D.A:s rollspel

Jag flög snabbt ner mot Draco. Jag pressade min kvast till det yttersta. Men kvasten var för långsam.....

Jag var ett ego, ett stort ego som såg mina vänner falla ner och dö. Men jag var egentligen inget ego...så jag dök och samtidigt skrek jag åt Miu att hon skulle ta Draco. Jag dök rakt ner mot Hermione, i hopp om att min kvast skulle klara av det...

allt kändes långsamt. som att inget hände och allt hade stannat.
men samtidigt gick allting fort.
"det är okej att dö draco. man behöver inte leva. det är ditt val. och du valde att dö." sa en röst i mitt huvud.

Jag störtdök och försökte få tag i Draco.
I sista stund fick jag tag på hans mantel och åkte upp för att inte krocka med marken tillsist landade jag mjukt och fint.
Jag såg att alla mådde bra det kändes skönt.
- Hur mår du? Frågade jag Draco
- Bra, svarade han som om jag hade gjort något dumt.

allt snurrade och jag fick anstränga mig för att se Miu.
sen blev allt svart och jag svimmade.

Vad gör man när man just har sett sin bror nästan begå självmord? Ett svårthål blev större och större i magen. Jag blev yr och skrek till. Vad ska jag göra? Draco försökte ta självmord.

Alla hade förlorat sitt förstånd! Draco! Vi måste fly och ta Draco med, vi låg illa till.

Draco hade svimmat, jag hoppas innerligt att han bara svimmade.
Jag kände hans puls och sa till alla,
- Han lever
Alla pustade ut.
- Vad ska vi göra nu? Frågade jag

Hermione hade fått kontroll över kvasten inan jag kommit till henne...hon mådde bra som tur va.
Jag kom plötsligt på att vi inte kunde åka till trolldomsministeriet och be om hjälp...för det var ju dom som också var emot oss. Men vem kunde hjälpa oss då?

jag vaknade till och hade fruktansvärt ont i huvudet.
jag satte mig upp och alla verkade lättade att jag hade vaknat.
jag kollade på Joe och Hermione som stod bredvid varandra, sen la jag mig ner igen och började gråta.