The Marauders - Always and forever [SV]

Braigt

riktigt bra skrivet

OTROLIGT bra! jag kan inte fatta att du kan skriva såhär otroligt bra

Ett Supermegaduperbästägiggtbraawsome, på min födelsedag

Idag elr igår?
Grattis i vilket fall som helst!!

igår, TACK!!!

SUPERDUPERAMAZINGGRYMT!

Kapitel 54
Grimmaldiplan (igen)
juli 1994

’’Och här är det’’, sa Sirius bistert. I samma ögonblick satte ett öronbedövande tjut igång.
’’Vad är det där?’’ skrek Remus och Dumbledore såg sig förvånat omkring.
Sirius tog några steg framåt och kollade på orsaken till ljudet. Ett porträtt som föreställde hans egen mor prydde den kala väggen. Hon skrek- ett öronbedövande tjut som fyllde hela huset. På vardera sida om bilden hängde en mörkröd gardin. Sirius tog tag i de och med en rejäl kraftanstränging tryckte han ihop draperierna och skriket tonade ut.
’’Jag tror bara det gäller ett vara så tysta som möjligt’’, viskade Sirius. ’’Tills vidare.’’
När de smög ut i köket kastade Sirius helatiden blickar av avsky runt omkring sig.
’’Jag har inte varit här på nitton år’’, sa han och slog sig ner på en stol. ’’Men det är precis likadant.’’
Han suckade och iakttog rummet. Dess svarta kala väggar var mycket oinbjudande, och rummet var mörkt och instängt.
’’Utmärkt’’, sa Dumbledore efter att ha vankat runt i huset ett tak. ’’Väl gömt också. Jag är mycket tacksam, Sirius.’’
’’Trevligt att höra’’, sa Sirius dystert.
’’Jag antar att du kommer stanna här?’’ sa Dumbledore, snurrade runt och log mot Sirius.
’’Ja, det blir väl så...’’
’’Jag tänkte att om det går bra för dig så kan familjen Weasley flytta in här någon gång under juli månad. Sedan också även Harry, när vi får tag på honom.’’
Sirius sken upp.
’’Absolut!’’ sa han. ’’Kanske’’... han kastade en snabb blick på Remus... ’’kanske Remus vill flytta in här ett tag också?’’
Remus log.
’’Självklart. Förstår om det är tråkigt att vara ensam på det här stället.’’
’’Då så!’’ sa Dumbledore och slog ihop händerna. ’’Jag ska meddela resten av Orden, och vem vet, du kanske får besök av några redan ikväll.’’
’’Javisst’’, sa Sirius.
’’Då säger vi så! Tack så mycket, Sirius’’, sa Dumbledore och skakade Sirius hand. ’’Ha det så bra’’.
Med en nick mot Remus var han borta.

Sirius suckade och vände sig om.
’’Vi kan ju börja med att försöka få det här stället människobeboeligt’’, sa han. ’’Jag vet inte alls vad som finns kva...’’
Plötsligt hördes hasande steg och en kraxande röst hördes.
’’Krake hör röster, oh, javisst, Krake kan höra att det är människor i huset... det låter som unge herr Sirius Black, det avskyvärda kräket, som krossade Krakes matmors hjärta... ja, usch, det var det visst...’’
En gammal, ihopskrumpnande husalf kom in i rummet. Han ställde sig någon meter från Sirius och stirrade med avsky upp i hans ansikte.
’’Krake?’’ sa Sirius. ’’Vad i helsike gör du här?’’
’’Krake lever för att tjäna familjen Black’’, väste alfen. ’’Och det är tydligen unge herr Sirius Black som har kommit ut från fängelset nu, jaså...’’
’’Krake...’’
’’Din familjeförrädare, svikare, skamfläck för den gamla ärevördiga familjen Black...’’
’’Krake!’’
Alfen tystnade och vände sig om mot Remus.
’’Är det inte varulven som min matmor avskydde att hennes son umgicks med, såna avskum ska inte...’’
’’Krake!’’ röt Sirius. ’’Gå och putsa skor eller vad du nu har gjort i alla dessa år!’’
Krake kastade en sista arg blick mot Sirius innan han vände sig om och hasade ut ur rummet.
’’Hur visste han vem jag var?’’ sa Remus förvånat.
’’Antagligen från något foto från mitt rum’’, suckade Sirius. ’’Jag använde permanent fasthäftningsförtrollning bara för att reta upp mina föräldrar något extra.’’
Remus skrattade.
’’Så, men vad va det jag sa... jo just det, försöka få det här stället människobeboeligt. Jag vet inte vad som finns kvar, vad som har ruttnat eller vad som...’’
Han avslutade inte meningen utan vinkade istället med sig Remus uppför trappan.
Precis till höger om trappavsatsen på andra våningen fanns två dörrar. Den högra var prydd av en skylt med texten;
’Kom inte in utan tillstånd från Regulus Arcturus Black’
’’Din...’’
’’Bror, ja’’, sa Sirius bittert och sköt upp dörren.
En chock av grönt blinkade framför Remus ögon. Stora fanor prydda med Slytherin-ormen och en hel samling av grön – och silverrandiga slipsar som hängde på väggen.
’’Vad ska man säga? Han gillade att passa in’’, sa Sirius och slog igen dörren. Han kastade en blick på den dörren till vänster.
’Sirius’ stod det.
Han tog ett djupt andetag och öppnade dörren.
När de gick in kunde de inte låta bli att skratta.
Sirius hade, uppenbarligen, så tydligt som möjligt försökt visa sin utstickande roll i familjen Black. Mugglarbilder av tatuerade killar på motorcyklar och bikiniklädda tjejer prydde väggarna, såsom några röda och guldiga Gryffindorfanor.
Ovanför sängen hängde en stor bild föreställande James, Sirius, Peter och Remus själv. Vad kunde de ha varit... fjorton? Femton?
’’Se, så glada vi var’’, sa Remus bittert. Sirius kunde inte låta bli att le.
’’Innan vi visste att tjugo år senare skulle en av oss vara mördad, en annan orsaken till döden, och den tredje efterlyst mördare.’’
’’Kolla! Där hade vi ju hur lätt som helst bara kunnat sticka en kniv i Peter, och så hade inte Harry varit föräldralös längre.’’
Remus skrattade.
’’Då hade du nog hamnat i Azkaban ändå’’.
’’Av en bättre anledning.’’

Sirius blev på sämre och sämre humör efter varje dag som gick.
’’Jag trodde inte att jag någonsin skulle vara instängd här igen’’, morrade han. ’’Det var liksom därför jag rymde.’’
Men efter bara några veckor anlände familjen Weasley och dagarna gick plötsligt från att vara långa och tomma till pratglada timmar fyllda med sysslor.
Några dagar senare anlände även Hermione Granger, som gladeligen hjälpte till med allt jobb.

Trots att Sirius försökte blev vartenda brev till Harry några torra meningar. De kunde inte berätta mer än nödvändigt – för riskabelt – och detta måste varit irriterande brist på information för Harry.
’’Jag skriver så gott jag kan’’, sa Hermione retat. ’’Men det finns liksom inte så mycket att skriva om.’’
’’Jag vet’’, suckade Sirius. ’’Men det är bättre än ingenting alls, om vi inte fortsätter hålla kontakten till en viss grad kommer han väl att sätta kofferten vid kvasten och ge sig av till Kråkboet.’’
’’Var inte dum’’, sa Molly. ’’Harry skulle inte...’’
’’Jag känner väl Harry!’’
’’Jag tror inte du gör det, Sirius. Du kände hans pappa, men de är inte samma perso...’’
’’Vem är sugen på efterrätt?’’ avbröt Remus, som kände att en katastrof var på ingång. Weasleybarnen nickade instämmande och ingen skada var skedd.

Käre Harry,
Någonting är på gång men jag kan tyvärr inte berätta det i brevet. Fler och fler ugglor har blivit uppsnappade och det är alldeles för riskabelt. Men allting kommer ordna sig så småningom, jag lovar... jag vet att det är frustrerande för dig, men håll ut så kommer allt att bli okej.
Tramptass


Av bara farten skrev han under med ’’Tramptass’’, men det var väl lika bra ifall att ugglan faktiskt skulle bli uppsnappad.
’Molly kanske har rätt’, tänkte Sirius bistert medan han fäste meddelandet vid ugglans fot. ’Jag kanske inte kan skillnaden på Harry och James.’
’’Sirius, kom hit en stund är du snäll!’’ hördes plötsligt Arthurs röst från köket. Sirius lät fågeln flyga iväg innan han vände sig om och gick in till de andra.

Åh, stackars Sirius.

aww stackar sirius, bra kapitel