Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Det gjorde ont att se vännen så upprörd, det skar i bröstet. Rowan ville bara göra allt för att hjälpa dem - tänk bara hur mycket dem hade hjälpt honom genom åren. Vore det inte för Erland hade Rowan knappast ens suttit på tronen idag. Ännu mer ont gjorde det att höra att någon medvetet hade försökt skada de.
“Vad menar du? Vem skulle göra något sånt här?” Han insåg själv att vännen kanske inte hade svar på de frågorna, då hade han väl inte formulerat sig så från början. Det var bara instinktivt att vilja veta mer. Vem kunde ens få för sig att göra något sånt mot dem? Han trodde att de hade få fiender. Annat var det väl för 20 år sen, men nu? Vem ville dem så ont? Han hörde Aiden och hjärtat smälte förstås lite. Det var fint att höra sonen bry sig så, ett bevis på vilken god person han hade blivit.
“Det är jag säker på att hon kommer. Hälsa de andra, och du vet att jag hjälper till vad du än behöver. Självklart också med att hitta vem som gjorde detta.” Sade han och såg efter vännen. Oron över att inte veta något hade möligtvis stillats något, men ersatts av tankarna kring vem som kunde tänkas göra något sådant. Han suckade och började sakta gå igen.
“Vem vill ens göra något sådant mot dem av alla personer… Det var fint av dig att erbjuda dig att hjälpa till.” Sade han till sonen, något stolt över hur vuxen han blivit. Den här dagen hade verkligen visat det, åtminstone stundtals.

”Är det någon som tar sig igenom det där.. klarar det.. så är det Erland och Sienna.”, sa Aiden och såg efter Erland tills han försvann ur sikte. Aiden suckade uppgivet och kastade en blick över axeln på Rowan. ”Det är klart jag hjälper till. Han är ju familj, eller hur? De alla är de. Tänk så mycket de har gjort för oss. Eller.. tja, det är ju vad du och mamma säger.”, tillade han och försökte för sitt inre föreställa sig hur hans föräldrars liv såg ut när var yngre, tillsammans med Erland och Sienna när de var lika unga. Var deras liv fortfarande likt sig? Eller var det en annan tid nu? Aiden hade alltid sett Rowan och Erland så tighta. Det var svårt att föreställa sig en tid då de inte kände varandra. När ett tillfälle fanns, kanske han skulle fråga sin pappa mer om det. Men det tillfället var inte nu. Och det var tydligt när de närmade sig värdshuset.
Där verkade det vara i full gång. För ett ögonblick trodde han att nyheten om den nyfödda dottern kanske hade nått folket och det uppmärksammades? Förmodligen var det önsketänkande. Han hade för sig att det var ett ståhej då Jeanne föddes. Han var själv så liten då, men för honom hade det varit ett stort ögonblick.
Det var ljudet av röster, skratt, slamrade av bestick, glas i borden, höga rop. Det kändes som en trevlig stund där. Några stod utanför och diskuterade intensivt med stora handrörelser mellan varandra. De såg berusade ut. Aiden gav de inte mer uppmärksamhet än så. Hans pappa och Aiden hade ju kommit hit på ett uppdrag. Men ändå knöt det sig i magen när de skulle kliva in. Han visste inte vad hans reaktion skulle vara när han fick syn på Royse. Var Royse bara här, innan för dörren? Eller inne på sitt rum? Han kastade en osäker blick på sin pappa och samlade sedan mod till sig. Han gick fram till dörren och drog in den så att den svängde utåt och de möttes av värmen inifrån värdshuset. Sedan klev han in i byggnaden.

Rowan nickade, sonen hade definitivt rätt i det. Det fanns få, om ens några, han kände som han respekterade så mycket som de två. De var otroliga och hade hjälpt han, och Thessa med för den delen, genom vått och torrt.
“Det är dem definitivt.” Sade han med ett svagt leende, ändå tacksam att sonen delade synen på vännerna. Även om han kanske inte hade lika bra koll på orsakerna bakom. Tankarna drogs snabbt tillbaka till två decennier sedan när allt kring Clavius hade utspelat sig. Det kändes galet hur fort tiden gått och tänk vilket annorlunda liv han hade idag. Aldrig att han ens vågat hoppas på att det skulle ha blivit såhär bra. Tankarna svävade snabbt iväg, och han drog åter sitt fokus tillbaka till syftet med besöket då de närmade sig värdshuset.
“Jo, Algir besökte oss förut. En drake har bosatt sig på gränsen mellan honom och hästfolket och orsakat osämja, och jag har lovat att resa dit snarast för att hjälpa till. Jag tänkte att du hade kunnat följa med mig?” Han var lite osäker på vad sonen skulle tycka om förslaget. Han hoppades att han skulle vilja följa med, men det skulle nog också ta emot att resa ifrån Gwen redan. Han klev in i värdshuset och såg sig lite om, där var redan full fart. Det var alltid lite av en härlig känsla att kliva in här, det påminde om hans yngre dagar då han kunnat tillbringa mer tid i såna här miljöer. Särskilt nostalgiskt var det här, det hade varit en och annan kväll Erland och han suttit här innan han blivit kung.

Royse hade återgått till värdshuset efter sitt möte med Aiden och tillbringat större delen av eftermiddagen på sitt rum. Han var långt ifrån nöjd med mötet, det innebar en hel del problem. Hans uppbackning som tronarvinge skulle bli kraftigt försvagad om Gwens förlovning inte blev av. Samtidigt var det en stor risk att bli osams med Vrale innan han ens kommit till tronen, de var ändå en av de mäktigare länderna. Å andra sidan, vad skulle det spela för roll om han ändå inte fick tronen? Då skulle det ändå vara orelevant. Det fanns ju självklart också ett strå av mänsklighet inom honom också, han ville ju inte behöva tvinga Gwen till något heller. Han såg trots allt att hon var lycklig ihop med den där prinsen.
Efter några timmar hade han bestämt sig för att han inte kunde sitta där och trycka hela tiden och istället gått ner till det stora rummet i värdshuset. Där hade han satt sig och tagit en bit mat, och just som han avslutat den och istället fått sig ett krus öl så såg han bort mot ingången när han såg två gestalter komma in. Det hade gått in och ut många medan han suttit där, men dessa kände han igen. Aiden och Rowan. Nästan omedvetet sträckte han något på sig där han satt, det kunde väl inte vara så många andra orsaker för dem att komma dit än att träffa honom?

Aiden vände runt efter han tagit några kliv in i värdshuset. ”Följa med?”, sa han och kände ett iver spricka upp inom honom. Det lät som ett roligt tillfälle. Han kunde få flyga dit på Kai, se sig om i Bel Baduhr, dit han aldrig hade varit och se draken.. Det lät som ett väldigt spännande äventyr. Men så slog det honom- Gwen. Han var inte säker på att hon skulle vilja att han reste ifrån henne, såhär direkt efter deras förlovning. Men å andra sidan så reste ju Rowan ganska tätt inpå hans nyfödda dotters födelse. ”Ja.. Jag menar..” Han harklade sig när han insåg att han lät velande. ”Jag följer med. Jag måste bara meddela Gwen om det. Det där.. det lär väl inte ta så lång tid ändå?”, sa han och ångrade lite sina ordval. Det var tydligt att han ville tillbaka till Gwen. Här hade han ju faktiskt chansen att lära sig av sin far. Han visste ju att båda hans föräldrar förväntade sig att han steppade upp och visade sig som kronprins. ”Det går säkert bra.”, tillade han sedan hastigt och harklade sig igen för att vända sig om till rummet igen.
Härinne hade han varit några gånger. Han och Edric hade spenderat några tillfällen. Han visste att Philip och hans familj hade bott här några gånger. Men Aiden spenderade ju faktiskt mest sin tid i slottet eller på drakens rygg.
Han svepte med blicken och kände hur det knöt sig i magen när hans blick möttes av Royses. Han blev genast torr i halsen och försökte svälja, men det var svårt. Han grimaserade mest. Han hoppades att hans nervositet inte skulle skina igenom. ”Där.”, sa han och sträckte på sig. Försökte ge intrycket att han var tvärsäker..
Han kastade en blick på sin far och tog sedan täten närmare Royses bord. ”Hej.”, kläckte han ur sig med en svag stämma, hans röst hade inte hållit. Han fick harkla sig igen. Han kände hur pulsen ökade. Han tittade mot sin pappa igen och flyttade sig lite åt sidan, som för att visa att det var Rowan som skulle tala först.

Rowan var tacksam att sonen inte var mer svårövertalad än så, hade inte varit helt säker på vad han skulle förvänta sig.
"Jag hoppas inte det, ingen av oss vill väl vara hemifrån längre än nödvändigt just nu." Sade han med ett litet leende, de hade båda sina anledningar till att vilja vara kvar här hemma. Vilket också var tydligt från Aiden, men han kunde inte beskylla sonen för att vilja vara med Gwen just nu. Tvärtom var det fint att se att han verkligen brydde sig om henne och ville vara med henne, det gjorde hela den här situationen något lättare. Han följde Aiden bort till bordet där Royse satt,
"Hej." Royses stämma var något vaksam, avvaktande som om han först ville se vad för inställning de två hade till honom. Rowan slog sig ner på en av stolarna mittemot honom.
"Hej. Jag förstår att du är införstådd med Gwen och Aidens... Situation?" frågade han lugnt, även om han ville vara tillmötesgående i detta så ville han ändå inge ett lugn och självförtroende i hopp om att det skulle hjälpa deras sak. Han hoppades ju självklart att de skulle kunna komma överens, men i den här situationen ville han ändå påstå att dem satt på det vinnande kortet. Om de inte kunde samarbeta och Royse gick emot Vrale skulle det vara ett självmord som blivande kung. De visste alla tre att Vrale var de starkare av de två, särskilt emot ett splittrat Oriagate.
"Det är jag." Nickade Royse, tycktes fortfarande vara något vaksam. Kanske något lugnare också nu i Rowans närvaro också, aktade sig mer för att råka säga något förhastat.
"Jag tror väl vi båda bara vill att de båda ska ha det bra, och även du måste väl kunna se att Aiden är en bättre matchning för henne. Även för dig. Vi ber att du bryter hennes tidigare förlovning, och istället stöttar henne och Aiden. Jag förstår om det är problematiskt för dig, men det vore en stark allians mellan oss. Du kanske tappar tidigare support, men du får istället Vrale som backar ditt anspråk på tronen." Rowan hoppades att det skulle ge honom anledning nog att gå med på det smärtfritt, men han hade inte heller gett intrycket av någon som gärna gick efter vad andra sa åt honom.

Royse granskade Rowan och var tyst i några sekunder innan han tog till orda igen. Ville inte säga något förhastat - han hade ändå en poäng i vad han sa. Vrales support skulle väga tungt, både att lyckas ta över tronen men även efteråt, i att bli erkänd och respekterad av grannländernas regenter också. Vrale var ändå en stark makt att räkna med. Så skulle det ju också göra Gwen väldigt mycket lyckligare.
"Det skulle fortsatt ställa till det en del på hemmaplan att bryta upp det nu." Samtidigt hörde han själv hur löjligt det lät att neka förlovningen till Vrales kronprins till förmån för en äldre adelsman inte i närheten av samma makt som Aiden - det vore rent krasst bättre på alla vis. Det var bara hans envishet som satte käppar i hjulet. Dock fick även han inse att det var en lite för bra chans för att låta envisheten stoppa det.
"Men det är värt det strulet om jag har Vrales support." tillade han sen.

Aiden såg hur Rowan satte sig till bordet, så han följde hans exempel och drog ut en stol för att slå sig ner på den. Han flackade med blicken när Rowan tog till orda och tordes kika på Royse för att se efter hans reaktion. Men Aiden höll sig i bakgrunden och kände sig egentligen överflödig. Det var var bara ett samtal mellan hans pappa och Royse. Men när de talade om Aidens och Gwens situation ryckte han till. Kunde Royse alltså gå emot deras förlovning? Kunde han välja att inte stötta dem, att inte stötta sin egen syster? Han knöt frustrerat näven och tittade irriterat mot Royse. Men så, överraskande nog, gick han med på det. Han såg alltså det positiva med det. Det var en lättnad Aiden inte hade räknat med alls. Han var förbluffad. ”Va.. Eh, jag menar..”, kraxade han och drog osäkert handen genom sitt hår samtidigt som han letade efter de rätta orden. ”..Det är jag tacksam för. Att du stöttar oss. Tack, Royse.”, sa han lite tafatt och tittade bort innan han skulle möta Royses blick. Som om Aidens blick skulle påminna Royse om att Aiden inte alls var någon match för Gwen. ”Hon trivs här. Tror jag. Jag gör mitt bästa för att Gwen ska ha det bra.”, tillade han sedan och såg tillbaka på Royse. Kanske några uppmuntrande ord skulle lätta upp stämningen?
”Och du och dina bröder är givetvis bjudna på bröllopet.”, tillade han sedan och harklade sig igen. Nu ville han inte säga något mer. Nu hade han visat sig på sin bra sida, va? Han hade sagt de rätta orden. Känslorna hade inte gått överstyr. Han hade heller inte startat ett bråk. Även om Rowan kanske inte var imponerad över Aidens beteende, så var Aiden det.
”Vi kan inte stanna länge till. Vi ska vidare.”, sa Aiden och tittade förväntansfullt på sin pappa. Det var sent, men de skulle till Bel Baduhr. Här tog hans iver över. Istället för att känna lugnet, så ville han kasta sig in i äventyret som handlade om draken i Bel Baduhr. Och ännu bättre var det att han skulle få dela äventyret med sin pappa och sin drake- Kai.

Rowan såg på Aiden då han tog till orda, lite avvaktande i om han skulle behöva steppa in eller inte. Litade inte helt på att sonens känslor inte skulle ta överhanden i det här läget. Dock förvånade han med att sköta det bättre än vad han hade förväntat sig. Ett stygn av dåligt samvete nådde honom, hade han haft för låga förväntningar på sonen i alla fall? Även om det kanske inte vore det allra smartaste att bjuda alla bröderna på bröllopet när de var i luven på varandra om tronen. Å andra sidan kanske det var just vad det var - det kanske skulle vara värre att inte bjuda alla. Nåväl, sagt var sagt oavsett. Överlag var han ganska nöjd med samtalet, han hade nog förväntat sig lite mer motstånd från Royse - men det var väl en lite för bra chans för honom för det.
"Då så. Jag är glad att vi kunde komma överens." Sade han vänligt åt Royse som nickade något.
"Tack. Och jag uppskattar inbjudan." Sade Royse uppriktigt emot Aiden. Nog för att han hade lite svårt för kronprinsen, så ville han ändå inte missa sin systers bröllop. Han anade också på mannen att han verkligen genuint brydde sig om henne, så han fick allt svårare att hålla fast vid sitt ogillande gentemot honom.
"Vi hörs av." Rowan reste sig upp, Aiden hade rätt i att de inte kunde vara här längre än nödvändigt. Han började gå bort mot dörren igen men hann inte många steg förrän en röst avbröt honom.
"Rowan! Det var mig inte igår. Även om det känns som det, även om man kan tro det när man ser din son. Det är ju för hundan som att resa tillbaka 20 år!" Fredrik, värdshusvärden, skrattade sitt typiska bullriga skratt. Rowan log brett, han var sig då lik åtminstone. Han hade varit vänlig nog att hjälpa till en hel del när Rowan först återvänt, gett lite av en fristad och en plats för de alla att mötas undan vakternas ögon.
"Alldeles för länge sen. Jag är rädd att det är ett ytterst kort besök dock, jag behöver hem till Thessa." Rowan log, en av nackdelarna med sin position och att ständigt dras åt alla håll var att han tappade det här allt mer. Den här folkliga, mer hemtrevliga han haft mer av i början.
"Hälsa henne så gott." Fredrik tycktes nöja sig där, lade åter uppmärksamheten mot en av kunderna vid baren.

Aiden var lättad över att Rowan också verkade ivrig på att ge sig tillbaka till slottet. Ju snabbare de kom därifrån, desto snabbare skulle han då återförenas med Gwen igen. Och så väntade ju resan, såklart. Trots att han behövde skiljas från Gwen, så var han förväntansfull på resan de hade framför sig. Det kändes spännande att resa till Bel Baduhr och att både Rowan och Aiden skulle ha med sig sina drakar. Drakarna var alltid ett bra sällskap. Och nu skulle de få träffa ännu en. Var kom den ifrån? Var det någon som ägde den?
Aiden sa hejdå till Royse och började gå därifrån, bara för att bli stoppad när Fredrik ropade efter Rowan. Aiden vände om och såg på då de talade mellan varandra. Som vänner. Hans pappa hade väl spenderat en del tid inne på värdshuset i yngre dagar. Men det påminde honom om att Sunniva kanske var där i krokarna- hon jobbade ju här ibland för att spara pengar till vidare studier. Men det var nog inte så troligt att hon var här den här kvällen. Hon var förmodligen med sin familj.
Han såg mot Fredrik och sin pappa. Lade märke till Solmyr som också jobbade där, han torkade borden och talade glatt med gästerna. Det var ett trevligt ställe. Han förstod att det var populärt.
Men så avslutade Rowan samtalet och Aiden tog tillfället att gå ut från värdshuset före sin pappa. Ut i de svala nattvindarna.
När de traskade hemåt funderade Aiden på att fråga sin pappa om hur det hade varit här, när han var yngre, men tröttheten tog över. Han skulle inte komma ihåg vad Rowan hade sagt. Nä, det samtalet fick han ta en annan gång.
De hade kommit fram till slottet igen. ”Vi ses om ett tag då? Det är väl lika bra att ge sig av så fort som möjligt, menar jag? Det är ju en bit dit, visst? Men Kai måste vila och..” Aiden gäspade. ”..jag med. Vi ses på slottsgården, pappa. Godnatt.”
Trots det trötta så skyndade han piggt på stegen när han gick tillbaka till sitt rum och Gwen igen. Han berättade för henne om samtalet med Royse och att de skulle bege sig av till Bel Baduhr morgonen därpå. Tacksam över att Gwen var så förstående. Det påminde honom att ge henne något, för att visa sin tacksamhet. Kanske han skulle hitta något fint, där i Bel Baduhr? Ja, om det fanns tid för det förstås.
De lade sig ner i sin bädd och Aiden somnade strax därpå. Vaknade igen, bara några timmar senare då ljudet av fågelkvitter väckte honom. En strimma solsken hade trängt in mellan gardinerna.
Han ville inte väcka Gwen. Utan försiktigt klev han upp, tvättade ansiktet och drog på sig kläder. Pussade Gwens kind försiktigt, för att inte väcka henne och smög sedan ut ur rummet. Nerför trapporna gick han och nästan skuttade ut på slottsgården där Kai redan väntade. Som om han visste att Aiden var påväg till honom. ”Godmorgon, Kai! Idag ska vi på äventyr! Är du redo?”, skrattade han när han såg hur ivrigt Kai ruskade på kroppen och testade vingarna genom att flaxa dem.

Rowan var igång tidigt dagen därpå. Han var ganska morgonpigg utav sig, hade egentligen hatat tidiga morgnar i sin ungdom men det hade smugit på sig allt mer genom åren. Kanske i kombination med att det blivit en vanesak. Idag tog det dock emot lite extra att kliva upp och behöve resa ifrån Thessa och Aerwyn, han hatade att behöva lämna henne så snart efter födseln. Dock fanns det inte mycket till val just nu. Han fick istället hoppas på att det skulle vara ett snabbt besök i bergen och att det skulle gå relativt smärtfritt att få draken att flytta på sig. Den tidiga morgonen var till hans fördel åtminstone, han hann med att fixa ett par sista småsaker innan det var dags att bege sig ut mot slottsgården och Camenag. Han visste att draken såg fram emot att ge sig iväg på äventyr igen, det var alldeles för sällan numera som han hann med att ge sig av på saker med honom. Han saknade den tiden då han var mer fri att kunna göra sånt på ett helt annat sätt - men samtidigt skulle han heller aldrig vilja byta bort det liv han hade nu. Visst, såna här dagar var det frustrerande att dras åt alla håll. Men han hade ändå sin fantastiska familj runt sig. Särskilt nu kändes den delen extra märkbar, med Aerwyns födelse och Aidens förlovning.
Han kom ut på slottsgården och log då han såg att Aiden och Kai redan var på plats. Förstås. Det förvånade honom inte att sonen var redo att resa iväg när det handlade om någon form av äventyr.
“Är ni redo att ge er av?” Frågade han med ett litet leende, hörde samtidigt som han började tala ljudet av Camenags vingslag då han gick in för landning på slottsgården. Han var betydligt lugnare utav sig än vad Kai var, men det hade ju säkert också mer med åldern att göra. Camenag hade varit med om mer, varit i fler och större strider än vad Kai hade varit. Han hade funnits vid Rowans sida från första början, längre än någon annan.

”Godmorgon pappa.” Aiden vände sig om då han såg Rowan kliva ut på gården. Men höjde blicken mot skyn då draken flög över dem för att landa strax därpå.
Även om Aiden hade sett Camenag flera gånger, så var han alltid lika imponerad när han fick syn på varelsen. Han var så ståtlig. Mäktig på något sätt.
Aiden klättrade strax därpå upp på Kai som gav ifrån sig skri av iver och ruskade otåligt på sig. ”Såja, Kai. Hittar du till Bel Baduhr? Följ bara Camenag så ska det gå bra. Han har väl varit där flera gånger tidigare, antar jag?” Aiden log snett mot sin pappa från drakens rygg och gav ifrån sig ett litet skratt.
Trots situationen, så var han laddad för ännu ett äventyr.
Han hade en aning om hur Bel Baduhr såg ut, men det skulle bli så spännande att få uppelva det själv. Inte genom andras historier eller bilder. Och det där hästfolket.. vilka var det egentligen? Aiden hade väl någon aning där också. Han visste att hans pappa hade haft att göra med dem en del, från hans yngre dagar. De var vänner. Eller? Bekanta? Hm, det fick klarna upp med tiden. Nu skulle Aiden se vad Rowan gjorde och sa, och lära sig av honom. Det kändes viktigt. Hans fokus var så splittrat, dels på förlovningen, Gwens graviditet, Aerwyn. Det gnagde med minnet från Royse. Efter samtalet från bara några timmar tidigare, så verkade de på något sätt vara överens. Men han visste inte riktigt var han hade honom. Faktum var att Aiden inte kände honom. Kanske för Gwens skull, skulle han behöva göra en ansträngning där, och lära känna honom. Fast han var inte så säker på att Gwen heller kände så stort för sina bröder. Hm.. Tiden fick visa.
Så fort Kai lyfte från marken sög det till i magen och Aiden fylldes av glädje och förväntan. Det var alltid en underbar känsla att få flyga iväg på Kai.
De hade följt efter Camenag och Rowan. Över hav, över skog, land, byar och städer. Och tillslut.. bergstoppar. Med glimtande ljus som skvallrade om liv. Som små glittrande prickar. En stad, ett med bergen, reste sig högt mot skyn. Den var inhängnad av klippor för att hålla fienden borta och skydda invånarna från hot. Och där.. på kanten av gränsen deras.. Aiden kunde inte tro sina ögon. Om möjligt, blev ögonen större av åsynen av draken. Han hade aldrig sett någon drake sådär, ute i det vilda. Fri. ”Vafan..”, flämtade han och Kai gav ifrån sig ett ilsket tjut, som för att visa sig för den bevingade besten. ”Lugn, Kai. Du känner den inte. Landa nu. Vi behöver inte vara såhär nära.” Aiden kikade över axeln på Rowan för att se hans reaktion.
Kai landade strax därpå mjukt på marken och morrade dovt. ”Såja.”, sa Aiden och försökte behålla sitt lugn. Det hjälpte inte att flera invånare från staden kastade fundersamma blickar på de nykomna gästerna.
Lyckligtvis blev de inte lämnade ensamma länge till. ”Jaha. Så ni hittade hit tillslut.” Det var Algir som talade. Han hade kommit gående med två andra dvärgar vid varsin sida om honom. Aiden gissade att de var någon rang under honom, med tanke på hur de var klädda. ”Så. Gör nu ditt hokus pokus och få iväg den där draken.”, sa Algir. Ett försök att låta lugn, men han lät mest irriterad.