The rich man's daughter(PRS)

"Nej, men jag bryr mig om dig och din far. Det handlar om några dagar, en vecka på sin höjd, han stannar här tills vi är gifta." sa han och nickade.
"Han var nog det, men inte längre, Hilde dödade honom." sa han en aningen imponerat från det avståndet.

Hilde var nära och falla av igen innan någon av soldaterna fick tag i henne och tog in henne och Edward, hennes fot behövde ses om och bakhuvudet.

Mona suckade en aning besviket och satte isg långsamt upp då han var klar. Hon kramade om honom. "Jag kan knappt vänta" mumlade hon och kysste honom ömt.

Lance log och besvarade den lätt men drog sig sedan undan.
"Din far kan komma, ge dig till tåls." sa han ömt.

Edward och Hilde kom in i sitt rum och Hilde fick foten omlindad. Den var bara hårt stukad och inte bruten.
"Hur är det?" frågar hon Edward.

Mona tänkte inte ge sig utan drog honom intill sig och kysste honom än ömmare. Sådana kyssar hon hade gett John ifall hon råkat förarga honom.

Edward hade lagt sig i sin säng och pustade ut. "Det är bra, jag är bara trött...".

Lance besvarade den stönande men drog sig sedan undan.
"Vad har jag sagt om att båda ska vara med på det? Snälla vänta ett par dagar, okej?" sa han ömt och strök henne över kinden.

Hilde nickade och föll ner vid honom.
"Jag kommer aldrig till himmel." sa hon, det var tydligt att mannens död störde henne. Hon hatade att släcka andras liv, liksom de gjort med hennes son.

Mona såg hur han reagerade och försökte återigen. Hon puttade försiktigt ner honom i sängen och satte sig över och kysste honom ivrigt. "Jag tror du är med på det" sa hon med förförisk röst.

Edward la armen om henne. "Jodå, utan dig kanske Mona inte överlevt, han hade kanske kommit efter henen igen".

"Nej." sa Lance bestämt och drog sig undan henne.
"Snälla du, har du väntat alla dessa år kan du vänta några dagar till." sa han bestämt och tog sig ur sängen, han förstod inte vad det var med henne.

"Men han dog." mumlade Hilde, hon var en ond människa. Fast Mona hade inte överlevt, han hade kommit tillbaka, men ändå.

Mona suckade och drog sig undan hon med, hon verkade vara sårad. Hon hade väntat länge och ville inte vänta, och hon trodde att Lance inte ville ha henne lika mycket som hon ville ha honom.

Edward kysste hennes hjässa. "Jag vet, han var galen Hilde, det var bäst så".

Lance suckade.
"Jag vill att allt ska gå rätt till, det är det enda jag vill, kan du inte bara acceptera det utan att tjura?" sa han och satte sig i en av fåtöljerna.

Hilde nickade.
"Kanske det, men de begraver honom va?" sa hon som om detta var mycket viktigt för henne. Bara för varken hennes fader eller son blivit begravda och hon tog det hårt.

Mona svarade honom inte utan bara vände bort blicken och såg ut genom fönstret. Hon kände sig sårad än, Lance var det första som älskade henne föurtom hennes far.

Edward nickade sakta. "De borde de, även fast han var galen så är han av fin börd, han har släktingar som kommer hålla en begravning för honom".