ORS

"Men herregud Pling. Du mår inte bra! Vad fan är ditt fel! Du kan inte bara tro att hon skulle lita på dig, hon är faktiskt inte helt dumm. Och det där med Crusio i skallen tror jag inte på."

Jag borde försöka berätta hela historien för rektorn innan (hen?) tror att pling försökte döda dig. *nickar mot Brian*

Jag flinar stolt.
- Jo! Rosslar jag sedan allvarligt åt Brian. Att få en crucio genom tankarna gjorde faktiskt minst lika ont.

"Det gjorde inte bara ont för att det var DEN förbannelsen, även fast jag försökte hålla mig borta från dig och på så sätt skydda dig VAR DU MIN VÄN!", min röst börjar scikta och jag vänder mig bort.
"Du var så viktig för mig, och vad som än hände skulle du inte få skadas."

Jag ser sorgset på Brian. Först ser jag frågande på Mrs.Poop som står i hörnet. Hon nickar lätt och går längre bort för att inte störa. På skakiga ben går jag över det kalla stengolvet som känns än kallare under mina nakna fötter som jag kan se rör sig långsamt och ostadigt under den böljande sjukhus-kläd-linne-saken-vad-det-nu-heter. Jag kommer fram till Brians säng, kryper upp på den och lutar mig trött och rätt hopplöst mot honom.

"Fattar du hur dåligt jag mår av de valet jag satte om er säkerhet? Ni är mina vänner, glöm inte det. VAR.", jag viskar det i hennes öra men ligger kvar där, utan att göra en ansats att få bort henne. Istället suckar jag tungt och blundar.

*backar långsamt ut ur rummet*
*skyndar sig till rektorns kontor för att berätta sanningen, så att inga fler missförstånd ska ske. (Så som hände med hagrid)

(Jag drar nu ses imorgon kväll, Good Night Listeners.)

Jag lägger armarna om Brian och andas in hans välbekanta doft.
- Var. Mumlar jag förkrossat och kramar om honom hårdare, som om jag aldrig mer ska få se honom igen.

(Natti Natt min lilla doktor haha det lät fel)
"Var."
Jag ligger stilla och andas inne hennes doft. Om jag skulle försöka att krama henne tillbaka skull jag behöva bryta den nuvarande kramen, vilket skulle förstöra allt. Istället ligger jag där och ler ett litet leende.

(Hahha, ja, det låter lite...konstigt om man uttrycker det så )

Jag suckar och känner hur hes jag är. Men just nu får jag allt ta att skita i det, jag menar, Yes! Brian är inte så arg som jag trodde! Jag kanske har en chans att bli hans vän igen? Hoppas det!
Tillslut måste jag avsluta kramen för mina armar krampar. Istället lägger jag huvudet mot Brians bröst med armarna slappt hängande lite var stans. Min andning saktas ner och snart sover jag lungt och stilla.

(Nu är jag trött på den här dan, vi byter till nästa!)