LotR (Privat)

Keya kände sig mer och mer obekväm, "Jag går och lägger mig." sa hon och kom på fötter. "God Natt." sa hon och började ta sig mellan borden då en full storvuxen man tog tag i hennes arm och drog ner henne i sitt knä och grovt försökte ta sig in under hennes tunika samtidigt som han pressade sina läppar mot hennes. Keya var stel av skräck och kunde inte ens röra sig.

Banner bara nickade och följde efter henne med blicken. Han var redan på fötter innan mannens läppar ens hunnit snudda vid hennes. Och ännu snabbare hade han gått fram och dragit Keya ur greppet på honom. Men han sade ingenting, bara såg ner på honom.

"Så det är din kvinna?" sa mannen med en min som visade avsmak.
"Då vet du hur hon är? Omättlig, kvinnfolk är sådana." sa han skrockande och Keya kved till och kom intill Banner. Hon kände igen mannen från förr en av männen som förstört hennes liv.

"Hon är inte min kvinna, inte om hon inte önskar så" Han flyttade bort sig mot korridoren medan han pratade. Han ville inte ha något med mannen att göra, just nu ville han bara gå därifrån. "Hon är värd minst hundra av dig om inte mer. Adjö"

Mannen reste sig upp men var så berusad att han svärandes föll ihop och sedan glömde han dem. Keya darrade intill Banner, hon ville bort från dem.

Banner lade armen om hennes axlar och följde med henne upp till hennes rum. Där tryckte han nyckeln i handen på henne. "Nu klarar du dig"

"Kan du inte stanna?" bad hon med ynklig stämma, hon ville inte vara själv i rummet, inte nu. Konstig känsla var det att känna så.

Han slängde en blick ner mot korridoren. Sedan ryckte han på axlarna, vad kunde det göra för skada?
"Om du vill det så"

"Tack." sa Keya, tog nyckeln och låste. Hon såg sig om, en stor säng och en fäll framför brasan. Hon gick mot fällen, där skulle hon sova om hon kunde det. "Kom" bad hon, hon hörde själv hur hemsk hon lät, svagt och räddt som en kvinna hon avskydde det.

Han gjorde som hon ville och sjönk ner på fällen. Han knäppte händerna, vilade dem mot knät och såg på henne.