PRS Lupple & Medi

"Dorian sluta!" Hon såg på honom bestört och såg sorgset bort och såg på sin man.
"Han är bara orolig för Willow. Du kanske ska berätta. Hur går det för dina män? Jag hoppas du inte går i krig med Englands vampyrer." Hon lutade sig tillbaka och såg upp.
"Ska jag gå upp till henne?"

Lathan såg på sin älskade och reste sig upp och pussade henne på pannan.
" Jag vet inte om det kommer göra saken bättre." Sa han oroligt.
" Enligt planerna, jag har inte fått reda på någonting annat. " Sa Lathan och suckade sedan.
"Det hoppas inte jag heller. Men jag har vänner över hela världen, även i England. De vore väldigt dumma om de valde att attackera oss. De bör veta vem jag är. Jag är bland de äldsta inte bara i Italien. " Sa han allvarligt och nickade.
"Gör det. " Sa han och tog upp pappret från golvet.

Dorian hade sprungit hela vägen genom skogen och upp på ett berg innan han stannade och kunde tänka igenom det som skett. Han behövde be om ursäkt - han hade betett sig väldigt illa. Han kramade om sin ring, slöt ögonen och samlade sig och sprang sedan tillbaka. Direkt in till sin far.

" Far, jag är så ledsen." Viskade Dorian och föll ned på ena knäet och sänkte blicken.
"Dorian. " Sa Lathan och la ned pappret och valde att inte titta på honom.
"Du sårade mig och du sårade din mor djupt." Sa Lathan och Dorian slöt ögonen.
"Jag beklagar. Allt med Willow blir så mycket större."Viskade han.
"Du älskar henne. Hon är ständigt i fara även med dig. Jag förstår att det är jobbigt. Men hur skulle hon reagera om hon såg dig sådär?" Sa Lathan och vände blicken mot honom.
Dorian svarade inte utan satt bara tyst, hon skulle bli förskräckt.
"Du är förlåten, res dig. Vi behöver prata." Sa Lathan allvarligt och Dorian reste sig upp och nickade.
"Hon ville bli av med sin rädsla för nålar och tyckte att vi kunde göra blodpåsar av hennes blod. " Sa Lathan sakligt.
"Vi sa självfallet nej. Hon förstår inte vad hon sa, vad hon erbjöd sig som. " Sa Lathan och Dorian tvingade sig att inte titta upp.
"Hon erbjöd sig som blodslav? Åh far. Jag måste prata med henne om vad hon sa. " Sa han tyst och Lathan skakade på huvudet.
"Absolut inte. Och att ta bort hennes rädsla för nålar är för farligt. Det kan göra att hon minns varför hon är rädd. " Sa Lathan och reste sig upp från sin stol.
"Nu vet du, gå och be din mor om ursäkt." Sa Lathan och Dorian nickade lite och försvann snabbt ut ur kontoret och upp till Willows rum och föll ned på knä framför henne.
"Mor jag är så ledsen. Jag menade inte det jag sa." Viskade han och tog av sig ringen och höll ut den till henne.
"Jag förtjänar inte denna."Fortsatte han skamset och tittade ned mot golvet.

Hon lät sig kyssas av Lathan och log sorgset.
"Han är vår son och Willow är vårat ansvar. Klart att det blir bråk om de två." Hon kysste hans kind och smekte den svagt.
"Du är den ända för mig och min familj är min värld." Hon slöt ögonen och gick sen till Willows rum.
Maria hade suttit och läst när Dorain kommit till henne och hon tog hans ansikte i sina händer.
"Dorian var inte så. Du är förlåten men gör aldrig det där ige." Hon kysste hans panna och tog hans hand och kramade den så hans ring förblev i hans hand.
"Du förtjänar den visst. Du är Willows väktare och om du inte kan vaka över henne under dagens timmar är du inte värdig att vaka över henne." Hon såg på sin son.
"Hon älskar dig och hon vill se dig i morgon. Hon vaknade och pratade innan hon åter föll i sömn." Hon smekte hans kind och suckade.
"Jag lämnar er ifred okej." Med de orden Lämnade Maria rummet.

Dorian tittade på henne, lyssnade men sa inget utan satt bara kvar på golvet och lät henne lämna rummet.
Han stirrade på ringen ett bra tag innan han åter satte den på fingret. Han reste sig sakta upp och gick mot fönstret och tittade ut genom det.
Funderade, länge och noga. Han behövde förklara för Willow vad hon hade erbjudit sig som. Behövde förklara att hon var mer värd än det. Att hon var allt annat än en slav men Lathan hade sagt nej och ju mer han tänkte på det desto mer förstod han. Det skulle krossa henne och kunde inte leda till något gott. Precis som han var tvungen att hålla tyst om att han visste. Han vände sig om och satte sig tyst i stolen och studerade henne.
"Åh Willow. Du behöver lära dig om vår historia." Viskade han tyst och stirrade på sin ring.

Natten passerade och Willow vaknade sakta och vände blicken mot Dorian och log svagt. Tog hans hand och gäspade.
"Godmorgon." Hon såg piggare ut och såg på droppet som hade bytts ut och sedan log hon mot honom.
"Gissa vad? Jag är hungrig och jag vill ha din frukost." Hon såg genast ner.
"Det jag menar är frukost som du gjort inte din frukost." Hon bet sig i läppen och hennes röda hår gnistrade från fönstret.
"Hur har din natt varit?"

Han hade suttit och tänkt på helt andra saker så ryckte till lite när hon pratade och tog hans hand.
"Godmorgon." Sa han och log svagt. Glad över att hon såg piggare ut.
"Jag förstod det, jag tror inte du skulle tycka min frukost var speciellt god." Sa han ärligt och såg på henne.
" Händelserik. Jag betedde mig väldigt illa mot mor och far. Men det är förlåtet nu." Sa han och tittade ned mot golvet några sekunder innan han tittade upp igen.
"Så vill du följa med till köket eller ska jag ta frukosten upp till dig?" Sa han och log mot henne.

"Du ska vara rädd om de du har runt dig." Hon drog av sig täcket och reste sig upp och skakade på huvudet.
"Om jag ligger kvar kommer jag bli en grönsak. Det är bättre om jag rör mig sakta och lite men jag ska ändå ner och äta frukost."

Dorian nickade sakta och log mot henne.
"Du är väldigt vis." Log han och reste sig upp för att hjälpa henne upp ur sängen.
"Okej då går vi sakta nedåt." Sa han och log mot henne och höll ut armen så hon kunde greppa tag och få stöd.

Willow skrattade och tog på sig tofflor.
"Vis för en bebis ja." Hon nickade och började att gå ner. Såg nyfiket på Dorian.
"Är du och dina föräldrar sams igen?

Dorian följde henne ned och in i köket.
" Det kan man nog säga." Sa han och log svagt. Han var förlåten. Det var en start.
Han ställde sig i vid kylen och såg på henne. "Vad ska du har för frukost?" Log han nyfiket och såg på henne.