(PM) En mugglare på Hogwarts

Bra teori!

AWESOME KAPITEL! Och den där Benjamin kanske är hennes kusin..? Eller nåt?

Men NEJ! Har njutit av att kunna läsa denna fantastiska ff i två dagar nu, och nu måste jag vänta på nästa kapitel! Så nu får du skriva minsann!
Hur fantastiskt som helst, en ny bevakare här!

Tack! det kommer snart mer, i morgon tror jag, kanske i kväll men det är inte så trolig eftersom skolan slutar halv fem och jag har scouter sen till klockan nio har jag för mig...

Ta den tid du behöver

Kapitel 43
”Annie vakna!” skrek någon tätt intill mitt öra. ”Om du inte kommer upp nu kommer vi försent!” jag mumlade något ohörbart. ”Annie jag skämtar inte! Upp med dig annars förhäxar jag dig eller stoppar något i din frukost.” jag satte mig långsamt upp och rullade ur sängen. Sedan gick jag upp, drog på mig lite kläder och gick nerför trappen. Jag kunde inte se så mycket genom mina sömndruckna ögon men jag antog att det var någon av Weasley bröderna som väckt mig. Idag skulle vi till Hogwarts och jag var nog den enda som nästan sov. De andra var trötta men inte riktigt lika trötta som jag. Jag hörde Mrs. Weasley ropa något och jag ramlade nästan nerför trappen när Mr. Weasley kom nerfarande och nästan drog med mig med honom. Jag snubblade och vrickade foten men jag ramlade åtminstone inte, tänkte jag bistert. Jag haltade ner och började äta. Jag hörde ingenting av vad Mr. Weasley pratade om men när jag hörde en röst som jag vagt kände igen men också inte trodde hörde hit så tittade jag upp och ramlade nästan av stolen när jag såg ett huvud i elden. Jag försökte desperat komma på vad som hände dagen då Harry skulle till Hogwarts, jag hade ingen minnesförlust, men jag var otroligt trött och för mig var det ungefär samma sak. När huvudet i elden försvunnit vände sig Mr. Weasley och frågade oroligt,
”Visste du om det här?” jag rynkade pannan.
”Visste om vadå?” sa jag sömndrucket. Han såg irriterad ut.
”Det där som nyss hände.” rynkan i min panna blev bara större.
”Vad hände nyss?” sa jag dumt. Han himlade med ögonen.
”Pappa hon vaknade nyss, vilket betyder att hon faktiskt antagligen inte har någon aning om vad du pratade om eftersom när hon är yrvaken, vilket hon är det mesta av morgonen, lyssnar hon inte. Hon är i sin egen lilla värld.” sa George. Han sa det retsamt, men jag var förvånad i hur rätt han hade. Mr Weasley suckade.
”Visste du om att Alastor Moody skulle få problem?” sa han. Det tog några sekunder innan jag kom ihåg vad problemet var. Skit också!
”Just det!” jag slog mig hårt för pannan, vilket jag genast ångrade (det gjorde förbannat ont.) ”Förlåt Mr Weasley! Jag hade helt glömt bort det.” sa jag och såg på honom. Han suckade igen men ryckte på axlarna.
”Ja, ja… Det gör ingenting. Det är bra att du visste om det i alla fall.” sa han trött. Jag nickade och såg honom sticka ut genom köket. Jag hade verkligen glömt bort.
Först nu kom jag på ett problem med den här terminen. Jag skulle vara tvungen att försöka rädda Cedric. Jag skulle vara tvungen att förklara varför jag låtit allt hemskt hända. Ja jag tänkte låta det mesta hända… Det var nog bäst så. Om jag försökte förhindra någonting då kanske jag skulle ändra hur det skulle bli i framtiden och då skulle Voldermort kanske inte gå att stoppa. Jag försökte tänka logiskt. Är det inte bättre om några människor dör än att flera miljoner gör det om Voldermort skulle överleva bara för att jag hade försökt förhindra att något skulle hända. Jag visste att det lät hemskt. Men för att vinna måste man offra. Och att vinna var ett måste. Jag suckade när jag kom på att det var i det här året som allt skulle börja nästan. Det var det här året Voldermort skulle komma tillbaka. Det var det här året som Harry, Ron och Hermione skulle få mest problem hittills, och det var det här året som de behövde mest hjälp.


ett förvirrande kapitel, jag vet...

Jättebra!

Superbra!

JÄttebra!

braaa!