Hemligheter kan inte gömmas för alltid

Draco Malfoy


”Du vet att du inte kan tvinga den stackars flickan att gå ut med dig.” sa Mr Weasley allvarligt.
”Nej, men jag kan försöka övertyga henne.” svarade jag med spelad allvarlighet.
”Nåväl, lycka till då.” sa Mr Weasley samtidigt som han sneglade på fotot av Fred Weasley. Mr Weasley tittade ofta på det fotot och jag förstod varför. Det kunde inte ha varit lätt att förlora en av sina söner. En gång sa jag till honom att det var tur att han bara förlorade ett barn med tanke på att alla hans barn var med i striden. Han uppskattade det inte utan jag trodde nästan att han skulle smälla till mig. Nu skulle jag bara gå till Astoria Greengrass och be henne om en middag. Jag skulle precis gå ut genom dörren när jag stannade upp.
”Jag vet inte vart hon jobbar.” sa jag och vände mig till Mr Weasley för att få lite hjälp. Mr Weasley tittade på mig över sina glasögon och log.
”Det vet inte jag heller, Mr Malfoy.” sa han och återgick till att läsa igenom lite papper. Jag suckade högt och öppnade dörren. Utanför stod Astoria med handen höjd som om hon precis skulle knacka. Hon stelnade till när hon fick syn på mig och sänkte sin hand.
”Trevligt att se dig, Miss Greengrass.” sa jag överdrivet trevligt och lutade mig mot dörrkarmen. Astoria såg lite besvärad ut men samlade sig snabbt.
”Det var inte dig jag sökte, Draco. Även om du är så uppblåst så att du tror det.” sa hon och sneglade över min axel.
”Är du Mr Weasley?” frågade hon vänligt. Mr Weasley tittade förvånat upp.
”Ja, det är jag.” sa han. Astoria trängde sig förbi mig och gick fram till Mr Weasley.
”Jag är Astoria Greengrass, jag jobbar för The Daily Prophet och jag skulle vilja intervjua dig angående vad som hände i Maj, för fem år sedan. Mr Weasley svarade inte utan vände sig om och tittade på fotot av Fred. När han vände sig om mot Astoria igen var hans ansikte uttryckslöst.
”Du borde gå nu, Miss Greengrass. Mr Malfoy visar dig mer än gärna ut.” Astoria såg lite snopen ut men sa inte emot utan började gå mot dörren. Jag följde efter henne ut och stängde dörren efter oss.
”Vad gjorde jag för fel.” suckade hon besviket.
”Du borde kanske inte ha frågat honom om den dagen då hans son och många av hans vänner dog. Jag tror inte att han vill prata om det.” sa jag och lutade mig mot väggen.
”Men det här var mitt första riktiga jobb sen jag fick ett jobb som inte krävde att jag hämtade kaffe ut alla andra reportrar. Förstår du inte Draco? Jag är en reporter nu, det här var min chans.” sa hon desperat.
”Du kommer att må mycket bättre om jag får bjuda dig på middag.” sa jag.
”Okej, du får bjuda mig på middag.” sa hon argt. Jag tittade förvånat på henne, jag var inte säker på om on var seriös eller inte.
”Blir klockan sex bra?” frågade jag och jag kunde inte låta bli att le med hela ansiktet.
”Ja, vi träffas på den läckande kitteln.” sa hon och hon log svagt mot mig. Hon började gå iväg längs med korridoren och när hon rundade hörnet kunde jag inte låta bli att hoppa ett litet glädjehopp.

Ååå, vad braa! Kan aldrig få nog av din ff! Skriv mer snart!

hihi, skriv mera x)

håller med. den är toppen

Kan de bli bättre? Nej! Det var jättebra kapitel!

fy vad bra, skriv mer

Tack så jätte mycket

Men jag har ju redan sagt det!!Du ska nt tacka,det är det vi som ska göra,så TACK för att du ger oss denna underbara FF!!!!

Superjättebra

Jättebra!
När kommer det mer?