prs yehet & kkaebsong

"Men herregud, sluta," muttrar Joshua och går för att lita efter något att äta. Då Zihao inte verkar vilja röra en fena. "Det är en förkortning på Föreningen för Ideellt Stöd åt Alferna. Men du kanske inte kan uttala det så gå för FISA då." Skjuter sextonåringen tillbaka med en fnysning.

"Nej det kanske jag inte kan", muttrade Zihao och försökte uttala orden för sig själv. "Föreningen för id-..." ordet stockade sig i halsen på honom. Inte en chans att han skulle kunna uttala det korrekt, så han tänkte inte ens ge sig på ett försök. De blängande ögonen följde buttert Joshua som tydligen tagit på sig uppgiften att hitta någonting ätbart. Men medan sextonåringen fortgick med sitt sökande, hade husalferna redan lyckats stoppa ett fat med cupcakes i händerna på Zihao. Det dröjde inte länge innan han redan hunnit stoppa i sig åtminstone tre stycken.

När Joshua sedan kommer tillbaka till den äldre eleven stannar han med ens till.
"Är du seriös?" Säger han när han finner Zihao med en cupcakes halvt uppäten i munnen, muffinsformar utspridda lite hur som. "Bad du dem? Hur mycket hade du tänkt äta?" Jo, i sextonåringens fram ligger en drös med kycklingklubbor och annat gods. Tyst granskar han den äldre besviket.

Det halvätna bakverket ramlade ut från Zihaos mun och vidare ner på golvet.
”Mycket”, sade han och sträckte sig efter en kycklingklubba. ”Du har uppenbarligen ingen aning om hur mycket jag kan äta, eller hur?” Frågade han sedan och slet loss ett köttstycke från kycklingbenet. Ögonen var oskyldigt uppspärrade. Han förstod inte riktigt varför Joshua såg så gravt besviken ut.
”Och nej, jag bad inte alls om dem. De bara stack fatet i händerna på mig.”

"Nej, uppenbarligen inte," mumlar Joshua och suckar lätt, tänk att laga mat till en Zihao, det skulle ta evigheter. I tystnad sättet han sig ner med en lätt suck och lutar huvudet mot väggen. "De är för snälla. De borde ha ätit dem själva."

”Jag åt inte ens upp alla”, påpekade sjuttonåringen och himlade med ögonen. ”Du borde också äta någonting, om du inte vill bryta överenskommelsen”, fortsatte han sedan och sneglade mot Joshua. De var nästan komiskt olika varandra: Zihao som var lång och tillsynes hälsosam medan sextonåringen var ganska kort och smal som en pinne. I alla fall alldeles för smal för att det skulle vara hälsosamt.

"Du kanske behöver den mängden av mat, tre cupcakes är rätt många för min del," berättar Joshua och grimaserar lite åt den andres ord. "Jag tog ett äpple." Bekräftar sextonåringen och tar en bit av den syrliga frukten.

Zihao himlade med ögonen, samtidigt som han tog en ny kycklingklubba.
”Det kommer ju inte räcka långt...” muttrade han och började gnaga på benet. ”Varför äter du inte ett ägg? Du gillar väl ägg, eller hur var det nu igen?” Fortsatte han och gav Joshua en menande blick. Inom loppet va några minuter hade han redan lyckats gnaga i sig fyra kycklingklubbor samt en del av benen. Inte för att ben smakade speciellt gott, men de hade åtminstone tuggmotstånd.

Att den andre skulle tjata borde Joshua ha förväntat sig, men han känner sig ändå väldigt illa till mods. Sextonåringen lutar sitt huvud mot Zihaos axel medan han tuggar på äpplet i tystnad.
"Jag kanske kan steka ett sen.." mumlar han lite för sig själv, ägg är trots allt väldigt nyttiga, dem behöver han inte vara lika orolig för som för bröd.

”Jag vill se när du steker det, och när du äter det”, sade Zihao och sneglade mot den yngre. Det var inte det att han inte litade på Joshua, för det gjorde han verkligen. Däremot inte med maten. Han förstod självfallet inte riktigt hur den andre tänkte, men han visste vid det gör laget, att sextonåringen kunde göra allt möjligt konstigt för att slippa äta. Just därför, ville han se honom äta det där ägget, för annars kunde han inte vara säker på om det faktiskt stekts och ätits upp.