Life - Lupple & Medi PRS

Ethan såg på Mi och satte sig vid Olivia och nickade.
"Jag kan se efter väktaren. Gå och sära ifall det behövs." Viskade han och klappade Olivia på handen.
Kíh såg på Mi och log.
"Så vad sägs Mi? Vill du göra det? De är trots allt på väktarens mark. De får inte slåss här."
Han gick mot dörren och log.
"Efter det kan vi ordna med elen. Det behövs bara byta proppar."

Mi såg på Kíh och flinade lite. "Åh kom igen, det är bra underhållning." Log hon roat och följde även hon efter mot dörren. Hon öppnade den och steg ut på trappan och såg på vargarna framför. Honan slogs till marken och reste sig inte upp på ett tag men när hon väl gjorde det så sprang hon haltande mot skogsbrynet. " Det är sant, att slåss är inte tillåtet men det gäller ju mer mellan olika väsen." Flinade hon och la huvudet på snedden. "Det luktar blod." Kommenterade hon senare och rörde sig snabbt över gräsmattan och såg Gabriels många sår. Ena tassen verkade vara i fel riktning. "Du är skadad låt Olivia hjälpa dig."Viskade Mi och Gabriel skakade lite på huvudet men satt kvar. Att röra sig gjorde för ont.

"Mi var inte fånig. Inget bråk alls." Kíh såg på henne och såg sedan mot Olivia och suckade.
"Tror du kan hjälpa om någon är skadad väktare?"
Olivia spratt till. Hon vände på huvudet och såg på Kíh och nickade.
"Ja jag vet att jag kan. Det är väl det jag ska?" Hon reste sig och gick ut från huset och såg mot Gabriel.
"Gabriel?" Hon gick fram och sjönk ner på knä.
"Ska jag hämta salvan? Vill du att jag gör något?"

Mi såg på Kíh med en fundersam blick. "Det har skett nu och ja ingen kom till skada- ingen som inte kan läkas i alla fall." Kommenterade hon torrt och studerade sedan Gabriel. Drog sedan med blicken över skogsbrynet. "Kommer du bli utmanad?" Viskade Mi frågade i hans öra. Den tanken hade inte direkt slagit honom men han rätade på sig och försökte knäcka rätt benet genom att lägga tryck på det. Han såg på Olivia och oron ökade. Varsamt, stilla och ytterst sakta rörde han sig så han satt framför henne för att kunna skyla och skydda henne med sin kropp.

Hon såg på honom och pekade på huset.
"Du går in. Inga men." Hon såg på honom och reste sig.
"Du kan inte vara kvar ute och om de försöker så kommer de att straffas. " Hon såg mot Mi.
"Hjälp honom är du snäll."
Hon backade och gick mot huset.

Gabriel såg på henne med en irriterad blick, hon var ju den som behövde vara inomhus- var inte det solklart? Mi log. "Det är sant, du är skadad." Log hon och sträckte ut händerna för att hjälpa honom men han fnös till, att bli hjälpt vore absolut inte bra. Han började gå och försökte allt för att inte halta men sedan skedde det. Det skedde så fort. Han var i närheten av Olivia och han visste inte vem vargen siktade på honom, eller henne. Men med en gapande mun kom den nästan flygandes för att få tag i någon av dem. Det som skedde sedan var oväntat. Sammy hoppade i mellan och fick ett stort bett över magen- rytandet som övergick till ett skrik när han skiftade till människa och föll mot marken. Sedan hördes ett högt knackande och den attackerande vargen låg som mänsklig gestalt med bruten nacke och Mi precis bredvid sig. Det var ingen ifrån hans flock och det var det viktigaste. Han skiftade till människa och knäckte rätt sin handled innan han bar upp Sammy i famnen och såg mot Olivia. "In." Sa han bara och fortsatte själv inåt med Sammy i famnen. Mi satt och studerade den döda mannen och hans märkningar. Han hade varken pärlor eller tatueringar.

Hon hade nästan kommit in när det hela hände framför henne. När hon väl såg Sammy i Gabriels famn sprang hon in och letade i ett skåp och tog fram proppar. Hon såg oroad ut innan hon vände sig mot Ethan som tog emot dem.
"Jag kan sådant." viskade han och bytte snabbt ut kontakterna och ljuset kom tillbaka. Men teven var trasig efter blixten.
Olivia gick efter Gabriel.
"Vem var det där? Jag trodde det här var en helig mark."

Gabriel la ned Sammy i soffan och såg oroat på honom. Han hade djupa sår efter tänderna. Varsamt la han en filt över hans ben och såg mot Olivia. "Hjälp honom. "Bad han och svalde hårt. Men tittade sedan tillbaka på Sammy som verkade vara medvetslös. Varför började han inte läka?
Han hörde Olivias fråga och om han hade haft ett svar så skulle han kanske ha sagt det men han hade inget svar och inte heller någon idé på vem det kunde vara. Mi kom snart in med en suck. "Ensamvarg, tillhör inte någon. Jag ska ta bort kroppen." Fortsatte hon med en uttråkad röst och gick sedan ut igen och bar upp honom i famnen och sprang ifrån väktarens mark.

Hon såg på Sammy, hämtade salvan och provade att lägga salva på ett av såren.
"Jag hoppas att det här går bra.
"Jag vill att ni båda stannar här. Sammy specielt." Hon vände sig mot honom och log.
"Jag ska bara hämta lite vatten sen ska vi se om vi kan få det bättre. Men salvan värkar fungera."
Hon såg på Mi och nickade tacksamt.
"Tack Mi." Viskade hon och gick ut tll köket.

Gabriel nickade sakta. "Vi ska stanna." Viskade han och log svagt. Såg på salvan och sedan på såret, stirrade nästan som för att det skulle kunna få det att läka. "Salvan är bra." Instämde han med en nickning och rörde vid Sammys kind. "Kom igen."Viskade han hoppfullt.