The rich man's daughter(PRS)

"Håll dig kvar, så hämtar någon dig." sa Hilde lugnade, hon hade kunnat det men inte i det tillstånd hon var i. Hon var dock inte beredd på att John skulle falla bakåt och skrek till då han föll med en duns över hennes ena ben. Smärtan var enorm men att ha en död människa över sig var än värre, mest för Hilde hon ville inte ha med döda och göra. Hon mindes från barndomen och kvidande föll hon samman i en hög.
Lance såg de, såg Mona kallade till sig Monas fader och sprang ner till dem.

Mona snyftade igen men höll sig fast. Hon ville inte falla ner. Hon ville dock hemskt gärna släppa taget, hennes kropp värkte och var blodig, hon orkade inte. Hennes ena hand tappade taget om springan i väggen och hon kved till och försökte hålla sig kvar med den andra.

Lance klättrade upp och tog tag om hennes midja.
"Såja, håll dig i mig nu." sa han lugnande till henne och såg ner på de som samlats någon hade knuffat undan John från den orörliga Hilde och han sökte efter Monas far med blicken.

Mona tog krampaktigt tag i Lance och slöt ögonen. Hon ville inte se eller känna mer, bara vara med Lance.
Hennes far hade kommit ner och såg med avsky på liket men bekymrat på Hilde. Försiktigt bar han upp henne i sin famn.

Hilde stelnade till av rädsla då Monas far lyfte upp henne men kved till då John rullade av hennes fotled, bruten eller svårt stukad visste hon inte. Men hon var rädd, skrämd för Monas fader det hade hon alltid varit.

Lance bar försiktigt ner henne.
"Så nu blir det bra, han finns inte mer, nu ska du hem." sa han och kastade en blick på Monas far och Hilde. Han visste att fadern hatade flickan och nu gjorde hon ett mord med, hon låg illa till. Eller hade han ändrat mening?
Lance skickade hem alla laglösa till sig med lovord om att få bli rena, få kläder och en ordentlig festmåltid för dem och deras familjer liksom soldaterna med familjer.

Fadern gjorde inget utan bara räckte satte ner henne mot en vägg. Han var inte ond på henne, bara glad att hans dotter inte var död.

Mona kved till igen trots att hon var på marken. "Nej! Lämna mig inte!" bad hon Lance och tittade inte upp från hans bröstkorg. Hon ville komma med honom.

"Nej, du följer med hem till mig." sa han och såg på Monas far.
"Tar du med henne? Letar reda på Edward och tar med dem hem?" frågar han och sätter Mona framför sig på hästen, styr hem där han sätter tjänarna med att göra mat och badvatten till deras gäster, de som hjälpt till.

Monas far nickade och lyfte upp Hilde igen och satte henne på en häst framför sig och red sedan tillbaka till stolen där han hämtade Edward och de började rida tillbaka.

Mona lutade sig mot honom och sa inget på en lång stund. "Jag vill stanna hos dig även fast vi inte är gifta".

"Din far får vara med, vill inte att onda rykten sprids och vill att allt går ärbart till." sa Lance men han godkände det, han tog upp henne till sitt rum, la henne på sängen och började försiktigt tvätta henne.

Hilde var mer eller mindre förundrad över Monas far, nu satt hon framför honom på hästen med. Hade hon skymtat en blick av oro? Edward var där och snart kom de till borggården som var full med människor.

Mona snörpte lätt på munnen. "Men jag bryr mig inte om rykten" sa hon envist och då de kom fram till hans rum blundade hon bara och lät han tvätta henne. "John måste ha varit galen..." mumlade hon.

Så fort de kom fram till borggården så stelnade Monas far till och han verkade strunta i Hilde och hoppade av hästen och tog sig in.