(PM)Jag hatar din blotta existens

good

vääääldigt bra !

Jag tror kanske inte att det är något man berättar för sina barnbarn. Hur glad skulle man bli om någon sa åt en: "Öh, hörru! Du vet om att din mamma inte vill ha dig va? Och inte din pappa heller. De hatar dig."
Förresten så hinner jag inte skriva något idag, och jag ber hemskt mycket om ursäkt för det!

^Det gör inget, vi väntar

W O W S K I !

Kanske det kommer mer imorgon då?

Awsome!
Har inte läst allt, långt ifrån, men älskar Der redan!!
*fortsetter läsa på sida 8...*

Jättefin fanfic. Det här är en av de bästa jag någonsin läst och (jag vet att det kanske känns tjatigt nu men) DU SKRIVER JÄTTEBRA!

Alltså, det första stycket. Jag dog av misstolk...

Förlåt att jag aldrig lyckas skriva klart kapitlen i tid! Jag ska försöka bättra mig! TwT
------------------------------------
Jean
“Dåså grabbar, då var vi klara”, säger Maurco och sätter händerna i sidorna samtidigt som hans blick nöjt sveper genom den stora men lite mörka lokal med en stor bar längst bort i ena hörnet och glitter, julkulor och blinkande lampor upphängda i taket och på väggarna.
”Så, när kommer dina gäster då?” Frågar Didier och Jean sväljer för att undvika att kräkas. Maurco skrattar ett hjärtligt skratt.
”Åh, inte är de mina gäster precis! Vi är ett gäng grabbar som i brist på annat att göra firar jul ihop här”, förklarar Maurco och ler brett som om blotta tanken på vad som kommer att hända senare idag är som det käraste minne.
”Det låter roligt!” Utbrister Didier glatt. ”Får vi kanske komma som tack för hjälpen? Jag vill gärna träffa vännerna som du pratar om.” Jean känner hur han stelnar till och hans uttryckslösa min byts snabbt ut mot en irriterad.
”Vi kommer snart”, säger han surt till Maurco och drar sedan med sig Didier mot toaletten som finns på andra sidan rummet.

”Vad i helvete håller du på med?!” Utbrister Jean ilsket. Didiers självsäkra flin gör Jean ännu argare än han redan är från början och han känner att Bijous klor gräver djupare ner i Jeans axel.
”Bjuder in oss till en fest”, säger Didier utan att ta den minsta notis om hur arg Jean är. ”Det trodde jag faktiskt att du såg.”
”Och hur fan trodde du att det skulle gå till?! Vi måste för helvete hem jäkligt snart, annars kommer du aldrig att få komma hit igen!” Fräser Jean.
”Ja, då får vi väl skynda hem till dig, säga att vi ska på fest och gå igen”, säger Didier lugnt, som om det vore den mest självklara sak i hela världen. Jean suckar trött, han orkar inte ens vara arg längre.
”Varför vill du ens gå på festen? För att fortsätta ställa dig in hos folk, Maurcos vänner kommer att komma härnäst eller?” Jean kan inte riktigt hålla avundsjukan ur rösten, och det är inte förrän han märker att han låter avundsjuk som han inser att han verkligen är det. Men avundsjuk på vad? Jean rynkar pannan. Kanske är han rädd att Didier ska lämna honom? Jean biter sig hårt i kinden för att tänka på något som inte låter lika dumt och egotippat.
”Vaddå, är du avundsjuk eller?” Flinar Didier. ”Förresten så har mitt motiv hela tiden varit att få tag i alkohol, så oroa dig inte”, fortsätter Didier när han inser att Jean inte tänker svara.

”Jag har tänk på det du sa Didier”, säger Maurco när Jean och Didier äntligen har kommit ut från toaletten. Jean tänker med ett litet flin på vad Maurco måste ha trott att de gjorde där inne.
”Jaha? Och vad tycker du då? Får vi komma eller?” Frågar Didier med ett hoppfullt leende. Jean tvivlar på att det är falskt, och lika mycket tvivlar han på att Didier vill in på festen för att han vill träffa Maurcos vänner. Trots allt så hade ju Didier redan sagt till Jean att det inte är så.
”Får ni ens för era föräldrar? För om ni får för dem så är det okej för mig”, säger Maurco enkelt.
”Schysst!” Utbrister Didier med ett brett flin. ”Vi går hem och frågar nu, okej? När måste vi vara tillbaka?”
”Det börjar sju, och klockan är halv fem nu… Men kom någon gång mellan sju och åtta vetja!” Säger Maurco och blinkar med ena ögat åt Didier. ”Annars tar jag för givet att ni inte kommer, okej?”
”Vi har en deal. Då ses vi vid sju”, säger Didier och både han och Jean går ut ur lokalen och börjar gå längs landsvägen alldeles utanför.
”Okej, så hur lång tid tar det hem till dig igen då?” Frågar Didier Jean med ett snett leende.
”Lite mer än en timme”, säger Jean nonchalant utan att le.
”Då får vi skynda oss om vi ska hinna övertala din farmor också.”
”Kanske det”, är det enda som Jean får ur sig. Han är inte ens säker på att han vill gå, det är ju faktiskt jul… Jean korsar fingrarna i jeansfickan och hoppas tyst att farmor ska säga nej.