PRS Lupple & Medi

"Men kanske en stuvning då. Med mycket grönsaker och gör den lite mer morden med salt och smak." Han skrattade och skakade på huvudet.
"Nej det var inte om Simon jag lovar. Ta det med Far för jag vill inte lägga mig i." Han log svagt.
"Hon gjorde det för din skull. Hon ville inte få dig arg." Han vek ihop påsen och lutade sig tillbaka.

Dorian såg på honom och skakade på huvudet.
"Hon ville inte få mig arg? Åh strunt i det. Du ska inte behöva komma emellan." Sa han trött och drack upp glaset och fyllde på det sista.
"Mer modern. Det är en väldigt bra tanke. " Sa han och flinade lite.

"Hon är så vänlig och rar. Jag hoppas hon blir bättre så hon orkar stå ut med dig." Han flinade och reste sig.
"Vi ses." Han gick ut från köket.

Dorian såg irriterat efter honom och kastade en handduk som låg på bordet rakt i hans huvud. Antagligen kändes det inte överhuvudtaget.
" Åh håll tyst." Muttrade han argt och drack upp blodet innan han ställde in i diskmaskinen och startade den och gick irriterat in på sin fars kontor.
"Far." Sa han och ställde sig tjurande i fönstret. Han hade egentligen ingen anledning att komma in dit men han kände ändå att han behövde vara här.

Tristan skrattade och såg på honom och plockade upp handduken.
"Det var ett skämt." Han såg på honom och såg sedan sig om ochförsvann n på sitt rum.
Maria satt i biblioteket och suckade.
"Han är på ditt kontor älskling." Hon såg ner i boken.

" Jag vill ändå inte prata med honom." Sa han argt och la armarna i kors. Han visste att han var barnslig men Willow fick ofta alla hans känslor att löpa amok.
" Bör man bryta någons förtroende om det är för den personens eget bästa?" Sa han och vände sig och tittade på Maria.

Maria skrattade till.
"Jag ser vart Dorian fått sitt humör ifrån." Hon lade handen över hans.
"Du har rätt Lathan och hon gjorde det för sin och Dorians skull. Hon vågade inte fråga med honom i närheten." Hon log.
"Hon var modig nog att fråga två av Italiens äldsta vampyrer."

Dorian stirrade irriterat på Maria.
"Ursäkta? Vad sa du? Vågade inte fråga med mig i närheten? Är detta nått slags skämt?" Sa han upprört och stirrade på henne och sedan på Lathan som la ned pappret han läste på och suckade.
"Dorian, snälla du. Det är inget du behöver oroa dig för." Sa Lathan och reste sig upp och Dorian stirrade på honom.
" Inget jag behöver oroa mig för? Jag behöver oroa mig om allting som rör henne." Utbrast han upprört och Lathan suckade.
"Detta är inget jag kommer tala med dig om fören du har lugnat ned dig. Och jag tycker inte man ska bryta någons förtroende." Sa han skarpt och tittade på Lathan innan han satte sig igen och tog upp pappret och fortsatte att läsa.

"Din far har rätt Dorian. " Hon såg på honom och såg sedan ner.
"Du väcker henne inte och frågar häller för gör du det tar jag din ring och ger dig utegångsförbud." Hon såg på honom med en arg blick.
"Lugna ner dig och andas djupare och sen pratar vi."

Dorian såg på Maria och flinade till, hon var galen.
"Min ring? Jag är inget barn. Du har ingen rätt." Sa han irriterat och Lathan släppte pappret och reste sig snabbt upp.
"Du beter dig som ett. Och du talar inte till min fru sådär, till din mor. Dorian gå ut, spring av dig detta och kom sedan tillbaka. Går du inte frivilligt kommer jag kasta ut dig." Sa Lathan och Dorian morrade argt men vände sig om och tog sig ut genom fönstret och började springa.

"Jag har uppfostrat honom bättre än så. Vi har uppfostrat honom bättre än så. Han var uppfostrad bättre än såhär. Men på senaste tiden." Sa Lathan uppgivet och satte sig trött ned i stolen och skakade på huvudet.