulle han antagligen inte reagerat alls.
Smärtan inom honom, däremot, var värre än tusen varulvsförvandlingar på samma gång.
Att allting, alla hans ägodelar, allt, bara stod där, som det alltid hade gjort, som om allt var som vanligt, var så frustrerande. Remus visste inte vad han skulle göra, egentligen ville han bara gå och lägga sig.

Efter bara några minuters sömn vaknade han igen. Han stirrade upp i taket. Likadant som det alltid varit. Hur kunde allt vara så normalt? Hur kunde allt vara som vanligt när något så hemskt hade inträffat?
Remus ställde sig upp, gick ut i hallen och öppnade dörren. Utan att tänka sig för (eller att sätta på sig skor) sprang han ut i den mörka natten.
Regnet öste ner och åskan mullrade.
Remus svängde in på stigen mot skogen. Det var galet att vistas i skogen under åska, men vadå?
’Att få en rejäl stöt och dö verkar väldigt mycket bättre än det här’, tänkte Remus.
Han sprang och sprang och sprang till han stupade i leran. Han ville ha bort det, ta bort smärtan, få ut allting som skrek inom honom... var är fullmånen när man behöver den? Att försvinna till en annan kropp, ett annat sinne, verkade lockande nu.
Den sträva leran i hans mun blandades med blodet som forsade ut och de salta tårarna som rann ner för hans ansikte. Varför skulle det vara så hemskt? Varför skulle det vara så grymt? Lily och James... och Peter...
Han låg med huvudet nere i leran och bara grät. Han var ensammast i världen, ett monster utan några vänner, de var döda, borta... och allt var Sirius fel... hur kunde han?
För bara lite mer än tjugofyra timmar sedan hade han varit där... han hade stått i Remus kök... och verkligen sagt att han var orolig. Han hade faktiskt verkat orolig. Han hade stått där och sett så bekymrad ut, och Remus hade tröstat honom.
’’Det känns som om det har hänt något med Lily och James’’, hade Sirius sagt.
Om de hade blivit mördade av mannen du sålt de till? Ja.
’’Jag tror inte du ska oroa dig, Tramptass’’, hade Remus sagt.
Döda. Borta.


Efter något som kändes som några sekunder senare vaknade Remus till. Han blinkade yrvaket och tittade upp i himlen... eller var det ett tak? Ett tak måste det vara, eftersom det var vitt. Eller var det moln? Han kanske var död...
’’Mr Lupin?’’ hördes plötsligt en vänlig röst. Remus gjorde en ansats att resa huvudet för att se vem det var, men det värkte så illa i hans nacke att han knappt kunde röra sig.
’’Nej, ligg stilla’’, sa rösten.
’’Var är jag?’’ mumlade Remus.
’’På St. Mungos.’’
’’Va...men...’’
’’Ligg still här och vakna till en stund. En botare kommer strax att berätta mer för dig.’’
Om det inte hade gjort så förskräckligt ont kanske Remus inte hade lytt. Men smärtan gjorde motstånd och han förblev liggandes.
Några minuter senare hade han vaknat till och lyckats se sig runt omkring tillräckligt mycket för att inse var han var. På St. Mungos, precis som rösten hade sagt. Men hur hade han hamnat där? Hur kom han från skogen hit?
’’God dag, Mr Lupin’’, hördes en annan röst. ’’Kan ni sätta er upp, tror ni?’’
Det krävdes en rejäl kraftansträngning, men Remus lyckades sätta sig upp. Någon stödde upp med kuddar bakom hans huvud och räckte honom en flaska vatten.
’’Hur hamnade jag här?’’ sa han med grötig röst när han druckit några klunkar vatten.
’’Om inte Grethel Thomason hade hittat er hade ni nog varit död nu’’, sa botaren i vit rock som satt på hans sängkant.
’Dumma Grethel Thomason’, tänkte Remus, men han sa ingenting.
’’Hon har ute med sin hund tidigt på morgonen och använde sig av samtransferens för att ta er hit. Ni hade brutit två revben, men det har läkt igen nu, det kan dock kännas lite ömt de närmaste dagarna.’’
Remus kände efter med handen. Det gjorde ont, men han hade tagit värre smällar.
’’Förutom det hade ni också fått kraftiga köldskador, vi trodde faktiskt inte att det skulle gå att rädda er.’’
’Ni trodde tyvärr fel’, tänkte Remus bittert.
’’Ni har sovit i fem dagar.’’
Remus suckade och sjönk ner bland kuddarna igen. Kunde han inte få sova fem dagar till?
’’Får jag fråga vad ni gjorde ute i skogen?’’ frågade botaren och log vänligt.
’’Jag... jag tror jag gick i sömnen’’, ljög Remus. Han orkade inte berätta mer.
’’Jaså’’, sa botaren och nickade eftertänksamt. ’’Ja, jag ska låta er vila en stund och skickar upp lite mat hit.’’ Han reste sig upp och gick ut ur den lilla salen.
Remus vände på huvudet och blundade, och det gick inte många sekunder innan han somnade om.

AWSOME Flashback!!!!! ofc

Bra

Super! Stackars Remus

Har skrivit jättelångt utan att lägga in *kapitelbryt'' och detta var enda stället som inte blev jättekonstigt att stoppa på så förlåt att det blev lite konstigt slut och ganska kort.



Kapitel 56
Problem.
Juli 1995


’’Men… Arthur, de kan väl inte relegera honom?’’ Frågade Sirius förfärat.
’’Lagen säger ju tydligt att man får använda magi vid livshotande situationer!’’ Sa Hermione med gäll röst.
’’Dumbledore har övertalat ministeriet om att hålla ett förhör. Om vi har tur, så…’’
’’Jag måste skriva till Harry’’, sa Sirius och reste sig snabbt upp. Han sprang upp till övervåningen, gick in på sitt rum, satte sig vid stolen och doppade en fjäderpenna i bläcket.

Arthur har just berättat för mig vad som har hänt. Lämna inte huset igen, vad du än gör.

Han tryckte ner lappen i ett kuvert och skrev Harrys namn på det. Han knöt fast det vid ugglans fot och öppnade fönstret innan han gick ner till köket igen.
Till hans förvåning satt Albus Dumbledore på en av stolarna i köket.
’’Goddagens’’, sa han. ’’Jag förmodar att ni vet vad som har hänt?’’
’’Arthur berättade nyss’’, sa Sirius.
’’Vi är så tacksamma för att du lyckades övertala ministern!’’ sa Molly med skakig röst.
’’Det var så lite så’’, log Dumbledore. ’’Enligt mina beräkningar skulle det bästa vara om Harrys stödgrupp åkte ut redan ikväll, och hämtade med honom hit. Jag har meddelat de andra medlemmarna, och de väntar bara på klartecken.’’
’’Hur ska vi ta oss dit?’’ Undrade Kingsley.
’’Transferera er dit, men använd kvastar på vägen tillbaka,’’ sa Dumbledore. ’’Men det är bara ett problem; vi måste få ut Harrys moster och morbror ur huset. Några ideér?’’
’’Jag vet’’, sa Tonks. ’’Sirius, var finns penna och papper?’’
’’Där uppe, på mitt rum’’, sa Sirius förbryllat. ’’Men vad…?’’
’’Lita på mig!’’ Sa hon och sprang upp.
Sirius vände sig mot Dumbledore igen.
’’Klockan sex ikväll ska ni befinna er på Privet Drive, och om planen håller ska ni vara tillbaka hit innan halv åtta. Är ni med på det?’'
Monsterögat, Remus och Kingsley nickade.
’’Så bra!’’ Sa Dumbledore och slog ihop händerna. Jag meddelar de andra, och ni kan mötas här vid kvart i sex. Jag önskar er lycka till.’’
Med de orden var han borta.

Några timmar senare susade Hedwig in genom fönstret. Hon hade med sig tre stycken papperslappar. En var märkt med Sirius namn, en med Hermiones och en med Rons.
Sirius ställde sig i trappan och ropade.
’’Ron, Hermione! Kan ni komma hit en stund?’’
Det hördes steg på ovanvåningen och Sirius gick in i köket igen. Han drog loss papperslappen med sitt namn på och vecklade upp den.

Jag har just blivit anfallen av dementorer och jag kanske blir relegerad från Hogwarts.
Jag vill veta vad som försiggår och när jag ska komma iväg härifrån.


Ron och Hermione kom in i köket, och Sirius räckte de deras lappar. Det stod samma sak som på den som Sirius hade fått.
’’Jag tycker så synd om honom’’, sa Hermione sorgset. ’’Han får inte veta någonting…’’
’’Det är synd om honom’’, sa Sirius och räckte Hedwig några ugglenötter. ’’Men de kommer hämta honom ikväll.’’
’’Va?’’ Sa Ron förbryllat.
’’Resten av stödgruppen kommer hit när som helst nu, och sedan transfererar de sig allihop till Privet Drive och hämtar Harry.’’
Ron och Hermione sken upp, men de hann inte säga någonting då det i nästa sekund hördes brak och fem personer stod i köket.
Elphias Doge, Dedalus Diggle, Hestia Jones, Sturgis Podmore och Emmeline Vance.
’’God dag!’’ Sa Elphias Doge och lyfte på sin hatt.
’’Öh, hej’’, Sa Sirius pafft.
’’Vi är lite tidiga, tror jag nog’’, sa Emmeline Vance. Var är de andra?
’’Öh… ’’sa Sirius igen. I samma ögonblick steg Remus och Kingsley in i köket. ’’…här’’, tillade han.
’’Vi måste göra någonting för att då bort mugglarna...’’ sa Hestia Jones fundersamt.
’’Fixat’’, sa Tonks, som precis kom in i rummet. ’’Är ni redo att ge er av?’’

JÄTTEJÄTTEJÄTTEJÄTTEJÄTTEJÄTTEAWESOME