Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna känner hur någon springer förbi henne, Finnick. Han hade inte tänkt putta ner henne, såklart inte. Marvel hade trillat ner. Men sedan såg hon att Cato kom närmare. Hon började springa mot målet, men hon kände hur någon knuffade ner henne. När hon slog i vattenytan fick hon panik. Visserligen kunde hon simma, men paniken och rädslan fick något sorts grepp om henne. Minnen sen elstötarna for igenom henne och hon skriker. Sedan hör hon Finnicks röst säga lugnande ord medan han drar med sig henne till kanten. Han verkar ha dragit parallellen mellan huvudstadens tortering och vattnet. Hon hade ju i och för sig berättat det för honom.

"Johanna" skriker Thalia förfärat då Finnick drar upp Johanna och lägger henne på golvet. Alla samlas oroligt omkring henne, "Johanna." säger Thalia om igen och knäböjer vid henne liksom Finnick gör. Något var fel, något var hemskt fel, varför fick hon panik, varför skrek hon?...skrek....som när!! och plötsligt förstår hon. "Johanna, de är inte här, jag lover dig, du är trygg." säger hon lugnande och möter Finnicks oroliga blick ocg ser sedan ner mot Johanna.

Johanna bara fortsätter skrika. Det är precis som i en mardröm, bara att det är minnen istället. Men sedan då både Thalia och Finnick sagt lugnande ord en stund slutar hon att skrika. Istället skakar hon våldsamt. Hon sätter sig upp och stirrar på de alla, som om de vore fiender. Förutom Finnick och Thalia.

Thalia ser Johannas blick och med en blick på dem alla säger Thalia bara ett ord "Ut" och en efter en går de tills det bara är hon och Finnick kvar med Johanna. Finnick tar upp Johanna i hans famn för att hon skulle känna sig trygg och sluta skaka och Thalia strycker henne långsamt över håret och sjunger lågt godnattvisan hon sjungit för henne i spelen, då Johanna somnat lungt.

De andra lämnar rummet, tills bara Finnick och Thalia är kvar. Hon sitter sedan hos Finnick, med slutna ögon, tills hon slutar skaka medan Thalia sjunger den där visan som hon känner igen så väl.. den hon lugnat henne med i Hungerspelen. Johanna somnar till och med där hon sitter med ansiktet emot Finnicks kropp och lyssnar till Thalia. Men inte ens drömmarna blir lugna utav det, utan hon slår nästan upp ögonen direkt igen. Hela hennes kropp hade ryckt till. Men hon flyttade sig inte det minsta. Det bara kändes så tryggt där hon var..

"Såja såja." mummlar Finnick och Thalia fortsätter att sjunga lågt, vad skulle de annars göra? Det var bara att lugna henne och det verkade fungera till viss del i alla fall. Men nog var det ganska lustigt, det med Thalias sång. Hon vägrade att sjunga inför andra men ja, egentligen hade hon gjort det för hela Panem i spelen, fast det var gör Johanna hon sjöng. Sjöng för att lugna henne, sjöng som nu.

Johanna såg till sist upp. Mötte Finnicks blick, som var orolig för henne, och sedan såg hon på Thalia, som hade sjungit nästan konstant.
"Tack" säger Johanna, med en smått ostabil röst. "För .. att ni.. hjälpte mig" får hon fram. Hon hatade att låta såhär. Att ens verka svag var något hon hatade. Men hon lämnade inte Finnicks famn. Hon som hade blivit lugnad så många gånger, och lugnat honom minst lika många gånger, av att bara vara hos honom gjorde det så .. normalt. Åtminstone för henne själv.

Thalia ler mot henne, "Men självklart gör vi det, du gör ju det för oss." säger hon lugnande vilket hon visste att Johanna hade gjort för henne. Och ja hon gissade att det var så för Finnick. Egentligen visste hon inte vad som huvudstaden gjort med Finnick men efter vad de gjort med Johanna så gissade hon att hans alla tjejer i huvudstaden inte var hans eget verk, nej han hade blivit tvingad, det gisade hon i alla fall.

Johanna log tillbaka, men leendet försvann snart igen. "Jag vill inte det här" mumlade hon tyst för sig själv, men Finnick verkar ha hört det, då han börjar stryka henne lätt över håret. Antagligen för att undvika en ny panikattack från hennes sida. Johanna ser mot dörren i träningshallen. Ett ansikte syntes. Catos. Hur länge hade han varit där? Var de andra också där? Johanna gjorde en gest som sade att de kunde komma in igen. Hon såg hur han tvekade innan han gick in, emot dem.

Cato kom in och Thalia sa inget om det, Johanna tillät ju det trots allt. Efter Cato kommer de andra sakta och snyggt och samlas runt om dem. "Hur är det?" viskar Cato faktiskt oroligt fram mot Johanna, han kunde allt vara känslig när han ville.