Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Rowan ångrade nästan att han sagt något, han hatade att behöva se henne så upprörd. Samtidigt kändes det som rätt val att inte hålla det hemligt för henne heller, inte nu med allt runtom.
"Jag vet inte, jag vet inte mer än så än." sade han, önskade att han visste mer. Önskade att han kunnat bege sig dit, ville finnas där för dem. Det kändes som att han ständigt slets åt olika håll idag - han ville ge sig dit, men ville inte heller lämna Thessas sida. Särskilt inte nu. Han satte sig på sängkanten och lade armen omkring henne, drog henne lite intill sig.
"Vi ger det en stund och ser om Ivor lyckas ta reda på mer, så ser vi vad vi kan göra." Vad kunde de reellt göra? Han visste inte än vad det skulle kunna vara, men något måste de kunna hjälpa till med. Hans tankar avbröts av att dörren öppnades igen, och lättat såg han Aiden och Gwen komma in istället för en ilsken dvärg denna gången.
"Hej. Vart har ni hållit hus?" Frågade han, det var ett bra tag sedan de först skickat efter dem. Kanske inte helt olikt prinsen dock.

Gwen följde tätt efter Aiden, kände sig lite påträngande som besökte i en så personlig stund men hon anade också att Aiden inte skulle ta ett nej till att följa med. Hon skulle ju förhoppningsvis nu även bli en del av familjen snart. Ännu en ovan tanke med det - skulle det här nu verkligen bli hennes hem? Hon försökte lägga alla de tankarna åt sidan så länge och istället fokusera på stunden. Hon följde Aiden in i rummet och såg på den lilla flickan, otroligt söt var hon.
"Grattis." Sade hon med ett leende bort mot Rowan och Thessa.

”Okej.”, svarade hon och torkade bort tårarna med baksidan av sin hand. Hon litade på Ivor. Han skulle göra ett bra jobb. Han kände ju Erland och Sienna med. Hon ville inte ens tänka på vad det skulle innebära att Philip fick reda på att Finnigan varit där. Han skulle inte ta det så bra. Eller skulle han inte ta det alls?
Så bröts deras stund av att dörren till deras rum öppnades och Aiden och Gwen visade sig inne i rummet. ”Åh, ni är äntligen här. Aiden!”, sa hon lättat och sträckte ut en hand åt sonens håll. ”Och Gwen, kom du med. Titta här, Aiden. Här är din syster- Aerwyn. Visst är hon fin?” Thessa lyckades på något sätt skjuta undan tankarna om Sienna och Erland just nu. Det skulle hon ta itu med sedan. Nu ville hon fokusera på sin familj igen. Det var stort att Aiden skulle få träffa den lilla. Aerwyn vaknade och gnydde. Thessa plockade instinktivt upp henne i sin famn för att visa upp henne för dem.
Aiden blev en aning överraskad över hans pappas ton. Men han klandrade honom inte. Aiden hade inte gått att få tag på, på grund av resan med Gwen och Kai. ”Har Jeanne och Ivor redan varit här?”, frågade han och klev över golvet mot bädden där Thessa satt med Aerwyn i sin famn. ”Ja, de var här bara för en stund sedan. Jag är glad att du tog dig tiden att komma hit.”, sa Thessa förvånansvärt glad på tonen. Det var många känslor som snurrade hos henne. ”Det här är Aerwyn.” Hon placerade en puss i hennes panna och strök försiktigt med ett finger över platsen där hon precis rört läpparna. ”Hon är jättesöt. Ganska lik er båda faktiskt.”, svarade Aiden och iakttog den lilla prinsessan som gav ifrån sig något slags gurglande ljud.
För en sekund var Aiden helt tagen av synen. Det var märkligt att plötsligt ha ett till syskon. Samtidigt som det var häftigt.
”Jo, juste!”, utbrast han när han kom tillbaka till verkligheten och slängde en blick åt Gwens håll för att sedan se tillbaka på sina föräldrar. ”Vi är..” Han tog Gwens hand igen. ”..förlovade!”, sa han glatt och höll upp deras sammanflätade händer för att visa upp ringen på Gwens hand.
”Oj, vilken underbar nyhet. Grattis till er!” Thessa log vänligt åt dem. Det blev ännu en våg av känslor som sköljde över henne. Hon blinkade flera gånger för att få bort gråten i ögonen.

Rowan insåg sen att han kanske låtit lite hård, vilket egentligen inte varit hans mening - mer en undran, de hade ju försökt få tag på honom ett tag nu. Han kände ett litet stygn av dåligt samvete - var han lite för hård mot honom efter allt som hänt? Han hade trott mer om sonen, trott att han var redo. Den senaste tiden hade han visat att han inte var det än. Men så var han också ung, vilket Rowan inte fick glömma - hur redo hade han själv varit vid hans ålder? Aiden hade ändå fått en mycket bättre start på sin karriär som blivande kung än vad Rowan fått, men kanske var det också en del av det. Han hade fått mycket förberedelse, men kanske inte tagit det fullt på allvar än? Sett det som för långt fram? Oavsett var det egentligen inte sonen han skulle skylla, det var sig själv för att inte ha hjälpt honom tillräckligt längs vägen. Han fick försöka hålla det i minnet framöver. Han följde de med blicken då de gick fram för att hälsa på den lilla dottern, det var så fint och märkligt samtidigt att se barnen så. Det kändes så långt bort nu att Aiden en gång varit så liten, men samtidigt så nyss som han varit bara ett litet barn. Dem växte upp så fort, och nu skulle han själv också snart ha barn.
“Åh, grattis!” Utbrast han glatt, först nu insåg han att det måste ha varit därför han varit så svår att nå. Det måste ha varit det dem var iväg på.
“Vi måste se till att få fira er ordentligt. Hur känns det?” frågade han nyfiket, otroligt glad för sonens skull. Ännu en overklig känsla, att sonen nu skulle gifta sig. Det kändes stort, han var så vuxen nu. Bara det var väl en anledning att fira - det hade minst sagt varit en stor dag idag, Aerwyns födsel och Aidens förlovning. Ja, en dag av många känslor.

Gwen såg mellan Rowan och Thessa, kunde inte annat än le då Aiden berättade. Det gick inte att undgå hur glad också han var, och bara det gjorde henne nästan ännu lyckligare.
“Tack, det känns lite overkligt.” Sade hon med ett lätt skratt. Nånstans kändes det fortfarande som att hon skulle vakna upp från en dröm när som helst.
“Jag har inte fått någon chans att hinna tala med Royse än, men jag hoppas få hunnit göra det ikväll. Följer du med på det, Aiden?” Frågade Rowan med blicken på sonen, egentligen lite osäker på ifall det vore så smart att ta med honom. Risken fanns att hans humör kunde ta överhanden igen, men det var ju också en av de saker han behövde lära sig att hantera.

Aiden betraktade det lilla barnet som verkade så trött, för hon blinkade tungt och somnade strax därpå i Thessas famn. ”Hon är så liten!”, fnissade Aiden och log fånigt åt Aerwyn.
”Tack.”, svarade han sedan när de talade om han och Gwens förlovning. Vilket fick honom att räta på sig och kika åt Gwens håll. Hon verkade okej med att de tillbringade en tid därinne hos Thessa och Rowan. Det var fint att se att de alla skulle bli en stor familj inom kort. ”Ja, hur än du vill ha bröllopet, Gwen.”, sa Aiden och bytte en busig blick med henne. Tänk att han skulle få gifta sig med henne! Han längtade.
Men så talade Rowan om Royse och Aidens blick for på hans far. ”Tala med honom? Jag?” Han tittade frågande på sin pappa och sedan bytte han en blick med Gwen. Det handlade ju om Gwens bror. Han hade inte glömt bort att Gwen varit bortlovad och Royse attityd när de träffats tidigare. Aiden tyckte inte om den mannen. De hade inte precis skiljts åt som vänner. Men han stod på sin fars sida. Han visste ju att Rowan gjorde allt i sin makt för att rikena skulle enas. Rowan fick jobba för att rätta till de misstag som Aiden hade gjort, den tiden hans föräldrar varit bortresta. Aiden skämdes fortfarande över det. Det kanske var dags att han tog ansvar för det?
Det var så lätt att inte göra det. Så lätt att följa sin egen väg. Det hade gått så bra hittills- och se var långt det hade tagit honom! Var det det här en pratade om när det handlade om att växa upp? Stå sitt kast, göra misstag och lära sig från dem?
Han ville stanna med Gwen, kanske dra iväg på drakens rygg igen, men han visste att det var fel alternativ. Han och Gwen skulle få tillbringa mycket tid tillsammans. Resten av deras liv ihop, för att vara mer exakt. Aiden behövde alltså ta tillfällena han fick med sin far. ”Okej, jag följer med. Men gör han något så..”
”..Får det stå för honom. Var klok nu, Aiden.”, fyllde Thessa i med en trött allvarlig blick på sonen. Aiden suckade och kände med en frustrerad hand genom sitt hår. ”Ja.. Ja.. Pappa, du sköter snacket.”.

Rowan log över Aidens kommentar om Aerwyn, han hade ju inte fel direkt. Det var också otroligt fint att se hur lycklig Aiden verkade vara - det rådde inga tvivel om hur glad han var ihop med Gwen. De var ett fint par. Visst kände han inte Gwen så väl ännu men han trodde att de två kompletterade varandra bra. Han såg också fram emot att de skulle ha ett bröllop att fira här, det kändes så länge sen som de hade haft något sådant att fira.
"Ja, det är ändå din röra som ska redas ut." Påpekade han, det var väl inte mer än rätt att Aiden då också skulle få vara med och ordna upp i det. Även om det var en risk att ta, det skulle säkerligen vara lite lugnare och enklare om han åkte själv. Men sonen behövde lära sig. Rowan kunde inte annat än le åt både Aiden och Thessas svar. Det skulle definitivt vara bra för honom att vara med på det.
"Lyssna och lär istället då." log han, det kanske var lika bra att han talade med Royse - men bra för sonen att åtminstone vara med. Kanske en utmaning också i att hålla sig i skinnet om det blev någon farm av tjafs.
"Vi borde egentligen ge oss av snart. Om det känns okej för dig?" frågade han med blicken tillbaka på Thessa igen, hade hellre stannat kvar här med henne och Aerwyn egentligen. Det tog emot att lämna dem, om så bara för en stund. Dock behövde hon ju också få vila.

”Låt oss få det överstökat.”, sa Aiden bestämt och såg från sina föräldrar till Gwen. Han vände sig till henne och sänkte rösten. ”Jag är ledsen att jag måste gå. Men jag kommer tillbaka till dig.. er..”, sa han skämtsamt och kände med baksidan av sitt finger över hennes mage, när han talade om deras barn som växte därinne. ”..Så fort jag kan.” Han lutade sig fram och pussade hennes kind, dröjde sig en sekund längre med blicken i hennes.
”Det går bra Rowan. Jag har ju Gwen här. Men du behöver också vila. Hittar du tillbaka till erat rum? Tjänarna hjälper dig annars.” Hon gav tecken till en av tjänarna, en kvinna, i rummet som plockade med något i en av garderoberna i sovrummet. ”Javisst, ers höghet. Jag hjälper prinsessan.”, svarade hon och nickade åt deras håll. ”Jag har flera här som ser efter mig.”, försäkrade Thessa Rowan när hon såg tillbaka på sin man igen. ”Jag ska vila.”, tillade hon med ett matt leende. ”Var försiktiga.”, sa hon sedan och sträckte sig en sista gång efter sin makes hand för att ge den en avskedskyss.
”Vi är alltid försiktiga.”, hörde Aiden sig själv säga. Det var väl inte helt sant, när han lätt lät känslorna ta över. Känslorna som kunde leda honom in i trubbel. Men han hade aldrig rört om bara för att han kunde, Aiden var inte sådan. Han var bara.. han hade inte lärt sig ännu. Thessa gav ifrån sig ett tyst skratt och nickade åt sin son. ”Snart kommer du också förstå känslan när ens barn försvinner ut i världen, på egna ben, bortom all kontroll för en förälder.” Aiden svarade henne inte, bara log ett lustigt leende åt hennes håll. ”Vila nu, mamma. Vi ses snart.”, sa han och satte punkt för samtalet. Kramade om Gwens hand och vände sig till dörren för att gå före sin pappa ut från sovrummet.

Gwen log mjukt emot Aiden, han var för gullig av sig.
"Det hoppas jag verkligen du gör." Log hon, hon skulle sakna honom under tiden han var iväg men fick väl hålla tummarna för att det inte skulle dröja alltför länge. Hon såg snabbt mellan drottningen och tjänaren och log mjukt.
"Tack, jag tar gärna emot hjälpen. Och grattis igen." Sade hon, det sista riktat mer emot drottningen. Lilla Aerwyn var underbart söt, det kunde ingen säga emot. Kanske skulle det också ge henne en chans att göra nya vänskaper här under tiden, annars umgicks hon största delen av sin tid med Aiden så kanske att det skulle bli något lättare nu. Hon fick hoppas på det, annars fanns det risk att bli väl uttråkad.
Rowan nickade, det var lika bra att ge sig av direkt. Ha det överstökat, så kunde han istället hoppas på att hinna ha någon lugn stund med Thessa senare. Det var otroligt frustrerande att dras åt alla håll när han bara ville vara med henne, men han kunde inte annat än hoppas på att det skulle bli lugnare när allt detta löst sig. Även om det kändes som en ständig cirkel det där, det var full fart och man längtade tills allt lugnade sig. Han tog mjukt Thessas hand och log.
"Se nu till att vila. Jag får allt reda på ifall du är uppe och springer." Påpekade han med ett nästan lite retsamt leende, lutade sig fram och kysste henne mjukt innan han begav sig efter Aiden.

Aiden styrde stegen ner för trapporna till entréplan. Tjänarna gjorde ingen större notis av prinsen, eller kungen, när de passerade. De var väntat att de skulle stöta på varandra i slottet. Här verkade allt som vanligt. I ordning.
Men Aiden var splittrad. Hur skulle han kunna prata med Royse? Nu? Vad skulle han säga? Göra? Han litade inte på sin kommunikativa förmåga för stunden. Det var nog att också behöva smälta det faktum att han fått ett till syskon.
Men det kanske var det här han hade att lära sig av? På många sätt var Aiden och Rowan lika varandra- äventyret lockade dem och gav de livskraft. Men en skillnad var att Rowan kunde hålla huvudet kallt. Han visste när det var det rätta tillfället att tala eller agera. En fingertoppskänsla som Aiden fortfarande inte behärskade. Han fann sig frustrerad över detta och knöt sina nävar. Varför räckte han aldrig till? Varför blev det så fel.. när det kom till Royse?
Han saktade in för att se efter att Rowan var honom hack i häl. Och först när han var medveten om det gick han ut genom slottsportarna och möttes av de svala vindarna. Det skymde ute nu. Han hade ingen aning om hur sent, eller tidigt, det var nu. Men Eimport kändes stilla. Så stilla som en storstad kunde vara.
”Var bor Royse? På värdshuset eller?”, sa han och började gå utan att vänta på svar. Det är klart. Här hade han väl inga vänner? Eller väntade Aidens pappa på det rätta tillfället att bjuda hit prinsen av Oriagate?
Han muttrade något lågt igen då han blev påmind om det senaste mötet med Royse. Ja, han ville ha det här överstökat. Kanske var det därför han ökade på hastigheten på stegen när han såg hustaken från byggnaderna resa sig över dem.
Men så var det något som fångade hans uppmärksamhet. Rök. Lukten av bränt trä, det kändes gammalt. Underligt. Det var inte efter en vanlig brasa.
”Kung Rowan! Prins Aiden, ers högheter!” Det var samma slaktare som talat med Finnigan och Edric tidigare. ”Smedjan har brunnit ner- kapten Erland, han..-”, började han rabbla ur sig, som om han väntat att få syn på dem.
”-..Här är jag. Tack, jag tar över det här nu.” Det var Erland som visade sig. Slaktaren ursäktade sig och försvann därifrån.
Erland såg utmattad ut. Rödkantade ögon, smutsig av sot i ansiktet och kläderna. Håret var tilltufsat. ”Rowan..”, sa han i en suck när han synade vännen. Han anade att nyheten om Sienna och den nerbrunna smedjan hade nått honom.
”Ivor var här tidigare.”, tillade han. Han svalde. Aiden stannade i en rörelse. Visste inte vad han skulle tro. ”Vad..”, sa han.
”Sienna helas just nu. De gör allt de kan.”, suckade han och svalde igen. Han verkade vilja dölja gråten i sin hals.

Rowan gick just och funderade över ifall det var dags att tala med Aiden om resan till bergen - han anade att sonen inte skulle vara överlycklig över att resa nu som nyförlovad och allt. Det skulle dock vara en bra lärdom för honom så han höll tummarna att han inte skulle vara alltför svårövertalad.
"Ja, han bor där. Jag behöver dessutom prata med dig om en annan sak, Algir var här..." Han hann inte längre än så innan slaktaren kom fram till dem. Hade Ivor hunnit hit för att kolla läget än? Rowan hade åtminstone inte hört något om det ännu. Kanske hade han inte hunnit än, det var ju ändå relativt kort stund sedan de talats vid. Strax så visade sig också Erland och Rowan kunde riktigt se hur hårt dagen tagit på honom. Inte det minsta konstigt efter vad han hade hört, men oron minskade ju inte precis.
"Ivor berättade vad som hänt, han verkade inte veta mycket då dock." Han kände fortfarande som att han saknade halva historien.
"Vad hände egentligen? Kan vi göra något?" Han ville självklart kunna hjälpa vännerna med allt de kunde i en sån här situation. Varför skulle allt hända på en och samma gång? Eller åtminstone sprida ut sig på något längre tid än samma dag? Han gjorde inget annat än drogs åt olika håll idag kändes det som.

Erland snörvlade till och harklade sig. Han skulle inte gråta inför dem. Och på något underligt vis så lyckades han. Han sträckte på sig. Med en beslutsam blick på Rowan drog han ny luft i lungorna. ”Vi måste sätta dit de som gjorde det här. Det här var inte en olycka, Rowan.”, sa han och knöt nävarna.
Aiden såg förvirrat från Erland till sin pappa. Han hade inte blivit uppdaterad på situationen och visste inte riktigt var han skulle rikta sin uppmärksamhet. Men sakta började pusselbitarna falla på plats. Det brann inom honom av ilska. Vem kunde ha gjort något såhär ont? Hans första tanke gick till Royse. Men innan han hann yttra sina tankar blev han med ens säker på att det nog inte var så. Det var lätt för Aiden att gå på Royse, bara för att de inte hade haft en bra start. Men nu skulle Royse och hans pappa träffas. Han kunde inte gå så lågt att göra något sådant här, bara för att få Rowans uppmärksamhet snabbare? Eller?
”Om du låter mig, Erland, så hjälper jag bäst jag kan. Jag vill sätta dit den som gjorde det här.”
”Tack, Aiden.”, svarade han och gav Aiden en tacksam blick innan den for tillbaka på Rowan. ”Sienna kommer att överleva det här. Hon är den starkaste personen jag vet.”, sa han ärligt och säker på sin sak. Aiden lyssnade på helspänn. ”Jag återkommer när jag vet något mer, Rowan. Jag måste gå tillbaka till henne nu. Hälsa Thessa.”, sa han och vände sedan ryggen till för att gå tillbaka till platsen där Sienna helades.