Hogwarts yngre dödsätares kärleks historia

Ni är verkligen grymma!♥
Här är ett nytt kapitel Hoppas ni gillar det!


Kapitel 37


Draco


Soliga maj månad kom och Draco blev allt mer desperat. Tiden började ta slut nu för att kunna slutföra uppdraget och han började bli ruskigt rädd nu. Hjärtat slog panikslaget varenda gång han tänkte på det och hjärnan fylldes med stressade tankar. Han kände sig alltid på gränsen till tårar nu för tiden, både för att han saknade Hermione så att det värkte i hela kroppen och för att uppdraget inte skulle lyckas.
Hermione… Han saknade henne igen, men nu på ett annat sätt. För nu hade han fått känna hur det var att vara riktigt nära henne nu. Att prata med henne, att skratta med henne ,att kyssa henne, att känna smaken av hennes varma tunga… Tårarna trängde upp i Dracos ögon men han tryckte bestämt tillbaka dem. Nej, han skulle inte gråta nu.

Uppe i Stora salen var det fullt med folk som högljutt åt frukost, trots den tidiga timmen. Det kastades glåpord mellan borden och det märktes tydligt att quidditchfinalen närmade sig.
Draco slog sig ner vid Slytherinbordet mittemot Blaise.
”Morrn” hälsade Blaise glatt.
”God morgon” sade Draco och försökte låta så neutral som möjligt. Han förvånade sig själv över hur verklighetstrogen han lät.
Draco tog en skål med gröt och började snabbt att skyffla i sig, det var lördag idag och han skulle tillbringa hela dagen i Vid-Behov-Rummet.
”Hungrig?” flinade Blaise.
Draco svalde fort för att kunna svara, men han råkade istället sätta i halsen och började hosta våldsamt. Han kände hur han blev röd i ansiktet och tårar rann ur ögonen på honom.
”Ja, lite” flämtade han fram och försökte flina. Blaise skrattade åt Dracos min.
Plötsligt dök Hermione upp från ingenstans och satte sig vid Gryffindorbordet, med ryggen åt hans håll.
Draco reste sig upp.
”Vi ses senare” sade Draco snabbt.
Blaise vände sig om och upptäckte Hermione.
”Okej, vi ses” sade han med ett förstående uttryck i ansiktet.
Draco gick snabbt ut från Stora salen och styrde stegen mot sjunde våningen.

Två timmar senare rann bägaren över för Draco och han kände hur tårarna vällde återigen upp i ögonen. Han rusade ut från Vid-Behov-Rummet, ner mot pojkarnas toalett.
Väl där inne ställde han sig framför ett utav handfaten och såg på sig själv i spegeln. Hans tidigare vackra drag, hade bleknat bort och istället ersatts av en urholkighet i ansiktet. Hyn hade fått en skum grå färg. Synen skrämde honom faktiskt och han tog ett krampaktigt tag i handfatet.
”Har det hänt något?” frågade plötsligt en gnällig flickröst och Draco hoppade till.
”Shit vad du skräms Myrtle!” utropade han irriterat.
”Har det hänt något?” frågade Myrtle igen.
Draco började att gråta, tårarna sprutade ur ögonen på honom och han darrade våldsamt.
”Snälla, vad är det? Du kan berätta för mig, jag kan hjälpa dig!” nynnade Myrtle och lät läskigt lik Pansy.
”Ingen kan hjälpa mig!” viskade han. ”Det kommer aldrig fungera! Han kommer döda mig…”
Draco tog ett djupt andetag, svalde och tittade upp i den spräckta spegeln. Rädslan och sorgen ersattes på en gång av en het ilska. Han blev faktiskt riktigt jäkla förbannad. I spegeln såg han Potter.

åh mer plz annars kan jag inte sova!

Jättebra! Men snälla, INTE SLUTA MITT I DET SPÄNNANDE!

Nu kommer jag sova gott ♥ Super!

Jättebra

ÅMAJGÅDD! 8'3

OHH! MER!! 8D

Ett nytt kapitel is here! Inte supermega bra, men men... Hoppas ni gillar det i alla fall


Kapitel 38


Hermione


”Harry, hur kunde du använda en okänd förbannelse på Malfoy? Han kunde ju ha dött!” skällde Hermione på Harry. Tårar närmade sig hennes ögonvrå, men hon sköt tillbaka dem, gråta kunde hon göra sen, när hon var ensam.
”Det var ju inte meningen!” sade han tonlöst tillbaka. De var ensamma i uppehållsrummet.
”Harry tänkte du ens på konsekvenserna när du kastade den?!”
”Inte riktigt Men han försökte använda Cruciatusförban…”
”Jag vet! Jag vet Harry men ändå!” Hermione rusade upp till flickornas sovsal som tack och lov var tom. Nästan alla åt middag nu. Hermione kastade sig på sängen och grät i kudden.
Draco var skadad och låg i sjukhusflygeln. Hon kunde inte hjälpa honom och det var antagligen hennes fel att han låg där. Denna tanke fick henne att gråta ännu värre och skuldkänslorna värkte i hela kroppen på henne. Kudden blev alldeles blöt av salta tårar och Hermione vände irriterat på den och fortsatte gråta men tystare och sorgligare.
Snart blev ögonlocken tunga och Hermione sjönk in i en djup sömn.

Hermione vaknade med ett ryck. Mörkret i rummet och Parvatis och Lavenders tunga andetag talade om att det var natt.
Hermione gick upp ur sängen och smög ut i badrummet för att duscha. Hon hade bestämt sig för vad hon skulle göra.

Hermione öppnade försiktigt sjukhusflygelns dörr och smög in. Hon riktade staven mot madam Pomfreys dörr och viskade ”muffliato”.
”Draco” viskade hon och Draco hoppade till och han såg sig panikslaget om. Sen fick han syn på Hermione och hans ansikte sprack nästan upp i ett leende, men han verkade samla sig och försökte hålla dem neutrala. Hela hans kropp var inlindad i bandage och Hermione tårar började att rinna längs kinderna på henne.
”Åh Draco!” viskade Hermione och rusade fram till hans säng. ” det är mitt fel alltihop! Förlåt!” Hermione sjönk ner vid hans sida och tog hans ena hand.
Draco såg förskräckt på Hermione.
”Nej Hermione! Det är inte alls ditt fel!” sade Draco och lyfte sin hand mot hennes kind för att smeka den. Det fick Hermione bara att gråta ännu mer. Men det var det här hon längtat efter. Att få känna hans beröring och prata med honom igen.
”Jag älskar dig Hermione” viskade han och försökte böja sig fram, men föll stönande tillbaks. Hermione torkade sig i ansiktet och satte sig så nära att deras läppar nästan nuddade vid varandra.
”Jag älskar dig Draco” viskade hon och kysste honom.

ÅHH! SÅ BRA!

Så jeevla bra!