Skriva av sig-tråden

Ibland önskar jag att jag bodde hemma hos min pojkvän (i hans hus är i Stockholm). Jag trivs så himla bra där. Hans föräldrar är alltid så trevliga och snälla mot mig, jag tycker om dom jätte mycket! Och hans syskon är jätte trevliga också. Självklart gillar jag hans katt också!

Jag tycker om allt i hans hem. Jag känner mig riktigt hemmastadd där faktiskt.

Nu när min pojkvän åkt till Jönköping igen så känns allt så tomt.. jag tycker inte om att vara här hemma.. jag bor i en liten lägenhet med pappa. Vi bråkar rätt ofta, han kommer in i mitt rum var tionde minut typ och jag får aldrig vara ifred.. det är nu när jag ligger här i mörkret och precis tjafsat med pappa som jag saknar min älskling mer än något annat.. vill ha han här bredvid mig.. kommer inte kunna somna lika snabbt nu, har sovit med honom sen i Torsdags och är inte van att sova själv nu.. jag sa hejdå till han vid centralen idag men jag var inte ledsen då för jag visste att vi ses på Torsdag igen, men det är nu tårarna kommer.. det är så tomt när han precis åkt..

Jag saknar honom redan.. hans rum, hans säng, hans tv, hans soffa, ALLT! :'(

Kände paniken när 96:orna började gymnasiet i år. Och jag är bara ett år äldre än dem liksom... Typ alla som är mindre än mig är så himla små, fast sen så är de inte det och jag blir typ... rädd. HAHA, vet ej vad jag säger men ok.

Har lite panik över att min lillasyster snart fyller 19. Liksom, jag-var-ju-19-precis?!??!?!!? Och snart tar studenten. Omg det är ju inte så länge sen jag gjorde det!??! 1997 började jag skolan och de som föddes då börjar gymnasiet nästa år... Känner mig uråldrig xD

Urch Jag minns en gång (jag var ganska utstött i skolan förr) men jag fick vara med och spela kort vid detta tillfälle. Och jag minns hur mycket den lilla stunden gjorde för mig. Jag visste min plats, att jag inte tillhörde gruppen egentligen, men det där lika kortspelandet gav ännu skenet av att jag var med och för en kort sekund kändes allt bra.
Man borde aldrig vänja sig vid att vara utanför.

känner lite så jag med,q
för minsyster fyllde 18 igår oxh ska ta studenten i vår!
Vafa. Jag minns när hon skulle börja 4:an, gud vat stor hon va! Och nu går jag i 7:an

Känns som att mitt självförtroende bara försvann... Jag är rädd för vad folk ska tycka om mig - jag vågar inte sjunga inför folk, på musiken i skolan viskar eller mimar jag oftast. Igår var en person sur på mig och sa "Men jag sjunger i alla fall bättre än dig". Det blev för mycket. Att jag även får höra att jag skrattar som en höna och att min röst är konstig är inte heller så kul, och det har hänt flera gånger, så en period vågade jag bara skratta med stängd mun för att det inte skulle höras så mycket. Att jag mår skit i skolan och att flera lärare är sura på mig utan anledning gör inte saken bättre. Just nu orkar jag inte mer. Vill droga musik i skolan, men det är mobilförbud och lärarna är väldigt noga med det = ingen musik då jag har alla låtar på mobilen. Jag pallar inte, låser in mig på toan och grinar ganska ofta. En tjej följer efter mig hela tiden och vill vara med mig. Jag tycker att hon är jättejobbig och ljuger ibland för att slippa henne. En förändring har också skett i skolan - de slog ihop 5A och 5B till en klass = katastrof. Det känns som att nästan alla hatar mig, särskilt lärarna. Jag ligger bra till i alla ämnen, är tyst på lektionerna och följer nästan alla regler. Men nu räcker det. Jag orkar inte mer. Förtjänar jag det här? Det är bara för mycket. Att en kille i klassen knuffas, retas och kallar mig för riktigt fula saker gör inte heller saken bättre. Snart skolkar jag.
Agjhfdirhjklllbgt jag blir så **** arg på en lärare på skolan, orkar inte förklara just nu.
Jag är kamratstödjare. Alla förväntar sig att jag ska göra alla glada och få dem att må bättre, men ingen bryr sig om hur JAG mår.
(Obs, jag har inte skrivit allt, så om det låter som att jag överreagerar, det gör jag inte. Sedan slutet av 2:an har nästan allt i min skolgång varit katastrof. JAG ORKAR INTE MER!!! Uggla om du vill veta mer).

Har idag upptäckt att en tjej i klassen bjudit in 4-5 tjejer till ett kalas. Hon lottade, och jag blev en av dem som får komma.
Det känns så elakt mot de andra... Och jag kommer inte att gå. Men att jag inte går, det känns elakt mot hon som bjöd in mig... Jag vill inte komma, men de som blev bjudna säger att jag måste gå, annars skulle de göra något elakt...
Jag är tydligen en sådan som vill att alla ska vara glada och må bra -.-

Säg helt enkelt att du inte vill gå om inte alla andra också får chansen då du tycker att det känns väldigt orättvist. Och om de försöker göra någonting mot dig på grund av det får de helt enkelt prata med någon vuxen om det

Jag var ofta 'en av de tre som inte fick plats!' för jag var näst längst ner på klasslistan. Det var varken kul eller ledsamt, men trevligt var det ju inte när alla pratade hur kul kalaset var.
Visst - man kanske inte får bjuda fler, eller inte har plats med fler etc, men om man känner sig snäll kan man hamna i en knivig situation (här är alltså du). Jag tror hon uppskattar att du kommer väldigt mycket, om du inte vill komma kan du ju bjuda in en annan istället (av de hon valde mellan) eller be de uteslutna som inte får komma ha en egen fest.
Och de får absolut inte göra något elakt! Ska du inte gå, gå inte! Om dom nu säger/gör så ska du säga till någon äldre, för då är det inte ok.
Du ska inte vara rädd för att de ska göra nåt!
Lycka till!

Jag ska knäcka dig. Helt och hållet. Nu har jag fått nog.
Inte nog med att du misshandlat mig psykiskt och fysiskt i hela mitt liv, nu drar du till med det här också?

Nädu, nu jävlar är det krig och jag tänker inte ge mig föränn du är helt förstörd. Precis som du gjort mot mig hela mitt liv.

Game on bitch, men game on är nog lite för snällt för du hari nte en jävla chans