Ny genaration, nya känslor

Jättebra skrivet
Diggar garderobspratet

Ohsåhärligtochbraochbäst!

Är skittröt nu... Så kapitlet kanske har jättemycket slarvfel, men YOLO! Här har ni ett kapitel och nu börjar jag ÄNTLIGEN få tillbaka skrivarglädjen osv, så... Ja! Nu kan jag kanske uppdatera oftare!!!! ♥



Kapitel: 80
James kom in till uppehållsrummet och satte sig ner i en fåtölj. Nu var han förolämpad... Hans kusin svek honom och förrådde honom. Usch... Nästan som en telepati-incest kändes det som! Påstå att han inte var något kap... Alltså... Vad har flugit i Hugo!?
James försökte lugna sig och tänkte på att Hugo var ung och oerfaren och hade inte så mycket kunskap. Han kan inte känna till allting, det är ju för mycket begärt och tydligen verka han har glömt att satsa på att lära sig viktiga saker. Som till exempel allting om James.
Medan James satt och lugnade ner sig så kom Peter Clarkson in i rummet. Han satte sig jämte James.
”Hej, hur står det till?” frågade Peter.
”Dåligt... Problem med några tjejer och min kusin har tappat all sin kunskap...” svarade James.
”Va? Har Rose tappat all sin kunskap? Nej det tror jag inte på!” sa Peter.
”Jag snackade inte om henne! Eller jo... Det gjorde jag ändå... Men det är inte hon som förlorat all sin kunskap, utan Hugo!” sa James.
”Hur kommer det sig att han förlorat all sin kunskap?”
”Han påstår att jag inte är något kap... Asså... Usch...”
”Gör han? Nämen, vad taskigt! Det stämmer ju inte!” sa Peter.
”Ja, jag vet! Så besviken på Hugo...”
”Men vad för sorts tjejproblem har du? Och vad har Rose med saken att göra?”
”Alltså jag ska gå med Rose på balen, men det finns en annan tjej... Från ett annat elevhem som typ... Jag gillar på nåt vis... Fast samtidigt inte... Och... Ja...”
Peter avbröt James. ”Dude... Gör inte samma misstag som jag! Jag hade chansen förra året och gick med Rose på balen, men sabbade det då jag hånglade med en tjej från just ett annat elevhem. Det var på grund av en vadslagning med min syster, men jag ångrar det så mycket, så du rekommenderas till att inte göra likadant... För ni är ju liksom kusiner, så om du gör så emot Rose så kommer era släktträffar bli väldigt stela! Att svika en tjej på nåt sådant sätt är något av det värsta man kan göra, för de kan bli så kyliga så det liksom... Usch, ger en kalla kårar! Gör det inte!”
James nickade långsamt. ”Ja... Det stämmer... Sårade eller arga tjejer är inget att bråka med, för Nancy till exempel har varit helt knäpp och... På tal om det! Hur går det mellan er två?” frågade han med avsmak i rösten.
”Ja, hon är just minst sagt speciell. Det var nog för att hon var annorlunda som gjorde så jag gillade henne, men efter allt hon gjort... Nej, jag tror jag snart kommit över henne! Jag är trött på all skit som sker runt tjejer typ... Allt jag gör går fel i princip” sa Peter och suckade.
”Jag känner igen mig! Tjejer kan bli så tröttsamma ibland så man i princip vill så kallat 'byta liga', och du vet väl vad det betyder?”
”Japp, att man istället bli så kallat 'gay'”.
”Ja! Det verkar så mycket bättre! Det betyder liksom 'glad' och man slipper allt tjejgnabb, istället får man snubbar som berättar vad de tycker och tänker, så mycket enklare!”
”Känner samma sak. Speciellt då varje tjej man faller för går det ju bara åt pipsvängen med...” sa Peter och gäspade. ”Så tröttsamt!”
”Men för att byta ämne... Du var typ den enda som faktiskt skötte sig bra på senaste Quidditch-träningen, liksom vad står på med alla?”
”Tack! Men ja... Jag vet inte... Men det börjar ju bli kyligt så de kanske håller på att stelna där upp på kvastarna, haha”.
”Ja, det låter faktiskt som en bra förklaring” flinade James.
De fortsatte prata ett tag om Quidditch, så de få personer som hade suttit i uppehållsrummet hade lämnat då de inte orkade höra på. De pratade på länge till Peter kände att han tyvärr var tvungen att avbryta det vackra samtalet.
”James, jag måste gå nu, har en lektion... Ses!” sa han och reste sig upp, men James tog tag i hans hand.
”Vänta lite!” sa James. Peter stannade och James reste sig upp och släppte sedan Peters hand då han var uppe på fötter igen. ”Jag tänkte bara säga, att... Jag förlåter dig för det du gjorde mot Rose och fick en crush på Nancy... Det är okej! Jag har ju då haft liknande problem. Jag var ju ett tag förälskad i Nancy, så trots att man inte tror det så kan man faktiskt gilla henne ett litet tag. Men Jag tänkte bara säga det, att jag är inte sur på dig. Jag förlåter dig och förstår dig och du är en bra polare faktiskt!”
Peter log. ”Tack” sa han och vände sig om.
”Vänta!” sa James igen.
Peter vände sig om och tittade på James. Han kom inte på varför han hade bett Peter att vänta, så han förblev tyst tills han sa: ”Jag glömde vad jag skulle säga, men... Ah... Hej då!”
”Hej då...” sa Peter och tittade på James. Efter det skedde allting så snabbt. Peter lutade sig mot James och rätt som det var så var deras munnar mot varandra, men kort därefter så försvann Peter ifrån rummet med röda kinder och James stod kvar och förstod ingenting. Det där med att byta liga kanske låg närmare till hands än vad han trott...

Super^^!

Gahhhh, asså du dööööööööödar mig människa!!!!! Det är så ikdusjdjdkuuakx braaaa! Har sträckläst till klockan elva på kvällen och när jag vaknar börjar jag läsa!!!! Kan di snälla skriva ett kapitel om hur dem gör sig iårdnig till bale. Och kanske bilder på klänningarna och håren????? SNÄÄÄLLAAA?!?!?

Jättebra!

Superbra

SUPERBRA!!!

Ett tips, försök stryka lite på dialogerna och försök få in något annat i mellan. Då blir det inte lika mycket "manus" och lite roligare att läsa, men det var det enda jag kan påpeka, resten är suveränt

Awesoooome!

Okej... Hej! Hur är livet?

Jag vet att det var typ... Ja, en evighet sen jag skrev och senaste kapitlet skrev jag att jag började få tillbaka skrivarglädjen... Ja... Det stämde halvt, men inte helt xD Jag började få tillbaka den, men sen så kom liksom nationella prov och gav mig en bitchslap och sprang iväg med skrivarglädjen som om den vore en naken gorilla som försökte leva ett liv som en civil tjuv.
Så ja... jag fick hur mycket som en helst i skolan kändes det som och skrivarglädjen började svagt försvinna. För det var ju inte nog med alla nationella prov i nian och speciella avslutningar som hör nian till, utan även förberedelser inför nästa skola; gymnasiet. Jag brinner inte endast för Harry Potter och att skriva, utan även musik - sång så jag sökte till estetisk musik, vilket ledde till att man var tvungen att göra antagningsprov. Jag sökte till flera skolor så jag fick göra antagningsprov till två skolor. Men som den turen som jag fick så blev jag en utav de få som kom in på musikgymnasiet jag hade som första alternativ som jag trivs i hur mycket som helst!!!
Men att börja på en ny skola som är väldigt speciell i sig har varit väldigt omtumlande. Liksom steget till att börja gymnasiet är ju ett steg närmare vuxenlivet. Det är vldigt stort för mig. Detta ha gjort att jag inte varit aktiv på mugglis, knappt.
Så ja... Sommaren behövde jag för att vila ut efter högstadiet och vila upp mig inför det stora nya kapitlet i mitt liv - gymnasiet. Jag behövde verkligen paus för att kunna skriva igen och nu har den här gorillan gett tillbaka den där skrivglädjen som började växa hos mig för ett halvår sedan. Så nu ska jag försöka att uppdatera oftare!
Säkert många ha slutat bevaka denna ff; men till er som är kvar och till er som faktiskt pallat läsa detta (haha xD); Tack att ni finns! Tack att ni läser denna halvdåliga ff som verkligen utvecklat mitt skrivande som var sååå dåligt i början. Tack att ni stöttar mig och ni är finast och bäst! Puss på er och hoppas ni får världens bästa jul!!!! Och på tal om det! Nästa (eller nästnästa) kapitel hade jag tänkt skulle vara om julbalen och då är det kanske bra att jag börjat skriva nu då det är juletid! Skulle varit skumt att läsa om en julbal under sommaren... Elelr hur? Men då få vi hoppas att jag kan skriva julbalkapitlet nu under jullovet xD
Men ja! Detta kapitlet ha jag gjort extra långt för plåster på såren, men... Det kanske betyder att det är extra tråkigt... Äsch YOLO!!!!!! ♥



Kapitel: 81
James hade fort skyndat sig ifrån platsen där Peter kysst honom. Han ville inte tänka på det, istället ville han lösa strulet med Rose. Han fann henne till slut på Biblioteket, gömd bakom en bok. Innan hon hann säga något förklarade James allting om Sabrina-dramat och att han inte ville svika Rose och att han kommer då gå med henne på balen. Rose förstod, men för att lätta upp stämningen så började de diskutera annat och efter en stund så började Rose hjälpa James med pluggande. Trots hans negativa åsikt gällande pluggande, så blev han lugn att allting var okej mellan dem, vilket ledde till att han började slappna av. Detta ledde till att hans tankar kom på Peter och händelsen mellan de två. Vad var det egentligen som hade hänt? Det var fel... Eller? Var det...
”Vad du är frånvarande då... James?”
James ryckte till och tittade på Rose. ”Förlåt...?”
”Du. Är. Frånvarande.” sa Rose väldigt förtydligande, som om hon pratade till ett barn.
”Oj, förlåt, men tänkte på nåt annat...” sa han och sträckte på sig. ”Men det behöver du inte oroa dig över.”
”Jaha, okej, så då är det inga fler tjejproblem, eller?” sa Rose lite skämtsamt.
”Nej, verkligen inte!” sa James hastigt vilket fick Rose att höja på ögonbrynet.
”Öh... Säker?” frågade hon och fick fram ett tyst nervöst skratt.
”Ja, det är verkligen inga tjejproblem” sa James och kände att allt han sa verkade endast göra allt sämre.
”Vad du verkar... Upprörd över detta... Vad det nu än är... Vad står på?” frågade Rose och kände sig väldigt förvirrad över hela denna situationen. Hon bara skämtade när hon frågade om det var tjejproblem, men hon hade inte förväntat sig att James skulle bli så stirrig och angelägen över att övertala henne att det inte var något sådant problem som annars James problem brukar vara.
”Alltså... Öh... Uppehållsrummet igår... Quidditch-Peter... Vet inte.... Fort...!” stammade och mumlade James snabbt fram.
”O-okej...” sa Rose långsamt och gjorde en svag och tveksam nickning. ”Kan du förklara det lite mer, så det blir mer... Ja, sammanhängande?”
”Näh... Nej... Nej, det kan jag inte!” sa James med en gnällig röst och tittade ner i sitt knä.
Rose blev tyst och tittade på honom i hopp om att han skulle ändra sin åsikt och trots allt berätta, men det hände aldrig. Hon suckade djupt och lutade sig bak i stolen och såg sig om i biblioteket.
”Ja... Vad tycker du om biblioteket då?” frågade Rose för att bryta tystnaden. ”Du har ju knappt varit här, så vad tycks?”
”Det är väldigt tyst här inne, som om någon dött...” mumlade James.
”Ja du, meningen är att det ska vara tyst för att inte störa de som befinner sig här, och de som stört, ja, de har dött...”
”Varför?” frågade James.
”Ja, många vill liksom läsa eller plugga, det vet du väl?” sa Rose och skrattade tveksamt.
”Nämen, varför... Har de dött?”
”Sa jag inte det? De störde ju!” sa Rose och flinade.
”Okej, det här inte roligt... Jag vet att bibliotekarien ser läskig ut, men hon kan ju knappast liksom... Dödat någon... Eller?” viskade James och såg sig om.
Rose suckade. ”Såklart inte, hon är faktiskt jättesnäll! Eller ja... Hon skulle aldrig skada någon, tror jag...” sa hon och skakade på huvudet och hade fortfarande sitt flin på läpparna. ”Tänk lite, nästa gång, James.”
James gav Rose en mördande blick. ”Kan du nån gång sluta dumförklara mig?”
Han reste sig upp och gick och lämnade Rose med en chockad min.
”Jag skämtade ju bara, James!” ropade hon efter honom, men blev direkt därefter hyschad av en Ravenclawelev som satt vid bordet bredvid.
Rose reste sig upp och gick ut ur biblioteket och började gå mot trapporna. Hon förstod att det inte va nån mening att leta rätt på James, för om man skadat hans ego så tar det ett tag innan han ens kan bli på bra humör igen. Väl i trapporna så träffade hon på en annan person hon kände till. Peter.
”Peter, vad gör du här?” frågade hon.
Peter stannade upp och flinade lite. ”Ja, jag går också på den här skolan, lilla du!”
”Oj, förlåt... Nämen jag menade här, liksom, på väg till tredje våningen. Det är en fredag eftermiddag så du ha väl slutat för dagen och biblioteket...”
”Rose, jag är inte förbjuden från biblioteket längre. Jag ha betalat tillbaka mugglarboken för länge sen och Madam Prince överreagerade den gången, så det är liksom coollugnt för mig att gå dit” sa Peter.
”Men.... Vad tänker du göra där?” frågade hon och höjde på ögonbrynet.
”En läxa kvar innan julbalen imorgon, tänkte få den gjord och behöver lite hjälp av en bok.”
”Jaha... Vill du ha hjälp med det? Jag har ändå inget att göra, var på biblioteket innan med James men han blev upprörd och ingen mening att snacka med honom nu... Så jag hjälper gä...”
Peter avbröt. ”Var du på biblioteket... med James?”
Rose blev inte chockerad över frågan, för den skulle väl vilken person som helst ställa då det är allmänt känt att James inte uppskattar biblioteket, men däremot sättet Peter ställde frågan på gjorde henne chockad. Det var nån slags... Oro i hans röst.
”Ja... hur så?”
”Sa han nåt om mig?”
”Jo, men...”
”Det va inte meningen! Det hände så fort, jag kunde inte hejda mig, tror du han kan förlåta mig!?”
”Förlåta vadå?” frågade Rose oroligt. Vad hade hänt?
”Jamen, det fattar du väl!” sa Peter och sänkte sedan sin röst. ”Jag kysste ju honom...”
Trots att James inte hade sagt något om detta, så sa Rose inget om att han just inte hade gjort det. Hon ville inte få Peter att känna sig ännu sämre till mods och själv var hon även för chockad för att säga nåt annat än:
”Jaha...”
Peter tittade på Rose och hon kunde se att han förstod.
”James nämnde inte det för dig, eller hur?”
Rose tittade på honom en stund sedan så skakade hon långsamt på huvudet.
”Fan, han måste hata mig ännu mer nu...!” sa Peter, suckade djupt och la huvudet i händerna. ”Varför ska jag förstöra allt...!?”
Rose la sin hand på Peters axel. ”Säg inte så...Du förstör inte allt...”
Hans ansikte blev synligt igen då han tittade upp från sina händer. ”Snälla nån... Rose, jag vet att du ser nåt gott i nästan allt, men seriöst... Påstår att jag inte förstör allt? Förra året på balen så lämnade jag dig och nu går jag och...” han sänkte rösten ”och kysser din kusin... Du ha all rätt att lägga stor skuld på mig.”
”Men du, nu vet jag ju om att du kanske... Föredrar andra laget, så då vet jag ju att det inte va mitt fel att du lämnade mig på balen” sa Rose lågt och flinade.
”Men...”
”Nej, tyst nu! Och du, jag tror inte James hatar dig. Han verkade mest förvirrad idag, han nämnde dig fast, på ett väldigt flummigt sätt... Han berättade inte om kyssen, eller jo, det gjorde han nog, men jag förstod inte det, för han var för flummig och förvirrad... Men inte arg.”
Peter drog en lättad suck. ”Skönt att höra... Men vet du vart han kan ha tagit vägen? Jag skulle vilja prata med honom, förklara saker och ting...”
”Jag tror han mycket möjligt gick till uppehållsrummet, men jag tycker du ska avvakta innan du pratar med honom. Låta honom prata med dig, då han kanske inte känner sig redo att prata än, då han knappt kunde formulera sig innan. Jag kan berätta för honom att jag känner lite smått till vad som hänt och att du gärna skulle vilja utbyta ett par ord med honom, men låt honom ta första initiativet, det är nog det han skulle uppskatta mest” sa Rose. ”Men om han inte snackat med dig innan balen så få du ta och prata med honom. Det är ju om någon dag och sedan nån dag efter balen slutar vi så det är ju bäst att det ändå sker snart, men låt James få lite tid på sig.”
Peter nickade förstående men bytte sedan ämne. ”Det är nog bäst att jag går till biblioteket nu... Men du behöver inte hjälpa mig, men tack för erbjudandet!”
De två skiljde sig åt och Rose stack till uppehållsrummet där James mycket riktigt satt. Han satt med en lärobok till Roses stora förvåning, men när hon kom närmare så kunde hon se att han inte läste någon trolldomshistoria eller sådant, utan han läste en quidditchtiding som han hade maskerat som en lärobok.
Rose valde att hon inte skulle störa James ”pluggande”, så hon stack till sovsalen istället. Hon hann inte göra så mycket förrän en bekant uggla tittade in genom fönstret med ett brev i sin mun. Det var hennes föräldrars kära uggla. Hon gick fram till fönstret och öppnade och lät den bruna ugglan komma in. Den släppte brevet på bordet precis framför fönstret och började genast därefter tigga om godis genom att nafsa lite löst på Roses hand. Hon tog fram lite godis till ugglan från en skål som stod på bordet där de brukar förvara just ugglegodis då det då och då kommer en uggla på besök med brev. När ugglan la sin uppmärksamhet på att ta sitt godis så la Rose sin på brevet som hon öppnade och började läsa. Hon såg att det var hennes mors handstil då det var skrivet i skrivstil och inte med vanliga bokstäver som hon själv, sina syskon och far brukar använda sig av när de ska formulera sig i text. Det hennes mor hade att säga i brevet var att om Rose begav sig till uggletornet så skulle två paket vänta där till henne och hennes kusin med deras balkläder.
Rose började genast gå mot dörren efter att hon läst klart brevet och då hon kom utanför dörren så såg hon Lily passera.
”Vilken tajming!” utropade Rose.
Lily vände sig om. ”Va?” sa hon.
”Fick ett brev från mamma... Våra balkläder har kommit! Kom så drar vi till uggletornet!”
Lily sken genast upp och gjorde som Rose sa, de båda gick till uggletornet och där väntade två stora paket. Det ena var till Lily och det andra till Rose. De tog sin paket under armen och skyndade sig tillbaka till deras elevhem och gick in till sovsalen och öppnade paketen. I båda paketen låg ett brev. I Roses paket låg ett brev undertecknat farmor, faster och mamma och i Lilys ett brev undertecknat mormor och mamma. Roses mamma var inte så duktig på att sy, så hon hade bara hjälpt till med några ytterst få saker på Roses balklänning då hon ändå ville vara delaktig men det mesta var Mollys och Ginnys förtjänst. Allra mest Mollys gällande både Lilys och Roses klänningar.
Under brevet så låg klänningen, fast den var invirad i vitt tyg för bättre förvaring. Rose var den första utav de två som lyckades få fram sin klänning och Lily gjorde ett glädjetjut ifrån sig.
”Det är nåt av det vackraste jag sett!” sa hon.
”Kan du hålla upp den åt mig?” frågade Rose då hon ville få se klänningen i en bättre vinkel.
Det var en ljusgrön långklänning med en vid luftig kjol och den var prydd med små rosor i lite mer gyllene färg. Ett tygskärp prydd med rosor satt fast vid midjan precis innan kjolen tog vid.
”Gud... Jag håller med... Den... Den är så vacker!” sa Rose och blev lite tårögd med tanken på så mycket jobb hennes mormor, faster och mamma velat lägga ner på klänningen. I brevet hade det stått att rosorna hade de inte tänkt ta med i början, men hennes mamma ville så gärna hjälpa till så hon kom idén att göra rosor med tanke på Roses namn och det var just rosorna som verkligen var pricken över i:et.
”Men nu måste jag verkligen se min!” sa Lily och la Roses klänning på hennes säng.
Lily gick till sitt paket och tog fram sin klänning och började le stort. Hon vände klänningen mot Rose.
”Oh, så fin den är!” sa hon.
Lilys klänning var också en långklänning, fast denna var gul. Dess kjol var också vid fast inte lika luftig. Klänningen var prydd med silvrigt glitter vilket gav den känslan av att den gnistrade.
”Vi måste ta och skriva tack!” sa Lily överexalterat. ”Jag måste visa klänningen för Scorpius...”
”Tror du inte det är roligare om du håller det hemligt? Imorgon gäller det och då kan han ju få bli chockad över hur vacker du är i din klänning” sa Rose.
Lily började fnittra. ”Jo, i och för sig...”
”Kom så skriver vi tackbrev istället.”
De två satte sig ner vid skrivbordet och fick fort ihop ett välformulerat brev. De begav sig till uggletornet igen för ugglan som kom med det första brevet hade tröttnat och flugit iväg, så de var tvungna att hitta en annan uggla. På vägen dit så mötte de på Li. Hennes ögon var rödsprängda och hennes ena hand var röd. Hon såg mist sagt inte glad ut.
”Har ni sett Albus?” frågade hon med en uppgiven röst.
”Jag tror jag såg honom i Stora Salen för en halvtimme sen, han hade precis slutat för dagen och klagade över att hans huvud gjorde ont för han hade fått en snöboll kastad på sig... Men ja, kolla efter honom där! Men om han inte är där så är han troligen i uppehållsrummet tror jag” sa Lily. ”Men... Har det hänt något? Du ser inte så... Glad ut...”
”Jag vill bara prata med honom. Han har inte gjort något fel, om det var det du trodde. Jag behöver bara prata med honom” svarade Li och försökte le.
”Jag tycker du borde gå och prata med Madam Pomfrey också för den delen, efter du pratat med Albus. Din hand är ju röd och svullen...” sa Rose.
”Nej, det är ingenting...” sa Li och drog ner tröjärmen över handen. ”Bara... Allergi... Jag vet hur jag ska handskas med det, jag behöver inte prata med Madam Pomfrey... Men tack för hjälpen i alla fall...”
Hon försvann fort och lämnade Rose och Lily innan de hann säga någonting mer.
”Jaha, det gick fort...” konstaterade Rose.
”Hon ville väl skynda sig till sin älskade Albus...” sa Lily och fnittrade lite. ”De är så söta ihop!”
”Mm... Men undrar vad som stod på... Som du konstaterade så såg hon inte glad ut, så undrar också vad som kan hänt...” mumlade Rose.
”Ja... Men nu tänker vi inte mer på det! Kom så skickar vi brevet!”
De gick in till tornet och fann en ledig uggla. De skickade iväg ugglan med deras brev till kråkboet. Innan den flög iväg krävde den godis och tack och lov hade Rose lite godis i fickan som hon skänkte till ugglan som belåtet tog emot det och sedan flög iväg.
”Vet du vad det är med James idag?” frågade Lily bekymrat då de började gå mot utgången.
”Vadå?” frågade Rose och anade vad som stod på.
”Jag vet inte riktigt vad det var, men han var inte sig själv och försökte typ undvika alla konversationer och satt och läste hela tiden i en quidditchtidning istället... Han brukar alltid vara social... Och jag försökte till och med irritera honom genom att snacka om hur perfekt Scorpious hår var idag – det var det verkligen! Men han reagerade knappt! Han brukar alltid reagera om jag tar upp Scorpious i ett samtalsämne, speciellt om jag diskuterar hans utseende, vilket är ett väldigt bra utseende för den delen...!”
”Lily, det är fler än James som kan bli irriterade över att du snackar om Scorpious...”
”Är det? Oh, det är säkert Albus... Varför ska äldre bröder alltid vara överbeskyddande?” suckade Lily.
”Mm... Visst...” mumlade Rose sammanbitet och skrattade lågt åt Lilys förälskelse.
”Men tillbaka till James... Vad är det med honom?”
”Du är hans syster, du borde veta!” sa Rose och ryckte på axlarna.
”Men ni umgås mer då ni är liksom jämngamla kusiner, medan jag är hans 'irriterande' lillasyster...”
”Han... Han kanske bara ha fått dålig sömn, eller nåt... Jag vet faktiskt inte allt, jag är inte min mamma!”
Lily och Rose brast ut i skratt.
”Det har du rätt i, haha!” sa Lily. ”Jag antar att han bara är konstig, vilket han i och för sig brukar vara, men konstig på ett annat sätt idag... Fast om vi är osäkra kanske vi ska ta och vända om och gå tillbaka till uggletornet och skicka brev till Hermione och fråga vad som står på med honom?” sa Lily och flinade.
”Jag tror vi klarar oss med att gissa!” sa Rose och log och kände sig lättad över att Lily inte började gräva mer i ämnet. Men för att inte ge henne chans att göra det så bytte Rose till ämnet som Lily älskade att snacka om. ”Men hur mycket ha du och Scorpius träffats idag?”
Lily sken upp. ”Tyvärr har vi inte träffats så mycket, men vi hade en trevlig pratstund innan vi stack till uggletornet första rundan. Han berättade att han av misstag råkade kasta snöboll på Albus och..”
Lily började babbla på och Rose lyssnade tyst på.