(ORP) Hide, run, survive

Marbelle
Jag torkar bort fler tårar när hennes ögonlock faller igen och hon tappar medvetandet. Det kan gå bra. Det ska gå bra. Jag måste lita på att hennes immunförsvar klarar av det. Jag sjunker ner med ryggen mot trädet och lägger henne med huvudet i mitt knä. Härifrån flyttar jag mig inte förrän du har vaknat.

Olivia:
"Åh, Olivia!", säger mamma där hon står framför mig. Hon ser ut exakt som jag minns henne.
"Mamma", säger jag och ler. Hon springer fram och kramar mig.
"Men pappa, kom då", säger en ljus röst. Bakom mamma skymtar jag Hannahs ljusa lockar, och pappas siluett.
"Hannah! Pappa!", utbrister jag och de skyndar sig fram. Jag kramar dem båda länge.
"Ollie, du vet att du måste tillbaka?", säger pappa plötsligt. Det är klart jag vet.
"Ja", viskar jag. Mamma kysser mig på pannan.
"Vi vakar över dig, vi finns här", säger hon.
"Farväl...", viskar jag och ögonen öppnas. Mitt huvud ligger i Marbelles knä. Jag kastar mig bokstavligen mig över henne (xD), och kysser henne vilt.
"Du räddade mig", viskar jag och ler.

(Hahahaha jag dör cx)
Marbelle
Jag skriker till och skrattar när hon kastar sig över mig.
- Ta det lugnt. Skrattar jag och kramar henne hårt. Jag visste att du skulle klara det.

Miyako:
Jag går med snabba steg bort mot Olivia och Marbel.
Olivia har varit förgiftad och jag brydde mig inte.
Åhhhh jag slår mig för pannan.
Jag sätter mig bredvid Olivia.
Tar upp hennes hand och kramar den mjukt. Jag kollar henne djupt in i ögonen och säger
" Olivia. Förlåt att jag inte kom för att hjälpa dig. Det var ett så dumt val jag själv fattar att jag gjorde det! Jag trodde du skulle avsky och ingnorera min hjälp. Jag ville vara med dig!
Förlåt mig Olivia."
Jag håller orden om att jag tror hon försår mig inne för mig själv och en tår faller ner på min blus.
Jag kollar sorgset in i Olivias ögon igen.

Olivia:
Jag ler mot Marbelle, och plötsligt kommer Miyako.
"Miyako, herregud, det är inget att be om ursäkt för! Jag mår ju bra!", säger jag och ler, "det är jag som borde be om ursäkt, jag har nästan ignorerat dig hela tiden." Jag kramar henne försiktigt.

Marbelle
Jag ler tyst och sluter ögonen. Känner mig så otroligt utmattad av all oro, allt slit. Jag har inte sovit på evigheter. Jag somnar med huvudet mot Olivias axel.

Miyako:
Jag kramar henne tillbaka.
Det känns skönt att någon äntligen bryr sig om mig.
Jag viskar tyst i hennes öra så bara hon kan höra.
" Tack"
En tår från mitt öga faller ner och landar på hennes tröja

Olivia:
Jag smeker Marbelles kind, och kramar Miyako mjukt.
"Sov gott...", viskar jag i Marbelles öra.

(Seriöst..Varit borta en dag och ni har redan rollat tre sidor owo)

Ellie:
Står bara där som ett fån och tittar på när Olivia och Marbelle börjar kyssas, och Miyako och Cate verkar ju också vara med. Tar ett djupt andetag och biter mig i läppen. Kramar om Elsa och hon kramar mig automatiskt tillbaka.
Hon tar sin hand genom mitt nu korta hår och skrattar spänt.
"Kort nu igen?", mumlar hon och jag gör något som är en blandning mellan ett skratt och gråt.
Släpper henne sakta och tar henne mot en sten bort från dem andra.
"Alltså Elsa. Jag är så j*vla svag.. Jag är kär... Så kär att det nästan tar kål på mig i Marbelle men hon och Olivia är typ ett par... Alltså.. Jag kan inte förklara det, när jag nästan blev galen utan dig så var hon där och hon liknar dig sjukt mycket men är ändå speciell och -", torkar tårarna och tittar på Elsa.
Hon torkar bort en tår från min kind och ler mot mig.
"Ellie, du är den finaste människan i världen. Om hon inte ser det, är hon verkligen konstig"
Jag fnissar sorgset och suckar tungt.
"Men.. Jag undrar ibland om det hade varit lättare om jag bara.. Försvann", säger jag tyst och vänder blicken mot marken.
"Sluta nu! Vi klarar det här. Du, jag och.. Cate också", säger hon och tar min hand.
"Nej. Jag är trött på att gömma mig. Jag ska göra allt som krävs för att visa Marbelle min riktiga sida, om det är så det sista jag gör!", är jag nära på att skrika och ställer mig upp.
"Tack", säger jag sedan till Elsa och går bort mot dem andra.

Elsa:
Hennes samtal förvirrade mig lite, men fattar hur det är att vara kär så låter henne.
"Kan vi gå nu?", säger jag halv-spydigt och kollar äcklat på dem.
Och hon där vet säkert att Ellie är kär i henne och.. Usch.

(Elsa är lite elak i början xD)

(Det är Marbelle också just nu, i alla fall ur Ellies synpunkt..)
Marbelle
jag vaknar till och hinner se smärtan i Ellies ögon när hon vänder sig bort. Men vad fan. Jag suvkar och ställer mig upp. Elsa undrar om vi ska gå. Jag nickar tyst. Har bestämt mig nu. Jag ska hålla mig borta från de båda, inte skada någon mer.

(Hon kommer inte att lyckas but well cx)