Voldemorts dotter och fången från Azkaban

kanske 2? xD hahah min humor asså

OMD! Du skriver så himla bra! :'

haha kanske det jag får se hur många kapitel det blir

Tack så mkt ♥

HEJ JAG FATTAR INTE EN SAK ÄR DET INTE HARRY KARTA
FÖR DU SKREV JU så här
”Jag sitter faktiskt här med Marodörkartan och kollar på skolområdet. Jag har alltid gillat den här kartan och jag har ett särskilt band till Marodörerna eller i alla fall två av dem. Men jag tänker inte säga vad. Nej nu tänker jag åka till Hogwarts.”
_________________________________________-
läs min FF varför jag
http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=7904&page=3

jo det var Harrys karta du får se hur Cara får tag på den :p

ohh jag fatar
men är hon släck med två MÖRO

ja :p nej det är hon itne :p haha o jag sitter o skriver på nästa kapitel nu :p vi får se när jag är klar :p

Hoppas det kmr snart

ja det kommer nu

Kapitel 18: Det var inget roligt skämt, Sirius!

”Idag berättar jag faktiskt från Hogwarts. Jag har saknat den här skolan och det känns som om det var igår jag lämnade den, tänk att det gått tre år redan. Ibland undrar jag vart alla år tog vägen. Tryck på knappen innan jag ångrar mig och lämnar er utan berättelse.”

Mina vänner stirrade dumt först på mig, och sedan på de andra två innan de utbrast
”Ni är ju vrickade, alla tre!” sa Ron
”Det är löjligt.” sa Hermione och mötte min blick.
”Peter Pettigrew är död!” sa Harry. ”Och han dödade honom!”
Harry pekade på Sirius som såg ut som han skulle gå till anfall.
”Det var min avsikt”, morrade Sirius och visade tänderna och jag tänkte åter på hunden. ”Men lilla Peter lyckades överlista mig. Fast inte den här gången ska han inte lyckas.”
Sirius gjorde ett utfall mot Ron, som skrek till av smärta när Sirius la sig över hans ben.
”Sirius, nej.” skrek Lupin och kastade sig efter sin vän och drog bort honom från Ron. ”Vänta! Du kan inte göra så där… De måste förstå varför… vi måste förklara för dem…”
”Vi kan förklara efteråt!” morrade Sirius och försökte komma los för att komma åt Peter som kravlade och rev Ron i ansiktet för att försöka komma loss. Jag tog ett steg och ställde mig mellan dem och Sirius blängde argt på mig
”Cara flytta på dig!” morrade han åt mig men jag såg lugnt på honom.
”De har rätt att få veta Sirius. Du kan inte bara mörda honom, Scabbers har varit Rons husdjur och Harry har rätt att få veta.” sa jag och Sirius slutade kämpa i mot Remus men han släppte inte råttan med blicken och Ron fick kämpa för att hålla fast honom.
”Ja låt gå då.” svarade han och jag log lätt mot honom. ”Berätta hur mycket du vill för dem. Men skynda dig Remus. Jag vill äntligen begå det mord jag blev satt i fängelse för.”
Remus släppte sin vän som ställde sig rakryggad upp.
”Ni har en skruv lös, alla tre.” Sa Ron och sökte Harry och Hermiones blick för att få stöd. ”Jag har fått nog av det här. Jag går nu.”
Ron ställde sig upp på det friska benet och jag drog staven.
”Nej det gör du inte Ron! Jag har lovat att hjälpa Sirius! Och Harry ska få veta sanningen om det så är det sista jag gör, så sätt dig ner. Och släpp inte Peter” sa jag och nästan morrade. Sirius såg snabbt på mig och log lite innan han vände sin mördande blick mot Scabbers.
”HAN ÄR INTE PETER! HAN ÄR SCABBERS!” skrek Ron och försökte hålla fast Scabbers, som kämpade så i mot så mycket att Ron tappade balansen och Harry fick tag i honom i sista stunden och satte honom ner på sängen. Harry slängde en arg blick mot mig och jag sänkte staven. De gröna ögonen vändes sedan mot vår lärare.
”Det fanns vittnen som såg Pettigrew dö. En hel gata med människor…”
”De såg inte de som de trodde att de såg!” Svarade Sirius ilsket medan hans stirrade på Scabbers som vred och vände sig i Rons sönderbitna händer. Jag såg på samlingen i rummet, Sirius såg ut som om han kunde döda när som helst, Ron såg ut som om vi alla blivit galna, Lupin såg ut som om allt var självklart, Harry såg ut att vilja döda Sirius när som helst och Hermione försökte studera allt och komma fram till vem som ljög.
”Alla trodde att Sirius mördade Peter.” sa Lupin och nickade instämmande. ”Jag trodde det själv… tills jag såg kartan. Den ljuger aldrig! Den visar att Peter lever och det är honom Ron håller i.”
Harry och Ron såg på varandra och de måste tro att vi var galna. Jag förstår dem jag hade antagligen trott det samma. Den som tog till orda var faktiskt Hermione, hon verkade bestämt sig för att försöka få Lupin att förstå hur orimligt det var.
”Men professorn…Scabbers kan inte vara Pettigrew…det kan inte vara sant, de vet ni…”
”Varför kan de inte vara sant?” frågade Lupin lugnt precis som han brukade göra under lektionerna.
”Därför att folk borde veta om Pettigrew var animagus. Ministeriet kollar upp alla som försöker förvandla sig till djur och det har bara funnits sju häxor och trollkarlar med betäckningen under det här århundradet och Pettigrews namn var inte med på den listan…”
”Hermione, bara för att man är animagus behöver man inte vara registrerad. Ingen av dem är!” sa jag och hon mötte min blick.
”Precis. Ni har rätt båda två, ministeriet kollar upp alla som försöker bli animagusar men precis som Cara säger så är inte någon av mina vänner registrerade animagusar.”
”Om du tänker berätta hela historien för de, så raska på, Remus.” morrade Sirius, som fortfarande hade blicken på Scabbers. ”Jag har väntat tillräckligt länge.”
Jag såg på honom.
”Lugna dig Sirius! Låt Lupin berätta det. jag lovar att Peter inte försvinner.” sa jag till honom och la min hand på hans axel, han slappnade av lite men inte tillräckligt för att inte kunna hoppa på Peter när som helst. Lupin betraktade oss och nickade sedan.
”Som du vill…men du måste hjälpa mig, Sirius. Jag känner bara till början…”
Lupin avbröt sig tvärt då det hörde ett högt knarrande bakom honom. Sovrumsdörren hade glidit upp av sig själv. Jag vände min blick mot den men det var ingen där. Lupin stegade iväg och kikade ut på trappavsatsen.
”Ingen här…”
”Det här huset är ju hemsökt!” sa Ron
”Det är det visst inte”, svarade Lupin och såg fortfarande på dörren med förbryllad min. ”Spökande stugan har aldrig varit hemsökt! Skriken och tjuten som byborna hörde kom från mig. Det är här hela historien börjar…med att jag blev varulv. Inget av detta hade hänt om jag inte blivit biten som liten. Mina föräldrar försökte med allt men inget funkade. Elixiret som Snape framställer åt mig är en ny upptäckt. Det gör mig ofarlig för min omgivning, om jag dricker det innan fullmånen så kan jag krypa ihop som en harmlös varg på mitt rum och vänta på att förvandlingen ska gå över. Men innan stormhatselixiret uppfanns blev jag ett fullblods monster en gång i månaden och att komma in på Hogwarts verkade som en hopplös dröm, men sen blev Dumbledore rektor och han hade medlidande med mig och sa, att så länge vi vidtog åtgärder fanns det ingen anledning till att stänga mig ute från skolan…” Lupin vände sin blick till Harry. ”Jag berättade för dig för flera månader sedan att Det piskande pilträdet planterades när jag gick på skolan, sanningen är att det planerades för att jag började här. det här huset…gången…ja allt byggdes för att jag skulle börja på skolan. Jag smugglades ut en gång i månaden för att förvandlas här. Mina förvandlingar på den tiden var fruktansvärda. Att förvandlas till varulv är hemskt och när jag inte hade någon annan att bita bet jag och rev mig själv. Byborna trodde att det bodde extremt aggressiva och vilda spöken i stugan och Dumbledore uppmuntrade ryktena, och trotts att stugan stått tom i flera år vågar inte byborna närma sig den. Men bortsätt från mina regelbundna förvandlingar var jag lyckligare än någon sin. Jag hade tre underbara vänner, Sirius, Peter och så klart din pappa, Harry. James. Mina tre vänner kunde så klart inte undvika att lägga märke till att jag försvann en gång i månaden, jag hittade på alla möjliga historier. Jag var rädd att de skulle överge mig och de fick reda på sanningen. Men precis som Cara och Hermione så listade de ut det. men i stället för att överge mig gjorde de något som inte bara underlättade förvandlingarna utan också gjorde dem till de bästa dagarna i mitt liv, var och en av dem blev en animagus.”
”Min pappa också?” sa Harry förvånat och jag undrar hur mycket de dolde för honom?
”Det kan du lita på. Det tog dem nästan tre år att komma på hur de skulle göra. Och det var tur att Sirius och James var skolans smartaste elever för det är väldigt komplicerad och Peter behövde all hjälp han kunde få. Men under vårt femte år lyckades de och var och en av dem kunde förvandla sig till ett djur efter behag. Och nu kunde de hålla mig sällskap. En varulv är bara farlig för människor förstår ni. De brukade smyga ut under James osynlighetsmantel och Peter som var det minsta djuret kunde springa fram till knölen på trädet och trycka på den, så de kunde smyga ner och göra mig sällskap. Och i deras sällskap blev jag mindre farlig, jag var fortfarande i min varg kropp men mitt sinne blev mindre rovdjursaktigt.”
”Skynda dig Remus.” sa Black otåligt utan att sluta stirra på Peter.
”Jag är snart klar Sirius. När mina vänner kunde förvandla sig till djur öppnades en helt ny värld för oss. Det dröjde inte länge förens vi lämnade stugan. James och Sirius förvandlade sig till stora djur så de kunde hålla mig i schack. Vi smög omkring på skolområdet och nere i byn och jag tror inte någon annan elev har sätt lika mycket av Hogwarts och Hogsmeade som vi har gjort. Det var därför vi bestämde oss för att rita Marodörkartan och signera den med våra smeknamn, Sirius var Tramptass, Peter var Slingersvans och James var Tagghorn.” förklarade Lupin och Harry var på väg att fråga något men Hermione avbröt honom.
”Men det var ju fortfarande en farlig lek, tänk om du hade sprungit ifrån dem och bitit någon.”
”Det är en tanke som fortfarande förföljer mig.” sa Lupin tungt. ”De höll på att gå galet flera gånger. Men vi skrattade åt det efteråt. Vi var unga och tanklösa. Ibland känner jag mig förstås skyldig för att jag svek Dumbledores förtroende. Han hade antagit mig som elev på Hogwarts trots att ingen annan rektor hade gjort det, och han hade ingen aning om att jag bröt mot de regler han satt upp. Sedan hade jag fått mina vänner att bli animagusar utan att registrera mig. Men jag lyckades alltid glömma mina skuldkänslor när vi satte oss och planerade nästa månads äventyr. Och jag har inte förändrats…” Lupins ansikte hårdnade och jag hörde självföraktet i hans stämma och jag förstod honom. Det var så jag hade känt förra året för att jag inte talade om för honom vad jag visste om Hemligheternas kammare. ”Hela det här året har jag kämpat med mig själv och undrat om jag skulle berätta för Dumbledore att Sirius var en animagus. Men jag gjorde det inte. Därför att då skulle han få reda på att jag hade svikit hans förtroende…och Dumbledores tillit har betytt allt för mig. Han släppte in mig på skolan, han gav mig arbete, fast att folk har flytt mig hela mitt liv och jag har inte kunnat få någon anställning på grund av vad jag är. Och därför intalade jag mig själv att Sirius hade tagit sig in på skolan med hjälp av svartkonster som han lärt sig från Voldemort…och inte för att han var animagus…Så på sätt och vis har Snape haft rätt om mig hela tiden?”
”Snape?” spottade Sirius fram och jag suckade. Var de tvungen att hata varandra så mycket? Sirius vände sin blick för första gången på länge till sin vän. ”Vad har Snape med saken att göra?”
”Han är här, Sirius”, svarade Lupin tungt. ”Han är också lärare på Hogwarts.” Remus såg på mina tre vänner. ”Professor Snape gick i samma årskurs som oss på skolan. Och han försökte få Dumbledore att inte anställa mig och han har hela året sagt att jag inte är att lita på. Han har sina skäl… Sirius spelade honom nämligen ett spratt som nästan tog livet av honom, ett spratt som jag också var med på…”
Jag hörde Sirius grymta.
”Det var rätt åt honom.” sa han och log elakt. ”Han smög alltid omkring och försökte få reda på vad vill höll på med…hoppades att han skulle kunna få oss avstängda från skolan…”
”Det var inte roligt skämt Sirius! Ni kunde ha dödat honom! Och vad hade ni gjort då?” sa jag argt till honom, Sirius hoppade till, han var inte beredd på att jag skulle försvara honom. Harry och Ron tittade konstigt på mig. Remus såg lugnande på mig
”Ta det lugnt Cara, Snape är inte helt oskyldig han heller.” svarade han
”Det vet jag väll! Jag har aldrig påstått det heller. Men ni gick för långt den gången!” sa jag argt och de andra tittade först på mig och sedan på professorn.
”Cara har rätt. Ni förstår Severus var väldigt intresserad av vad jag försvann varje månad. Vi…öh…gillade inte varandra särskilt mycket. Och han tyckte särskilt illa om James. Jag tror han var avundsjuk, tror jag, på att James skicklighet på quidditchplanen.” Sa Lupin och mötte min blick. Dra den om jultomten också tänkte jag men sa inget. Jag tänkte inte tala om varför Severus egentligen hatade James. ”I alla fall så såg Snape mig gå över skolområdet en kväll tillsammans med madam Pomfrey, hon följde mig bort till det piskande pilträdet och Sirius tyckte det skulle vara…öh…skojigt att berätta för honom om knölen. Och Snape prövade förstås och han kom hela vägen till huset när han stötte på en fullvuxen varulv. Det hade kunnat gå riktigt illa om James inte hade fått reda på vad Sirius hade gjort och skyndat efter Snape. Han skyndade efter honom och släpade med honom tillbaka med risk för sitt eget liv. Men han hade redan sätt mig och Dumbledore förbjöd honom att berätta det för någon, men efter den kvällen visste han vad jag var…”
Lupin mötte min blick och jag stirrade på honom och sedan argt på Sirius, men ingen av oss sa något. Hermione förstod mig, men Harry och Ron flackade med blicken mellan oss och försökte förstå vad vi pratade om. Harry vände sedan blicken mot Måntand
”Så det är därför Snape inte tål er, professor Lupin.” Sa Harry långsamt. ”För att han tror ni var med på Sirius skämt?”
”Det stämmer.” ljöd en kall och hånfull röst bakom Lupin, jag kände genast igen rösten och Severus drog av sig osynlighetsmanteln och stod bakom Lupin med staven riktad mot honom.

”Nu avslutar vi här. Jag kommer ihåg att jag hade så blandade känslor när Severus dök upp. Hela den kvällen var väldigt besynnerlig. Nej men nu tänker jag åter gå till att vandra runt i korridorerna en stund.”

*Kash*

azum as always