Narnia

"Athena barn har ingen speciell kraft. Oftast ärver vi en del av Athenas vishet, men inte mer. Poseidons barn, som Percy här, kan andas under vatten och kontrollera det. Han kan även prata flytande hästspråk", säger Annabeth. Det sista säger hon lite retsamt, vilket fick Percy att knuffa till Annabeth. Andrew gissade på att Percy inte tyckte om att kunna snacka det, eller vara halvbror till en häst.

"Okej, då är jag inte Athenas barn." skrattar Sam. Okej, hon hade alltid högsta betyg, men inte egentligen för att hon var smart. Mer för att hon visste vilka svar lärarna ville ha och hur hon skulle plugga. Och lärarna förväntade sig att hon skulle ha högst så fick hon det med.
Sedan skrattar hon lätt till och ser på Percy, "Hästspråk?" säger hon och han nickar. "Det låter ju bra." får hon bara fram, mycket muntert.

Andrew skrattar. Men det kunde hon väl lika gärna vara? Fanns väl inte någon stor anledning att hon inte skulle vara det? Visserligen var hon bara en lite, med betoning på lite, impulsiv och tänkte inte igenom saker ordentligt innan hon gör något var inte heller sådär Athena likt. De visas en sjö, med en brygga och kanoter, och så visas de till olika vapen. Annabeth berättar att de flesta har svärd, men att vissa har bågar, vilket oftast var de ifrån Apollons stuga.

Sam ler, "Det här liknar ju nästan ett kollo jag var på för några sommrar sen." ler hon stort och ser på kanoterna, det var verkligen kul att paddla sådana. Och var sjön var vacker sedan, klar och fin, precis som, ja som en sommaridyll.
Sedan ser hon på vapnen, det här kunde bli kul, "Jag kan hantera svärd, riktigt bra faktiskt." ler hon stolt och pekar på Andrew,"Och Andrew här han är helt otrolig med pilbåge, kan träffa allt." ler hon glatt, de var inte bara de där andra två som kunde något.

Andrew måste ha blivit röd i ansiktet, för Percy flinade åt honom.
"Riktigt så bra är jag inte", sade han och kliade sig i nacken. Men Annabeth brydde sig inte om det han sa. Hon verkade fokusera på något annat.
"Var lärde ni er det?", frågade hon nyfiket.

"Du är så söt när du rodnar." säger Sam roat man varmt och rufsar om i Andrews hår. Sedan ser hon på Annabeth och ler lite grann, "Jag gick fäktningslektioner och Andrew bågskytte. Och sen har vi lärt oss det på annat håll med, vi är ju trots allt halvgudar som du sa." säger Sam och blinkar med ögat åt henne och lägger huvudet på sne.

Andrew vet inte vad han ska säga. Sam hade aldrig gjort något sådant innan. Annabeth stirrade på dem, som om hon tappat fattningen eller som om hon kände igen sig. Vilket av dem det var visste inte Andrew.
"Möjligt att du är en son till Apollon då", säger Percy. "Men det får vi väl se som tidigast vid middagen vid lägerelden."

Sam glad och uppspelt att hon lyckats få fram en reaktion hos dem nickar glatt till det Percy säger, "Men så spännande, längtar redan." säger hon entusiastiskt och mumlar sedan, "Hoppas min inte bara typ är gud över säden, låter inte kul." säger hon smått dystert men ler sedan mot de andra särskilt mot Andrew för att visa att hon menade vad hon sa, han var söt.

Andrew ler. Trots att han inte egentligen brydde sig om vem han var son till. Det förändrade ju ingenting egentligen. Han skulle ju fortfarande vara exakt samma person, trots att han var kanske Athenas son eller Apollons. De gick vidare. De visade Amphiteatern och arenan där de stred.

Sam ser på allt, "Är det segra eller dö på arenan eller mer segra eller förlora?" frågar hon, hon har ingen speciell lust med att dö. Eller att döda någon annan oskyldig heller för den delen, för hon visste med sig själv att hon hade stora chanser till att vinna det hela.