~Prs Med Remus Granger~

Jag fattade ingenting. Men När vi gått i Hogwarts ett tag drar han in mig bakom en staty.

Vi gick i en svart tunnel. Gången var bucklig och jag var hela tiden rädd att så i huvudet pga att jag var långvä...
"AJ!" utropade jag när huudet slog i taket.
"Vad är det sötis?" frågade Remus och jag tänkte att det var tur att det var mörkt pga att jag börjat rodna av smeknamnet.
"Jag slog i huvudet", muttrade jag. Remus gic fram till mig, gav mig en liten kyss å huvudet där jag slagit i.
"Bättre?" frågade han. Jag nickade.
"Nu är det det", sa jag.

Sirius flinade och tryckte på en knapp.
Plötsligt öppnades det en gång i statyn och Sirius och jag gick.

Plötsligt stannade jag upp.
"Hörde du det?" Frågade jag. "Det är någon som kommer", jag andades lite snabbare, vad kunde komma?
"Lugn älskling, det är ingen", sa Remus och tog min hand

Jag hörde en röst som sa:
"Lugn älskling!" Och började genast skratta.
Ingen annan kunde det vara.
Det var helt klart Remus.

"Men, men, HÖR DU INTE!?" I det sista råkade jag omedvetet höja rösten.
"Ta det lugnt, du vet att det bara är vi Marodörer som kommer in här", sa Remus. Han kramde om mig och jag slappna av lite

"JEEEEENN!" Ropade jag genom skratt salvorna.
"REEEMUS!" Ropade Sirius och vi började springa lite långsamt.

"Ja sa ju att någon var här", sa jag. Remus log och börja sakta gå vidare.

Efter en stund syntes det två siluetter.
"JEEEENN!" Ropade jag igen och sprang.

Jag stannade till men fortsatte gå, jag ville bort från 'rädslan' att krocka i taket.