prs yehet & kkaebsong

Joshua flyttar sig motvilligt ifrån den äldre eleven för att hålla kameran borta från honom. Några kort på sig själv låter inte frestande alls.
"Du skulle inte våga," muttrar sextonåringen när han hör den andres ord. Att bli kittlad och tappa sin kamera med alla sina fina minnen i, låter inte heller frestande. "Jag kan faktiskt kittlad tillbaka, vet du."

Zihao suckade uppgivet och lät handen falla tillbaka till sidan.
”Okej då, får väl ta en bild på dig när du sover”, sade han enkelt och ryckte lite på axlarna. ”Du är bra mycket sötare än mig när du gör det, så det kan nog bli en fin bild”, fortsatte sjuttonåringen och började pilla med sina naglar, med ögonen fösta åt ett annat håll. Det löftet tänkte han defintivt inte släppa, utan någon gång skulle han ta en bild på Joshua. Vare sug den andre ville eller inte - han tänkte inte ge med sig.

Förändringen på humöret hos den andre får Joshua att frysa till, kanske han bara läser in i saker där det inte behövs. Men han får inte bort tanken. I tystnad kryper sextonåringen tillbaka till sin plats hos Zihao och burrar ner ansiktet vid kroken mellan axeln och nacken.
"Jag är inte alls söt, men tack" nästintill viskar den yngre, som aldrig sett sig själv som någonting fint. Kanske han borde låta den äldre ta en bild? Eller så kanske det deppiga humöret bara är skådespel för att Zihao vet att Joshua skulle falla för det. Men det verkar inte som det.

Jo, Zihao tyckte att Joshua var söt och smart och vacker och allting däremellan.
”Jo, du är visst söt. Jag lovar att du skulle bli jättesnygg på bild”, försäkrade han med ett litet leende och lade armarna omkring sextonåringen. ”Förresten, jag är hungrig igen, ska vi dra ner till köket? Tvivlar på att madam Pomfrey skulle leta där.” Den där nedrans magen skulle verkligen alltid klaga, men till dennes försvar kunde han inte svära på att det inte var lunchdags ännu. Det fanns inte någon klocka inom synhåll som kunde upplysa dem om tiden. Och om det nu visade sig vara så, kunde han faktiskt inte beskylla magen för att den klagade lite.

"Tack," mumlar Joshua, komplimanger har han aldrig varit duktig på att ta in och lyssna på. När Zihao sedan börjar prata om mat, känns det som att hela kroppen spänns. Kan han smita ifrån? Blicken glider ner till sina lena händer och börjar pilla lite med nagelbanden. Magen vill ha mat, vill äta, så Joshua måste straffa sig själv, för han ska inte. Klart sjuttonåringen kommer att bli trött på honom, säkerligen när Joshua håller på så här. Kanske inte Zihao förstår det än, men det kommer nog sluta precis som allt annat. "Du kanske kan gå och äta själv? Skulle ändå behöva göra lite läxor
" försöker han sig på.

”Glöm det, jag tänker inte få själv!” Utbrast Zihao med smalnande ögon. Det var väl nästan väntat att Joshua skulle motsätta sig mot att gå ner till köket. Men sjuttonåringen var minst lika beslutsam som den yngre och tänkte inte ge sig i det första taget. Sedan slog det honom - kompromissen.
”Hmmm...” började han långsamt, nästan en aning tvekande. Han ville verkligen inte ägna rektorn ett besök, dock var det värt det om det betydde att sextonåringen skulle få i sig någonting. ”Följer du med och äter någonting, om jag lovar att gå och prata med den gamle stollen?” Undrade han försiktigt.

Med en liten suck glider den ynkliga kroppen ner mot sängen, det är klart att Zihao skulle ge sig så snabbt. Kanske Joshua bara borde försvinna från tomma intet och göra det mycket mindre komplicerat. Ögonlocken slocknar en kort stund medan han lyssnar på vad den äldre eleven har att säga. Försiktigt öppnar han ens ögonlocket för att kunna se på Zihao. Juste, han hade kommit med den idén. Men då hade inte slytherineleven nappat.
"Ja, om du lovar att prata med honom om det vi så," medger Joshua tillslut.

Löften var någonting han sällan bröt, det låg i hans natur att hålla dem, vare sig han gillade dem eller ej.
"Jag lovar" garanterade Zihao utan att vika undan med blicken. Ansiktet höll sig helt neutralt, han varken rörde en min eller ens så mycket som blinkade. Sådana dumheter kunde ju bilda misstankar hos folk, vilket var anledningen till att han såg ut som en staty.
"Men då måste du lova att följa med ner till köket och äta någonting. Och med någonting menar jag inte en vindruva, utan en riktig måltid", adderade han sedan allvarligt. "Går du inte med på det så har vi ingen deal, så enkelt är det."

Joshua gnäller till och gömmer ansiktet i kudden, nej han vill inte gå med på det. Självhatet kommer att krossa honom efteråt mer än vanligt, det vet han säkert.
"Förlåt men.. Jag tror du och jag har rätt olika syn på vad en hel måltid är. Kan vi inte börja långsamt, typ ett äpple?" Ber Joshua och ser upp på den äldre med stora ögon. Ett äpple kan han leva med. Kanske han kan få ner det utan att må illa och behöva spy, kanske det går. "Inte typ massvis med bacon som du tog till frukost?"

"Du, ingen kan äta lika mycket som mig, så du behöver inte oroa dig över något sånt", lovade Zihao med ett snett leende och klappade Joshua tafatt på axeln. "Men ett äpple innehåller ju så gott som inga kalorier, så vad sägs om ett äpple och en macka?" föreslog han hoppfullt. Om det kom till det, var han beredd att göra i princip vad som helst för att få sextonåringen att äta någonting substantiellt. Han skulle till och med ha kunnat ätit upp sina strumpor om det var det som krävdes. Självfallet hoppades han ju att det inte skulle komma till det. Strumpor var inte speciellt hälsosamma eller näringsrika.