The Marauders - Always and forever [SV]

Jag tycker det är OK att shippa vänner om författaren själv skrivit om att de är förälskade, t.ex. då Ron och Hermione Men jag gillar inte när man shippar två som bara är vänner i böckerna/filmerna...

NO OFFENSE GUYS WHO SHIPS FRIENDS.

THIS! Precis min mening.

Friends are friends ♥ CX Men alla får shippa vilka de vill, of course

Awesooooooooome♥♥♥♥♥♥

Ja annars skulle ju halva fandomen vara väck x)

(Haha jag kom och tänka på ett Hp-skämt nu

Dear Movie-watchers-not-book-readers,
Stop shipping my man with Hermione because they danced together. That didn't really happen.
Sincerely,
Ginny Potter.)

suveränt

NTonks: Det är inte så att jag inte håller med dig men jag kan förstå det där bravest-man-I-ever-knew för han

Haha okej jag tycker inte det är så fruktansvärt modigt att döda någon om han bad om att bli dödad, men utan olika åsikter skulle världen vara tråkig x)

Och....Snape gick aldrig över på onda sidan på riktigt. Och han försökte inte skada George. Han försökte träffa en dödsätare som höll trollstaven riktad mot en Harry. Och det var Snape som sa till Mundungus att de skulle använda polyjuiceelixir.

Kapitlet var BÄST!

Kapitel 53
Något att berätta
juli 1995

’’Remus? Jag… jag måste säga en grej.’’
Remus tittade upp.
’’Är något fel?’’
’’Nej, nej… jag bara…’’
Sirius damp ner på stolen på andra sidan bordet som Remus satt vid. Han suckade.
’’För femton år sedan’’, började han, och pillade lite på sin trasiga lillfingernagel. ’’Jag… jag är så ledsen att jag inte berättade för dig att vi bytt hemlighetsväktare. Jag är ledsen att jag inte litade på dig. Jag var bara så… rädd och förvirrad, jag blev helt paranoid…’’
’’Inget ett tala om’’, sa Remus och log. ’’Jag förstår, det var precis likadant för mig. Allting kändes så otryggt och stressigt helatiden när man visste att man själv eller någon man tyckte om kunde dö närsomhelst.’’
’’Men allt hade varit så… så mycket lättare om jag bara berättat. Så mycket lättare för dig, för mig, för Harry. Kanske Peter inte ens hade vågat förråda Lily och James om han visste att han inte skulle ha någon chans att skylla ifrån sig.’’
’’Sirius, sluta nu. Alla kan göra misstag, eller hur?’’
’’Men det var ett stort misstag…’’
’’Nej, det var ett litet misstag som fick dåliga påföljder. Mitt misstag till exempel, att vara ute på kvällen helt själv när jag var åtta år. Det var ett litet misstag men jag kommer att få sota för det resten av mitt liv’’, sa Remus med dov röst.
’’Det är skillnad! Du kunde ju inte veta!’’
’’Och det kunde ju inte du heller! Tänk om du hade berättat för mig och det faktiskt hade varit jag som var spionen?
Sirius tystnade.
’’Jag… jag vill bara säga att jag är ledsen. Du vet att jag aldrig egentligen skulle tro att du var spionen.’’
’’Jag vet’’, sa Remus.
I nästa ögonblick sprakade det till och ett ’’Hallå?’’ hördes ute i vardagsrummet. Remus skyndade dit.
’’Sirius, kom hit!’’ ropade han. ’’Det är Dumbledore!’’
Sirius gick försiktigt in i vardagsrummet, och mycket riktigt var det Albus Dumbledores ansikte som syntes i brasan.
’’Goddagens’’, sa Dumbledore. ’’Går allt bra?’’
’’Öh, allt går fint…’’
’’Lysande! Nu har alla fenixordens medlemmar skickat en uggla till mig, och det verkar som om alla är beredda. Vi måste bara ha ett ställe att ha som högkvarter…’’
’’Jag vet!’’ sa Sirius så plötsligt att både Remus och Dumbledore hoppade till. ’’Grimmaldiplan!’’
Remus kollade konstigt på honom.
’’Va?’’
’’Grimmaldiplan! Det är ju mitt nu, och tro mig, jag kommer aldrig vilja bo där.’’
’’Lysande!’’ sa Dumbledore igen.
Sirius kollade på Remus som förbryllat kollade tillbaks på honom.
’’Vad?’’ sa Sirius. ’’Det är väl bara bra att det kommer till användning?’’
’’Javisst, men…’’ sa Remus, men han avslutade inte meningen.
’’Så, Sirius, jag vill inte vara påträngande men saker och ting är ganska bråttom’’, sa Dumbledore
“Självklart”, sa Sirius. ’’Kom dit närsomhelst.’’
’’Jag tänkte’’, sa Dumbledore. ’’Att jag kunde komma hem till dig imorgon, Remus, och ta med mig Sirius. Det är några saker som måste fixas vid högkvarteret. Och det lilla faktumet att jag inte vet vad det ligger.’’
“Självklart”, sa Sirius igen. ’’När då?’’
“Sent”, sa Dumbledore. ’’Vid tretiden på natten mellan onsdag och torsdag.’’
’’Det är tisdag idag’’, sa Remus när han såg Sirius frågande ansiktsuttryck. När man inte gör någonting på dagarna blir nog tiden och veckodagarna lite meningslösa.
“Okej”, sa Sirius. ’’Tack så mycket.’’
’’Oh, det är jag som ska tacka!’’ sa Dumbledore. ’’Det var mycket praktiskt att vi kunde få tag på ett högkvarter så pass snabbt. Jag är mycket tacksam.’’
Med de orden var han borta och Sirius och Remus reste sig upp.
“Grimmaldiplan”, sa Remus eftertänksamt. ’’Jag hade ingen aning om att det var ditt nu. Din bror då?’’
“Död”, grymtade Sirius. ’’För flera år sedan.’’
’’När du satt i Azkaban?’’
’’Innan dess.’’
Remus såg på honom men Sirius undvek bestämt hans blick.
’’Varför sa du inget?’’ sa Remus efter ett tag.
Sirius kollade ner i marken.
’’Sirius…’’
’’Det var ingen stor grej, okej? Min bror var en dödsätare, och varje dödsätare som försvann var en stor vinst!’’
’’Men det var ju din bror…’’
’’Och? Jag rymde, Remus! Jag har inte haft ett enda broderligt, trevligt ögonblick med Regulus. Jag har inte ett enda fint minne. Det var han som var den perfekta Black, och jag var bara en stor kladdig skamfläck för familjen.’’
’’Det spelar väl ingen roll, det var din…’’
’’Regulus var aldrig min bror! Visst, vi hade samma föräldrar och våra DNA matchade, men vi var aldrig riktigt bröder…’’
Remus tystnade och kollade fundersamt på Sirius.
’’Jag är ledsen att det blev som det blev med din familj…’’
’’Var inte det, det finns ingen anledning. Jag bryr mig inte ett skvatt.’’
’’Okej då… men du, hur kommer det sig att du kom och tänka på det nu? Med huset menar jag?’’
Sirius höjde på ögonbrynen.
’’Vad? Jag tänkte bara att det inte kommer finnas så mycket jag kan bidra med. Dumbledore behövde ett hus, jag hade ett hus, snipp, snapp, slut. Det var väl bra?’’
’’Det var otroligt bra.’’
’’Då så.’’
Remus suckade och satte sig ner på en stol. Sirius insåg plötsligt hur mycket han hade förändrats – de var trots allt inte tjugo längre. Håret hade grånat, bekymrade rynkor fanns här och var i ansiktet, och den annars ganska glada minen hade fastnat i en orolig och sorgsen blick. Remus var dessutom mycket blek och såg nästan illamående ut.
’’Mår du bra?’’ frågade Sirius tvekande. Remus kollade upp.
’’Ja, visst… påväg att bli fullmåne, vet du...’’
’’Det känns konstigt. För tjugo år sedan brukade det innebära något positivt.’’
Remus kollade upp och försökte sig på ett leende, men det såg bara konstgjort ut.
’’För tjugo år sedan var allting något positivt. Vi var unga, glada, Lily och James levde, vi hade hela livet framför oss, allting skulle precis ta fart...’’
’’Vilken tanke gör mest ont?’’ frågade Sirius med konstig röst. ’’Att tänka. Om Lily och James.’’
’’Jag tror...’’ sa Remus långsamt och tänkte efter. ’’Att det som känns värst är att de hade kunnat sitta här med oss idag. Vi hade kunnat sitta här allihop just nu...’’
Sirius vände sig bort och Remus förstod att han måste ha blivit tårögd.
’’Om jag bara inte hade bett de byta till Peter’’, sa han med grötig röst.
’’Sirius, börja inte med det där nu...’’
’’Vad? Allt är mitt fel ju, enbart! Jag satt där, i köket, med James... det var näst sista gången jag såg honom! Han såg så ängslig och oroad ut... tveksam, men jag övertalade honom ändå... sa att det var bättre att byta till Peter!’’
’’Sirius, lägg av nu!’’ röt plötsligt Remus och Sirius hoppade till. Remus, som alltid brukade vara så lugn...
’’Det finns två personer att skylla på, Sirius, den första är Voldemort och den andra är Peter! Han var vår vän, eller hur? Ingen hade någonsin anat att han skulle...’’
Remus avslutade inte meningen, men det gjorde ingenting. Sirius förstod ju ändå.

På kvällen då de gick och lade sig funderade de båda på hur mycket som hade förändrats. Remus märkte tydligt att Sirius var mer dyster och lättirriterad nu för tiden – hans livfulla, glada, spralliga personlighet var som bortblåst även om han var samma... samma Sirius.
Smilgroparna var ersatta av bekymrade veck och de vanligtvis pigga ögonen var trötta och insjunkna.
’Det kanske bara är att inse’, tänkte Remus dystert när han släckte lampan och lade huvudet på den fluffiga kudden. ’Marodörerna var en barnslig klubb för tonåringar. Lily och James är borta men det är dags att gå vidare. Det är trots allt mörka tider som väntar. Och sålänge jag har Sirius med mig kanske inte allt blir riktigt lika outhärdligt.’