Allmänt rollspel! {HP}

Tystnaden spred sig över rummet. Det var en tryckt tystnad, och inte en sådan bekväm tystnad som Cassandra önskade att det hade varit. Hon sneglade mot Anthony som såg väldigt besviken ut. Hon kände skuldkänslorna välla upp inom henne, att bete sig såhär hade tydligen fått motsatt effekt. Plötsligt kände hon en kraftig känsla uppbyggd av ånger och förtvivlan att hon inte klarade av att sitta i det stela rummet längre. Hon reste sig hastigt upp och rusade sedan till hennes rum.

Anthony slog blicken mot Cassandra som lämnade rummet i en sådan fart att han knappt hann reagera. Anthony kände allas blickar på honom, och han suckade. "Jag tar det", menade han och reste sig upp för att sedan lämna rummet och gå upp för trapporna. Det var ett väl underhållet hus, och trappstegen knarrade knappt under hand tyngd. Anthony såg sig omkring i korridoren, och fortsatte gå tills han kom till rummet som han förstod var Cassandras. Han kunde nämligen höra hennes snyftanden inifrån. Han knackade på dörren.
"Cas", suckade han och slöt ögonen. "Snälla, öppna dörren", bad han. Han förstod att det skulle ta ett tag. Om han kände Cassandra rätt så skulle hon inte ge sig fullt så enkelt.

"Låt mig vara...", mumlade hon snyftandes, knappt benägen att uttala orden då hela hon skakade. Efter några sekunder torkade hon hastigt bort tårarna som envisades med att falla ned för hennes kinder och öppnade försiktigt dörren med skakiga rörelser.

Anthony klev långsamt in i rummet och såg sig omkring. Han väntade tålmodigt på att Cassandra skulle stänga dörren, och vände sig sedan emot henne. "Varför gör du så här mot dig själv Cas?" undrade han tyst, med ögonen djupt fästa i hennes.

Cassandra stängde dörren med blicken fäst i Anthonys ögon.
"Fö-f-för att min f-far a alltid att man aldrig fick visa sig svag", stammade hon fram. "Jag var rädd att du och andra inte ska gilla mig om jag visar mer känslor än nödvändigt", fortsatte hon sedan med lite stadigare röst.

Anthony rynkade undrande på pannan.
"Varför skulle det vara så, Cas? Personligen, så tycker jag om personer som visar känslor, just för att det bevisar att personen är människa. Jag fick tillexempel upp ögonen för dig när du började bete dig mer avslappnat runt omkring oss." Anthony suckade och lade armarna om Cassandra. "Jag förstår om du är rädd, Cas. Det skulle jag också vara om den delen av profetian handlade om mig. Men vi är alla i det här problemet tillsammans, och jag lovar att vi kommer att ta oss ur det tillsammans också." Anthony lutade pannan mot Cassandras huvud, och pressade sina läppar mot hennes hjässa.

Cassandra svarade inte med ord, utan log som svar. Tårarna blev färre och färre och de sista började långsamt tyna bort.
"Vad har jag gjort för att förtjäna en sådan underbar person som dig?", mumlade hon tyst. Hon kände sig lugnare än vad hon hade gjort för några minuter sedan. Anthony påverkade henne otroligt mycket och hon hade aldrig känt en sådan passion för någon tidigare.

Anthony log svagt. "Ibland räcker det bara med att finnas", mumlade han tyst och drog Cassandra närmare sig.

Rachel kollade inte på vad de gjorde, men hon kunde höra att Cas snyftningar tystnade. Anthony hade verkligen en effekt på henne - på ett bra sätt.

Cassandra drog handen längs Anthonys kindben och ställde sig på tå för att kunna möta hans läppar i en kyss.